När det gäller inkomst är Sverige fortfarande ett av världens mest jämlika länder, även om ojämlikheten här ökar snabbast i hela OECD-området.
Tittar man däremot på koncentrationen av förmögenhet är bilden en annan. Där framträder Sverige som ett av västvärldens mest ojämlika länder. Vi har nästan flest dollarmiljardärer per capita i världen, enbart överträffade av skatteparadis som Monaco, Lichtenstein och och Guernsey.
I den nya boken Girig-Sverige beskriver journalisten Andreas Cervenka hur Sverige på kort tid gått från folkhem till ett paradis för superrika. Sedan 1996 har antalet miljardärer artonfaldigats, och deras andel av BNP har ökat från fyra till 30 procent. Även där placerar sig Sverige högt, på andra plats efter Ryssland.
Denna förmögenhetskoncentration är inte ny. Redan 1965 beskrev den tidigare VPK-ledaren C.H. Hermansson hur Sverige styrdes av de ”15 familjerna”. I dag är de 542. Många namn känns igen – Wallenberg, Lundberg, Kamprad, Persson, Rausing, Lundin – men de flesta är okända.
En av orsakerna till det skenande antalet miljardärer är de senaste årtiondenas låga räntor samt de räddningspaket som Riksbanken och regeringen sköt till under pandemin för att ekonomin inte skulle kollapsa. Det räddade tusentals arbetsplatser, men har också blåst upp värdet på finansiella tillgångar.
En ännu viktigare förklaring är dock svenska regeringars urholkande av skatten på egendom. Även denna utveckling härstammar från 1990-talet. Från 1997 och framåt har skatter på förmögenheter, aktier, arv, gåvor och bolagsvinster successivt monterats ned, något som ekonomen Thomas Piketty har uttryckt bestörtning över.
Detta gör Sverige till det land i västvärlden som minskat beskattningen av förmögenheter mest sedan början av 1990-talet. Samtidigt har fattigdomen ökat och den allmänna välståndsökningen stannat av. Samhället dras isär, med en etniskt betingad underklass som stadigt får det sämre och en plutokratisk överklass som är frånkopplad resten av samhället.
Mest uppseendeväckande är att allt detta har skett under en period då Socialdemokraterna suttit vid makten i 18 av 26 år. Efter de få borgerliga regeringar som har suttit vid makten har partiet dessutom valt att knappt rulla tillbaka några reformer när de kommit tillbaka till makten. I stället har S anammat myten om att Sverige behöver konstant åtstramning om välfärden ska räddas.
I kölvattnet av 90-talskrisen – vilken Socialdemokraterna till stor del själva hade utlöst genom att avreglera finansmarknaderna i mitten av 1980-talet – slog en ny och förödande föreställning rot inom Socialdemokraterna. Att Sverige hade levt över sina tillgångar.
Göran Persson och Magdalena Andersson har båda talat om hur förnedrande det var när de tvingades flyga till Wall Street och lova investerarna att de skulle hålla nere statsskulden och räntorna på svenska statsobligationer. Resultatet blev ett stålbad av åtstramning – Perssons famösa ”sanering” av statsfinanserna – och ett finanspolitiskt ramverk som håller nere de offentliga utgifterna under mantrat ”den som är satt i skuld är icke fri”.
Sedan dess har välfärdsutgifterna stadigt skurits ned, oavsett konjunktur och världsläge. Eftersom spöket från 90-talskrisen fortfarande hänger över partiet har detta framställts som nödvändigt – en Socialdemokraternas enda vägens politik. Eller som Katalys rapportförfattare Niklas Altermark och Åsa Plesner formulerar det: ”Vi skär ned i välfärden för att rädda välfärden”. Som forskaren Max Jerneck har påpekat gav dessa återkommande nedskärningar upphov till det utanförskap som de ”nya Moderaterna” använde för att återta regeringsmakten 2006 och fortsätta sälja ut välfärden till de rikaste.
Men Sverige är inte så utelämnat till spekulanternas nycker som man kan tro. Marknaderna kan visserligen få räntan på statsobligationerna att stiga om de ogillar regeringens ekonomiska politik. Men Riksbanken kan alltid stödköpa obligationerna – så kallade kvantitativa lättnader – och därmed få ned räntan till önskvärd nivå. Denna strategi kallas yield curve control (”styrning av avkastningskurvan”) och används av allt fler centralbanker världen över för att stabilisera ekonomin. Med Max Jernecks ord var det inte till Wall Street utan till Riksbanken vid Brunkebergstorg som Göran Persson borde ha vallfärdat på 90-talet.
Problemet med kvantitativa lättnader är dock att de blåser upp de superrikas tillgångar. En förnuftig penningpolitik, som styr med hjälp av Riksbanken, måste därför kombineras med rättvis finanspolitik som minskar klyftorna. Om kraftigt höjda välfärdsutgifter minskar värdet på svenska statspapper bör Riksbanken inleda stödköp för att stabilisera ekonomin. Därefter bör de uppblåsta tillgångsvärdena i finanssektorn kompenseras genom beskattning – till att börja med genom återinförda och höjda förmögenhets- och arvsskatter. Graden av civilisation i ett samhälle mäts av hur många miljardärer det tillåter.
Att detta skulle genomföras av Socialdemokraterna är dock otänkbart. Det är ingen slump att arkitekten bakom sossarnas åtstramningar, Göran Persson, blivit svinrik på kuppen, medan hans adept Magdalena Andersson upprepar samma floskler om finansvalparnas makt och behovet av en stram budget. När Persson tillträdde som styrelseordförande i Swedbank hösten 2019 och fick frågan om varför han valt att behålla fem aktiemiljoner i Ålandsbanken, svarade han att det inte var någon intressekonflikt eftersom det rörde sig om en ”mycket liten aktiepost”. De flesta svenskar skulle nog inte hålla med. Snarare visar den tidigare statsministerns ord att hans parti har spelat ut sin roll.