Att det i regel är omöjligt att söka ett jobb genom att vända sig direkt till arbetsgivaren som söker ny personal är välbekant för alla som varit arbetssökande det senaste decenniet. Att mellanhänderna i form av rekryteringsbolag är så många och att detta nyliberala mellanskikt är så oreglerat att man behöver skapa en ny profil för varje jobbansökan är lika välbekant. En första svävande fundering i dessa tider av ”datamining” förblir var de kopiösa mängder personuppgifter och e-mailadresser som dessa aktörer överöses av hamnar? PUL, vars syfte att motverka kränkning av människors personliga integritet i behandlingen av personuppgifter, i all ära. Men en mer kraftlös parantes är svår att tänka sig i förhållande till dagens informationssystem. Hur dessa nyliberala vargar har övertygat så många arbetsgivare om deras nödvändighet är ett annat mysterium. Med detta i åtanke, låt mig kort redogöra för upplevelsestoffet som ledde till denna text.
Jag genomgick nyligen en ganska så typisk procedur för en arbetssökande, där jag intresserat mig för ett jobb på vad som verkade vara ett progressivt företag (som arbetar för att sprida skrivkonsten i utsatta områden med hög andel arbetslöshet och utrikes födda). Arbetsförmedlingens hemsida tog mig till företagets hemsida, som i sin tur bollade över mig till en av de otaliga rekryteringsmellanhänderna. Här genomgick jag ett längre personlighetstest vars banalitet skulle kräva ytterliggare en artikel att beskriva. Under processen förkunnas gång på gång hur viktig den enskilda individens passion är för det progressiva företaget, att titlar inte är allt. Efter att ha fyllt i ytterligare drygt en halv a4-sida fritext var ansökningsproceduren klar. Det hela tog en dryg halvtimme.
Kl. 17:47, direkt efter sista musklicket, får jag bekräftelsen att rekryteringsmellanhanden mottagit min ansökan, kl. 17:55 fick jag min dom: ”Tyvärr har vi valt att inte gå vidare med din ansökan denna gång, men vi ser gärna att du söker jobb hos oss igen.” Hela processen tog inte mer än åtta minuter. Med sådan effektivitet kanske det inte är så svårt att förstå varför dessa rekryteringsaktörer har lyckats kila in sig mellan arbetstagare och arbetsgivare. Legitimiteten faller dock på det faktum att dessa åtta minuter är för kort tid för en (mänsklig) rekryterare att hinna läsa och ta ställning till texten jag delgav dem. Jag mailade genast kontaktpersonen hos den progressiva arbetsgivaren och påpekade den nyliberala effektiviteten och fick snabbt ytterligare ett kargt och om inte helt, så halvt, automatiserat svar i samma stil som ovan.
En riktigt kränkande upplevelse på det hela taget. Inte nekandet i sig då jag faktiskt inte hade all erfarenhet som önskades, men det totalt mekaniserade och avhumaniserade förloppet, med personlighetstest, algoritmarbete och avfärdan inom några minuter. Detta hos ett företag med utstuderat humanistisk profil. De är inte ensamma, men det var extra tråkigt att se hur även en sådan arbetsgivare underkastat sig en så nyliberal, kall process.
Är jag bara en sårad rättshaverist? I sådanafall kan rekryteringsbolagen lägga in en tidsfördröjning på en timme eller till dagen efter innan de skickar tillbaka sina rekryteringsbeslut. Men om det i själva verket är så att jag beskriver en faktisk problematik där finansialiserad artificiell och human intelligens imploderat bortom mänsklig värdighet är lösningen inte lika nära tillhands. Oavsett var domen fälldes i detta fall så lämnade den intelligens som låg bakom rekryteringsbeslutet inget utrymme för den faktiskt arbetssökande.
