Rummen kring president Donald Trumps ovala läcker mer än kanske någonsin tidigare i USA:s historia. Samtidigt som presidenten och hans män offentligt deltar i ett märkligt rollspel med den borgerliga pressen – där de låtsas vara ärkefiender för att imponera på sina respektive supportrar – vill en aldrig sinande ström av nuvarande och före detta medarbetare berätta om allt från misstänkt korruption till presidentens mat- och tv-vanor.
Inte helt oväntat för ett presidentskap grundat i kändisskapet från en dokusåpa.
Senast i raden av sanningsvittnen är dock det kanske tyngsta hittills. Presidentens tidigare nationella säkerhetsrådgivare John Bolton har i över femhundra sidor mötesanteckningsprosa förargat sig över inkompetensen hos presidenten och så gott som alla han andra medarbetare.
Den liberala amerikanska pressen har varit stormförtjust. Washington Post har publicerat över tio artiklar om boken, samtidigt som Donald Trumps administration försökte förbjuda dess utgivning med hänvisning till rikets säkerhet.
Precis som ändlösa tidigare skandaler har boken blivit ett sätt för borgerlig media att positionera sig, och demonstrera hur man följer sitt journalistiska uppdrag att granska makten. Samtidigt är det förstås ett villospår: så länge man pratar om Trump behöver man inte prata om andra maktfaktorer – som att Washington Post ägs och kontrolleras av världens rikaste man.
Bolton själv är en veteran i statssammanhang – med erfarenhet från Vita huset under Bush den yngres två mandatperioder. The room where it happened berättar han om sina 17 månader som en av Donald Trumps närmsta män. Positionen, antyds det, får Bolton framförallt för att Trump känner igen honom från Fox News.
John Bolton har trots detta råg i ryggen. Nu ska det bli ordning och reda i Vita huset.
Det visar sig dock vara lättare sagt än gjort. Läsarna serveras med anekdoter av välkänd karaktär: Donald Trump är dåligt informerad, impulsiv och framförallt intresserad av att se bra ut i tv. Alla som någon gång har haft en kass chef kan känna igen sig. Boltons stora problem tycks dock vara Trumps ovilja att bomba andra länder till stenåldern. Bara under de första 150 sidorna har presidenten obstinat undergrävt Boltons ambitioner att starta krig med både Kina, Nordkorea och Iran.
Dessutom har presidenten en enerverande vana att strunta både i mötesformalia och många av de olika viktiga papper som Bolton lägger på hans skrivbord.
Men de chockerande uppgifterna om Donald Trump har förstås, vid den här tiden, tappat sitt värde. Att det amerikanska folket skulle resa sig som en man om de bara fick veta vilken usel filmsmak presidenten har (han spolar enligt en annan läcka regelmässigt förbi allt ”onödigt prat” i actionfilmer) är numera sant bara i liberala tycktexter. John Boltons bok ska kanske snarare ses som en ansökan om syndernas befrielse. Presidentens popularitet faller, och i nuläget är det oklart om han kommer att kunna klamra sig fast i Vita huset en period till. Vill man jobba under nästa republikanska president kan det vara läge att ta avstånd.
Vad boken däremot visar upp är en bild av Vita husets interna politik som nästan chockerande själlös och verklighetsfrånvänd. Bolton försöker framställa sig själv som en hård men rationell man omgiven av veliga våp, men lyckas bara visa att för en man med en bomb ser allt ut som något som borde bombas.
Det är däremot en sak USA:s liberala skribenter gott kunde skriva mer om.