Vänsterns motkrafter för att bekämpa kapitalismen och könsmaktsordningen kan inte bara handla om att belägga arbetsgivare med högre avgifter för visstidsanställa eller att på olika sätt stärka välfärden. Det behövs också ideologisk kamp och strukturella förändringar i samhället.
När det gäller könsmaktsordningen krävs förändringar i utbildning, karriärmöjligheter och arbetstider.
Vänsterpartiet har i årtionden drivit frågan om sex timmars arbetsdag – och gjort det för att åstadkomma en strukturell förändring av könsmaktsordningen på arbetsmarknaden.
Kampen för sex timmars arbetsdag har under senare kongressperioder kommit i skymundan. Man har inriktat sig på ”välfärd”, där begreppet välfärd fått en alltför snäv definition, vilket i grund och botten inneburit att partiet inte fullt ut levt upp till sina egna ideal av att vara ett socialistiskt och feministiskt parti.
Det borde därför vara en självklarhet för oss som bekämpar klassamhället och könsmaktsordningen att göra det på ett sådant sätt att man ger kvinnorna samma möjligheter som männen att komma ut på arbetsmarknaden och att arbeta heltid.
Att inte ha arbetstidsförkortning med sextimmarsdagen som mål vore att lämna över en viktigt fråga när det gäller kampen mot könsmaktsordningen till ett Miljöparti, som för maktpositioners skull kan göra vilka uppgörelser som helst, eller till Feministiskt initiativ som visserligen är ett feministiskt parti, men inte ser till klassperspektivet.
Det hävdas inte sällan att det inte finns ekonomiska resurser till en arbetstidsförkortning. Det beror naturligtvis på hur man bär sig åt mär man gör det. Det har också sagt att det sker så stora förändringar på arbetsmarknaden med flextider och annat så kravet inte längre är aktuellt. Undersökningar visar emellertid att kravet på arbetstidsförkortning med sextimmarsdagen som mål har starkt gehör. Dessa undersökningsresultat är en följd av och grundar sig på konkreta erfarenheter från arbetslivet. Därför kan de inte förbises eller avfärdas.
Sextimmarsdagen skulle på sikt medföra en starkare välfärd, särskilt inom vård och omsorg där kvinnorna är i majoritet bland de som jobbar deltid eller visstid och med lägre lön.
Högerkrafterna har sin egen agenda som de kallar för ”jämställdhet” genom skattemedel till hushållsnära tjänster, barnpassning och vårdnadsbidrag. Allt i syftet att göra det lättare för rika män att slippa ta ansvar för det arbete som traditionellt brukar vara kvinnogöra.
Om alla får kortare arbetstid så hinner alla med att både arbeta och sköta hemmet. Det blir fler meningsfulla jobb till alla och ingen behöver hänvisas till att bara städa hos andra. De pengar som samhället lägger på att subventionera tjänster åt redan välbärgade ska i stället läggas på att korta arbetstiden för alla.
Den borgerliga politiken minskar inte kvinnors långtidssjukfrånvaro och ökar inte deras möjlighet till arbete. Den höjer inte deras lön. Den låser in kvinnorna i hemmen. Därför finns det ännu fler argument för att driva kravet på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Och detta utesluter inte de andra kraven som vi har om rätt till fasta jobb på heltid.
Därför hoppas jag kommande partikongressen beslutar att en planmässig genomförd arbetstidsförkortning med sextimmarsdagen som mål en högre prioritet än hittills i kampen mot den rådande könsmaktsordningen på arbetsmarknaden.