En för en gångs skull enig tyckarkår menar att regeringens vårbudget i princip inte innehåller något nytt alls. Till och med den annars så regeringsvänlige kommentatorn Mats Knutsson på SVT var ute efter Anders Borg i frågorna efteråt och twittrade vidare kritik mot den innehållslösa propositionen. Då vet man att det har gått långt.
Finansminister Anders Borg själv spenderade en stor del av debatten med regeringens nya favoritlek, ”leka opposition”. Han gav sig på både Socialdemokraternas Fredrik Olovson och Miljöpartiets Per Bolund om deras ansvar att innan valet redovisa för väljarna vad de ämnar göra i regeringsställning. Det verkade nästan som att han räknade med förlust i nästa val.
Det hela påminner inte så lite om Göran Perssons sista tid vid makten innan valet 2006. ”Vi underskattade jobbfrågan”, har han efteråt sammanfattat och hans mantra under valrörelsen ”Ingen fara, jobben kommer”, köpte till slut inte väljarna. Regeringen Reinfeldt är nu på väg att göra samma misstag. Inte heller Persson kunde i den valrörelsen tända väljarnas låga med utmärkta statsfinanser. Det enda skälet till att det gick att göra för Alliansen i valet 2010 var att den valrörelsen föregicks av en så exempellöst svår kris 2008, med efterdyningar ända in på valdagen. Den här gången kommer inte samma trick att lyckas.
För det är i princip det enda som regeringen har att säga just nu, ”vi har stabila finanser” och ”väljarna måste få veta vilka ni ska regera med”. Samtidigt har Socialdemokraterna flyt nu. De uppträder med nytt självförtroende i debatten. Både Fredrik Olovson, som får sköta riksdagsdebatterna, och Magdalena Andersson gjorde starka insatser mot Borg. Deras kritik är träffande och de är skickliga debattörer. Ska man tro opinionsundersökningarna gör också Socialdemokraterna mycket rätt i sin kommunikation med väljarna nu.
Problemet, att Socialdemokraterna fortfarande saknar en egen politik, kvarstår dock. Otydliga satsningar på utbildning är egentligen det de själva föreslår för tillfället. Låt gå för att de inte längre uppträder förvirrat i debatten, man kan tydligt se förslagen, även om de är få och skrala.
De förvirrade inläggen i riksdagsdebatten stod Centerns Emil Källström för. Hans försök att stå fast vid det usla förslaget om sänkta ungdomslöner, samtidigt som han försökte ta äran för Handels nya löneavtal, som ju i allt väsentligt innebar lönehöjningar, var så fullt med självmotsägelser att det faktiskt här är svårt att referera vad Centerns position är. Centern är, men har ändå aldrig varit, för sänkta ungdomslöner.
Ulla Andersson, Vänsterpartiet, gjorde som vanligt en habil insats, men kunde även hon ha varit bättre på att lyfta fram sitt partis egna lösningar. Den som gör det, trots att det är regeringens budget som diskuteras, sticker ut i denna brist på lösningars tidevarv. Vänsterpartiet har också tillräckligt med bra förslag för att inte fastna helt i resonemangen om regeringens fattigdomsskapande.
Kanske kan man ta hjälp av en gammal räv som Jörn Svensson? Hans Facebook-inlägg var mer övergripande och tydligare än alla partiernas representanter i talarstolen.
”Statens upplåning sker ju för att investera och förbättra. 28 procent av 1 års BNP) är ju för h. extremt lågt och visar på politisk passivitet. Ska vi utveckla landet tekniskt o. kulturellt borde upplåningen vara minst 50-60 procent, vilket den var på den tid vi byggde ett nytt o. bättre samhälle.”
