Våren 2006 sade tankesmedjan Den nya välfärden att självklart skulle det bli fler jobb med lägre arbetsgivaravgifter. 150 000-300 000 nya jobb pratades det om. Rent av skulle, vid en halvering av avgiften, viljan att anställa öka med 1,79, meddelades tvärsäkert.
De fick som de ville, åtminstone vad gäller ungdomar. Några jobb blev det ju inte, men åtgärden tickar vidare till en årlig kostnad på cirka 14 miljarder. Regeringen tittade inte tillbaka utan på nästa förändring och hur man kunde återanvända detta-skapar-jobb-kortet – vare sig det handlade om jobbskatteavdrag eller sämre sjukregler.
Den vikande konjunkturen sätter fokus inte bara på den usla a-kassan utan också den så kallade arbetsmarknadspolitiken. Summan av sex års ”jobbskapande åtgärder”.
För den arbetslöse är handlingsutrymmet minimalt, i en värld där utförsäkring och utsvältning ersatt a-kassa och rättigheter. Där rundgång bland jobbcoacher och motiverande orienteringskurser ersatt utbildning.
När man söker jobb, har man det man hade. Man är det man var.
För arbetsköparna är det en annan sak. Den som idag vill ha arbete utfört kan välja från en enorm meny i vilken form och till vilken kostnad det ska ske.
Om vi bortser från Rut, Rot, entreprenörskedjor och F-skattetjänster, så är första valet anställningsform. Här har den nya ”allmän visstid” snabbt seglat upp som favorit, vid sidan om andra sätt att erbjuda otrygghet inom ramen för Las.
Om otrygga anställningsformer inte räcker för att skapa det där jobbet, kanske Arbetsförmedlingens nya och gamla subventionsformer lockar: Trygghetsanställning. Särskilt anställningsstöd. Förstärkt särskilt anställningsstöd. Sysselsättningsplats (så kallat Fas3). Lönebidrag. Instegsjobb. Arbetspraktik. Och sju-åtta till (sant!).
Specialaren är förstås att kombinera – exempelvis en oförsäkrad bemanningsanställning utan kollektivavtal, med oklart arbetstidsmått, och så en desperat långtidsarbetslös subventionerad genom den stora bubblaren nystartsjobb. På köpet kan du känna dig smart – den arbetslöse lär inte begripa sin usla belägenhet förrän det är för sent.
Den trendkänslige kan även plocka från kommunernas allt rikare flora av egna förmedlingsinsatser, med oreglerade påtvingade praktikplatser för de socialbidragstagare som kastats ut från a-kassa och sjukförsäkring.
Snart kommer nästa lockbete i form av ytterligare urholkning av ungdomars anställningsskydd – om några veckor presenteras utredningsförslaget kring lärlingsprovanställningar.
Från oppositionen och LO är förslagen visserligen flera grader bättre – i sig själva. Men ifall den övriga menyn finns kvar, varför skulle någon med oinskränkt arbetsledningsrätt välja LO:s jobbpaktsidéer, eller SAP:s lärlingspraktiker, utbildningskontrakt och fan vad det heter?
Jobb, säger de. Blobb, säger jag: En artificiellt sockrad och självväxande gegga av undantagsregler, skatteavdrag, anställningsformer och subventionerad otrygghet. Ett mångmiljardslöseri baserat på fromma förhoppningar om arbetsgivares goda vilja, och på ren cynism och omfördelning av klassmakt och pengar. Visst, några få tusen ”jobb” blev det väl. Som vi alla betalar för många gånger om – genom skattemedel, på arbetsplatsen och i trygghetssystemen.
Det räcker nu. Inte ett påfund till. Stäng diversebutiken, stryk bort tre fjärdedelar av allt som erbjuds, och säkra den fackliga och samhälleliga kontrollen över resterande regler.
Politik som skapar jobb på riktigt börjar i en helt annan ände. Med tre ord: utbildning, behov, nytta. Arbetsköparna ska ha färre val. De arbetslösa ska ha miljarderna och valmöjligheterna.
