Varför är du intresserad av statarna?
– Jag växte upp i ett hem där en vägg alltid var dedikerad åt Ivar Lo-Johansson. Min mor hade så jävla många Ivar Lo-romaner. Ett tidigt barndomsminne jag har är att vart jag än vände mig så stod Ivar Lo där och jag var väldigt tidigt medveten om hans existens. Så någonstans har jag väl tänkt ”vem är den här gubben som jag inte lyckas undvika? Okej, han skrev visst några böcker om statare”. Så ganska tidigt i livet hade jag en bild om vad statare var.
– Jag tror vi är överens om att det är angeläget att vi känner till vilka umbäranden som ledde till att vi i dag kan välja mellan olika elbolag och sådant som vår sköna nya värld har att erbjuda. Det krävdes ett antal knäckta ryggar och förfrusna fingrar och söndertrasade kvinnounderliv. Men jag har aldrig orkat läsa färdigt en Ivar Lo-roman. Jag har läst några noveller, och de är ju bra, men jag kommer ju från humorhållet så jag är comedy first. Jag skulle kunna skriva en jättetjock avhandling om några backstugusittare, men jag skulle ju inte orka läsa den själv. Det är jobbigt att ta del av elände, det säger ju sig själv. Man blir lätt deprimerad av lera.
Statartiden har ju skildrats mycket i Sverige men kanske sällan med någon sorts humor?
– Det får man absolut säga. Galenskaparnas sketch ”Mor i skutan” är väl den enda jag kan komma på. Och i Lasse Åbergs, nu lätt bortglömda, tv-serie Zwampen, där de gjorde en sorts Raskens-parodi. Men nu måste jag säga att det är länge sedan det gjordes något som utspelade sig i Eländessverige, dit vi kan klumpa ihop såväl Utvandrarna som Raskens och statarskildringarna.
– När man tänker på det så har man väl haft lite av statarna i historian i skolan, men också väldigt mycket av sådant som fortfarande var allmängods när jag växte upp. Alla såg ju Raskens. Mina klasskamrater i mellanstadiet också. Det var ju inte bara jag, som varandes plugghäst, utan det diskuterades på rasten.
Jag tror vi är överens om att det är angeläget att vi känner till vilka umbäranden som ledde till att vi i dag kan välja mellan olika elbolag och sådant som vår sköna nya värld har att erbjuda. Det krävdes ett antal knäckta ryggar och förfrusna fingrar och söndertrasade kvinnounderliv
Det är mycket referenser till bland annat Utvandrarna i albumet, men jag tänkte även på Bertoluccis film 1900 som ju också handlar om en fattig gårdsarbetare som föds på samma dag som brukspatronens son.
– Gällande 1900 så minns jag bara den där scenen när De Niro och Depardieu blir avrunkade tillsammans. Jag kom dessutom in mitt i handlingen och minns väldigt tydligt den scenen. De såg mycket nöjda ut båda två. Men det är ju en klassisk berättelse om klassöverskridande kärlek och väldigt kul att laborera med.
Ni har även med en karaktär som heter Oscar Pallkarl.
– Ja, jag gillar ju det där med smala referenser. Och det finns inga antydningar i övrigt att han ägnar sig åt det som namnet varslar om. Jag frågade, när jag och Jimmy Wallin presenterade serien inför publik på Statarmuseet, om det var någon som visste vad det var, men det var det ingen som gjorde. Jag är väldigt fascinerad av hur utbrett tidelag verkar ha varit i det gamla bondesamhället. Moberg lägger ganska mycket vikt vid det ändå i Utvandrarna. Enligt Moberg är det ju den karaktären, Arvids, riktiga incitament till att åka till Amerika.
Du skriver i efterordet att vi börjar bli historielösa och det faktum att Sverige hade ett statarsamhälle är relativt bortglömt, trots alla hyllmeter av Ivar-Lo som står hemma hos din mamma?
– Jag har en tes som säger att, för att det här skulle kunna leva kvar så måste det finnas böcker och filmer om det. Ja – Ivar Lo, Fridegård och Moa Martinson har varit extremt lästa, Raskens och Utvandrarna sågs av extremt många – men det håller på att falla ut ur det allmänna kollektiva medvetandet. Det är det jag vill vara med och justera, genom att inte bara påminna om själva historien utan också om dem som skrivit om den. Därav referensregnet. Samt förstås för att det är roligt att blanda Strindberg och Fröding med lyteskomik och änddrattande.
– Mitt pretentiösa svar är att jag skriver en berättelse om vårt förflutna, och det enda verktyg jag behärskar är ju humor och larv och parodier och referenser och sånt där. Det är ju verkligen Marx ord att först kommer historien som tragedi och sedan som fars.
Ivar Lo skrev tragedin och nu skriver du farsen?
– Ja, det tycker jag väl man kan säga.
Eller det kanske snarare är verkligheten som var tragedin?
– Ja, det är klart att verkligheten var ännu mer tragisk.
