Inrikes • 30 juli, 2008

Kampen för att bli större och bättre

Dick Emanuelsson
Dick Emanuelsson

Stefan Fernholm avled av anabola steroider. – Vi hade det svårt ekonomiskt, hemsk svårt att få det att gå ihop.

Det säger Angela Fernholm, då fru till Stefan Fernholm, den stora diskusstjärnan.
I mars 1997 stannade hans hjärta på grund av ”tablettförgiftning”.

De sista 15 åren hade varit en evig kamp för Fernholm att få sponsorer och desperationen att inkamma idrottsliga segrar för att få nya sponsorer blev till en ständig kamp.

På söndag den 3 augusti i SVT, är det premiär på Tom Alandhs nya dokumentärfilm Diskuskastarens dröm.
Flamman såg den på pressvisningen förra veckan och den är ett vackert men tragiskt porträtt av en ung man med enorma ambitioner.
Hans öde är på något sätt typiskt för unga killar som mer eller mindre är besatta av att vilja, som Stefan, bli bäst i världen inom sin gren. Och då är de beredda att deformera och förstöra sin kropp med hjälp av kemikalier eller, som i Stefans fall, de anabola steroiderna.

Kom inte in på idrottsgymnasiet

Den unge Norrköpingsbon kom inte in på idrottsgymnasiet i Växjö som två av hans bästa kompisar.
Men Stefan tog igen det genom att träna ännu hårdare, bli ännu större och ännu starkare. Och det blev han utan hjälp av tabletter. Han reste tillsammans med vännen Göran Svensson till USA, Utah, Colorado där han tränade stenhårt men även kom i kontakt med de anabola steroiderna som han började ta.

Ville bli bäst i OS

Han växte och blev bäst i nästan allt, säger hans dåvarande tränare i Colorado som intygar att han inte hade sett någon like med Fernholm som då kastade kula.
I USA träffade han den unga Angela och ett halvår senare var de gifta.
Under de närmaste åren födde hon parets två pojkar och Stefan Fernholm var en lycklig man, även om den ekonomiska situationen var mycket prekär. I USA blev han många gånger omslagsporträtterad vilket gav lite inkomster till familjen.
Men tillbaka i Sverige upptäckte han att tillgången på anabola steroider var minimal och resultaten i tävlingarna sjönk, en typisk situation för många svenska idrottare som återvände från träningar och utbildningar i USA där de presterade toppresultat med hjälp av tabletterna men när de återvände hem förvandlades i många fall till medelmåttor.
Stefan hade satsat allt på idrotten och upptäckte att han inte hade något yrke eller examen att falla tillbaka på. Drömmen var att bli bäst i OS i Seoul 1988. Han hade kommit 8:a i OS 1984 i Los Angeles och spåddes en lysande framtid.

Föreläste om missbruk

Problemet med att ta anabola steroider är att du måste ta dem för att träna men andra tabletter för att gå ner i varv och för att kunna sova.
Sedan blir det en successiv ökning av doserna. Hans fru Angelas vädjanden om att Stefan skulle upphöra med tablettmissbruket fick ingen respons och paret tog ut skilsmässa på 1990-talet. Stefan togs in på ett internat för sina missbruk och kom till synes ut frisk och inledde en utbildning som sjukgymnast samtidigt som han föreläste om tablettmissbruken på skolor och konferenser.

För att försörja sig deltog han i kroppsbyggartävlingar och ingen kan tveka om att hans kropp växte onormalt. Han kvalade in med ett kast på 65 meter till VM i Göteborg och OS i Atlanta men avstod från att åka efter att han skadats.
Trots att hans närmaste vän, fembarnspappan Göran Svensson, hade avlidit på grund av missbruk av anabola steroider är det uppenbart att detta inte avskräckte Stefan Fernholm från att fortsätta. Men en dag i mars 1997 stannade hjärtat.

Dick Emanuelsson

Dick Emanuelsson
Essä • 29 november, 2024

Kärleksgatan

Ludvig Köhler
Ludvig Köhler
Sara-Vide Ericson, ”The Final Curtain”, 2024, olja och pigment på pannå (beskuren).

Jag hade samlat på mig för mycket grejer och behövde flytta till något större än min enrummare. Efter en tids trålande på nätet fick jag napp på en tvåa utanför tullarna. Jag tyckte om den. Det fanns balkong, badkar och plats för bokhyllor. Köket var litet men när man stod och diskade behövde man bara vända huvudet några grader till vänster så kunde man se ned på gatan.

Själva huset låg på en adress jag bara hade besökt när jag jobbade som brevbärare. På en lunchpaus hade en äldre brevbärare en gång skämtat om att gatan kallades för ”kärleksgatan”. Den sträckte sig från en tvärbanestation och bort till en kulle, där några höghus hade placerats. Sedan böjde sig vägen och blev till en annan gata med ett helt annat namn.

I huset var jag den enda mannen. Jag bestämde mig för att passa på att lägga mig till med några nya vanor och började prenumerera på papperstidningen igen. Jag laddade ned några dejtingappar på telefonen, och gick på några dejter. Den mest avvikande var på en sorts hoppklubb vid ett stort köpcentrum. Det fanns ett stort antal olika studsmattor och hoppbrädor. Man blev andfådd, men det var kul. En kväll när jag tittade på nyheterna hörde jag av mig till mitt ex och berättade att jag hade flyttat till en ny adress. Några dagar senare kom hon över och vi åt lite mat tillsammans. Pasta med pesto.

Massagesalongen och männen som gick ned till den, alla dessa män och alla dessa begär, hade tagit över våra liv fullständigt.

Ganska snabbt var jag tvåsam igen. Även fast ordet ”tvåsam” är en term som man ska akta sig för att använda, vilket de sade i ett språkprogram på radion. På andra sidan gatan låg en massagesalong som jag och min sambo började misstänka fungerade som en sorts bordell.

Vi åkte in till en av de gamla fotobutikerna som fortfarande fanns kvar och köpte en rejäl fågelskådarkikare, sedan handlade vi thaimat och åkte hem och packade upp vår nya utrustning. Vi åt sötsur tofu som hade wokats med lime och tjocka äggnudlar och började titta ut ur köksfönstret, ned på gatan. En limegrön Peugeot parkerade och ut steg en man som stirrade ned i sin mobilskärm. Vi började föra noteringar över vilka män som gick ned för de små trapporna till massagesalongen och hur de såg ut. Hur de rörde sig. Vilken samhällsklass de kunde tänkas tillhöra.

Männen som gick till massagen upptog allt mer av vår tid. Min sambo blev mer investerad i det hela än vad jag var, hon började sjukskriva sig från jobbet för att sitta i köket och titta ned på männen som besökte massagesalongen. Tänk om de faktiskt bara ville ha massage, och inte gick in dit för att köpa något annat?

Vi diskuterade skillnaderna på massage och sex. Var drog man egentligen gränsen? Min sambo tyckte att jag var naiv och korkad när jag sade att en fotmassage aldrig kunde vara en sexuell handling. Vi blev allt oftare osams, min sambo tyckte att vi skulle sälja materialet som vi hade samlat in och köpa en resa till Maldiverna för pengarna, men jag tyckte att vi skulle spela in en dokumentär.

Läs mer
Regeringen skär ned på värnandet av Östersjön och andra svenska vatten – men framställer det som en satsning. Foto: Kustbevakningen/TT.
Ledare • 20 september, 2023

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

Jag började fundera på om min sambo tyckte det var fel av mig att inte engagera mig i organisationer för kvinnors rättigheter. Tyckte hon att jag var slapp som bara gick till mitt jobb och kom hem på kvällen och hjälpte henne med middagen, medan hon satt och tittade ut genom fönstret? Det hade bildats en spricka mellan oss som bara skulle bli värre.

Massagesalongen och männen som gick ned till den, alla dessa män och alla dessa begär, hade tagit över våra liv fullständigt. Jag sade till min chef att jag kunde ta fler arbetsuppgifter. Jag började arbeta på 110 procent och på helgerna åkte jag in till kasinot. Jag aktiverade också mitt konto på lägenhetsbytarsidan igen och började se mig om efter ett nytt boende. Jag började gå på visningar i olika stadsdelar, ibland följde min sambo med, när hon hade tröttnat på att sitta i köket och speja. Ibland var hon så fokuserad på sitt spejande att jag fick tvinga i henne lite mat.

Efter en tid hittade jag en lägenhet några tvärbanestationer bort, i ett område där det låg en indisk restaurang och ett litet gym. Lägenheten var mer dunkel och jag saknade mitt gamla badkar. Men det var skönt att lämna Kärleksgatan.

Ludvig Köhler

Ludvig Köhler

Författare, aktuell med brevromanen "Mejl" tillsammans med Michael Larsson, utgiven på Ellerströms förlag.
Visa hela artikeln
Inrikes • 29 november, 2024

Lärare hoppas på storstrejk: ”Nått vägs ände”

Liz Fällman
Liz Fällman
Sveriges Lärare manifesterade i juni 2023 på Stortorget i Malmö, i protest mot nerskärningarna på förskolan och skolan. Foto: Johan Nilsson / TT.

Sveriges lärare har inte strejkat sedan 1989. Nu är det hög tid, tycker frustrerade lärare, skoldebattörer och fackligt aktiva inför en stundande avtalsrörelse. Men fackförbundets inställning är fortsatt ljummen.

– En del av er kanske kom hit för att ni hörde att jag skulle prata om strejk. Kul! Nu är vi här, efter 65 minuters historielektion.

Marcus Larsson (bilden), lärare och debattör på tankesmedjan Balans, står framför projektorduken i den fullsatta matsalen på Enskedefältets skola. Publiken har utbildats i de senaste decenniernas skolpolitik, från avregleringen av undervisningstid till friskolereformen. New Public Management sammanfattas som ”kommunalisering, kvartalsstyrning, konkurrensutsättning”, bildsatt med en giftflaska.

Han påpekar skämtsamt att svenska lärare under de senaste 30 åren strejkat lika ofta som Timbro – noll gånger. Under samma tid har det strejkats i minst 25 länder, däribland Norge, Finland, Indien och USA.

I publiken sitter gymnasielärarna Erik Löfgren och Sara Engström. De stod bakom debattartikeln ”Knyt näven, Sveriges Lärare!”, som för ett år sedan undertecknades av 400 lärare. I artikeln uppmanas lärarfacket att vidta ”alla tänkbara stridsåtgärder” i avtalsrörelsen 2024.

– Vi fick ett icke-svar på 500 tecken från de två dåvarande ordförandena, och sedan kom det ett nytt avtal på det som var helt tomt på både siffror och regleringar, berättar Erik Löfgren.

Facket måste vara ett starkt och stridbart kollektiv för alla medlemmar, annars tycker jag inte man är värdig benämningen fack.

– Jag blev förvånad att de ens tyckte det var värdigt att ge oss ett svar, när det var så innehållslöst. De tog inte alls fasta på vad vi skrev i artikeln, det var närmast ett försök att lägga locket på kampandan, instämmer Sara Engström.

Förra året skyllde Sveriges Lärare på att de var ”sent ute” i förhandlingarna, menar Erik Löfgren, då mycket tid och resurser gått till sammanslagningen av Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund. Med en ny ordförande och fler medlemmar under samma tak vill han hålla hoppet uppe, även när det tar emot.

– Jag tror att många håller på att tappa hoppet för det svenska lärarfacket. Jag hoppas Sveriges Lärare förstår att de fortfarande är ett fackförbund, och inte någon privat försäkring för om jag får problem med min specifika chef. Nu har det nästan varit lika mycket snack om 50 procents rabatt på Carglass som kollektiv strävan för en hållbar arbetsmiljö. Det är många lite less på.

Sara Engström beskriver förbundet som ”toppstyrt”, och tycker de emellanåt ”beter sig närmast anti-fackligt”.

– Man har bidragit till individualisering och karriärism inom läraryrket på ett sätt som är ganska giftigt i allmänhet, men särskilt i en verksamhet som går på knäna. Facket måste vara ett starkt och stridbart kollektiv för alla medlemmar, annars tycker jag inte man är värdig benämningen fack.

I ett mejl till Flamman skriver Mathias Åström, förhandlingschef på Sveriges Lärare, att förbundet ”är berett att ta till alla medel inom ramen för lag och avtal för att stärka våra medlemmars förutsättningar och villkor.” Medlen man nämner sträcker sig dock till ”dialog och opinionsbildning för att få allmänheten och politiken att inse behovet av resurser och lagstiftning som stödjer lärare och elever, liksom påverkan och förhandling”.

– Det finns ju andra stridsåtgärder och metoder också, men det känns som att de inte ens diskuteras. Vårt förbund fokuserar på dialog och samarbete, men vi har nått vägs ände, säger Sara Engström.

Precis som Marcus Larsson lyfter hon strejk som ett sätt att mobilisera, organisera och väcka liv i medlemmar på lokal nivå. Inte heller Erik Löfgren är övertygad om att en strejk kommer lösa grundproblemen med oseriös vinstjakt och överfulla klassrum, men att det inte heller nödvändigtvis är målet.

Läs mer
Internationella engelska skolan är en av Sveriges största skolkoncerner. Foto: Stefan Jerrevång/TT.
Inrikes • 28 augusti, 2024

Marknadsskolan utmanas från två håll

– Ska Sveriges Lärare fortsätta vara en trovärdig organisation och motpart är det centralt att man tar till de medel som finns.

När det efterlängtade S-ordet väl kommer på tal låter Marcus Larsson mer pessimistisk än väntat. Det är ”väldigt svårt”, säger han, att strejka sig till systemförändringarna han menar behövs.

– Men vad sitter ni här för, om jag säger att strejk är svårt och kortsiktigt? För att jag tycker att lärare ska strejka ändå. Dels är det ett utmärkt tillfälle att utbilda medborgare, medlemmar och journalister om lärares omöjliga situation. Det kommer också att vara en kamp framöver, och det är bra att vi börjar träna på att organisera strejker.

Liz Fällman

Liz Fällman

Reporter på Flamman.
Visa hela artikeln
Dikt • 28 november, 2024

42 definitioner av kärlek

Jonathan Brott
Jonathan Brott
Sara-Vide Ericson, ”The Final Curtain”, 2024, olja och pigment på pannå (beskuren).

kärlek är

1. inte helt olikt wingsuit, en delikat balans mellan himlen och en nyzeeländsk klippvägg

2. eventuellt inte den viktigaste delen av livet utan snarare mer av ett inslag

3. ganska likt en räkmacka på snabbtåg x2000 mot Göteborg, det vill säga, fabriksgjord, kortvarig och med en prislapp på cirka 189 kronor

4. verkligen något vi borde testa

5. endast kul om det innehåller minst tre personer och många hinder

6. att vara gift sedan man var 15 och liksom bara stoiskt acceptera det

7. ett samtal utan lyssnare

8. glass, glass, smältande glass som på sikt blir till vatten

9. väldigt fint (och gulligt)

10. när Tao Lin och Megan Boyle för att rädda sitt stagnerande äktenskap under ett kort ögonblick övervägde dubbelsjälvmord som ett slags sista gemensamt konstprojekt

11. att vilja dö exakt samtidigt

12. att bara välja en eller två eller tre av alla kukar

13. att vinna över den andra; då har man vunnit

14. att alltid komma galopperande i något slags risig Opel

15. att gå på en dejt utklädd till den andre

16. att vi hela tiden ska hålla på och raka oss framför olika speglar utan att brista ut i skratt

17. att åka till Köpenhamn för att ”testa en relation” i en säker miljö

18. att ge någon något man inte har, till någon som inte vill ha det

19. skrämmande språkbaserat

20. jag vet inte, typ en vag mänsklig upplevelse som vid närmare granskning blottar ett fantastiskt tomrum

21. ganska kul, helt okej

22. något jag helst aldrig pratar om

23. något som pågår även i väldigt små byar i norra Värmland

24. känslan av att resa ett sandslott ihop och sedan inse att i stället för sand är det the bones of the dead

25. en väldigt bra och rörande text i ett socialistiskt forum

26. att vi turas om att hugga varandra med kniven

27. att vi inte vet vad vi gör men vi gör det ändå

28. att vi vet mycket väl vad vi gör men vi gör det ändå

29. extremt lågt hängande frukt till den grad att det kanske bättre likställs med bulgarisk svarttryffel

30. när Andrei Bely lyckades skildra både ljudet och känslan av att dricka champagne utan att använda ordet champagne

31. ett förbjudet ord i vissa kretsar

32. mycket vackrare på danska: kaerlighed

33. att man, mycket likt två visselpipor, turas om att ropa varandras namn från var sin sida sjön

34. på något märkligt sätt ”bortom lustprincipen”

35. att tältet brinner

36. att vi, alla tre, blir kvar i tältet

37. att vi överlever plastbitar brända

38. att nödgas börja om för evigt

39. att skydda någon från det franska språket

40. en isbit 30 meter under tungan

41. något Sapfo uttryckte flera gånger

42. ditt ansikte för nära mitt för att höra vad du säger

Jonathan Brott

Jonathan Brott

Poet, författare och redaktör för tidskriften L’Amour – La Mort.

Visa hela artikeln
Essä • 28 november, 2024

I brist därpå klickad

Saga Cavallin
Saga Cavallin
Bild: Sofia Johansson ”Reclining nude”, 2024, olja på papper.

Vi ger varandra mer kärlek än någonsin tidigare – åtminstone räknat i hjärtemojis. Men en rad floppade turnéer och lanseringar visar svart på vitt vad man alltid kunnat misstänka: att kärleken på nätet är en bubbla som kan brista när som helst.

Det är den tiden på året nu. Spotify wrapped-tiden, alltså.

Förutom att medföra exponering för sina medmänniskors mest spelade låtar i sociala medier, finns det knappast någon bättre illustration än denna nyuppfunna högtidsdag för hur kapitalismens primära kärleksspråk har blivit klick.

Love language är det allra senaste inom pseudovetenskapliga psykologiska teorier med samma navelskådande isbrytarpotential som horoskop. Det är en konstig idé som går ut på att varje människa bara har ett specifikt sätt att uttrycka kärlek på, och inte kan ge eller ta emot omtanke på något annat vis. Men denna teori går alltså även att applicera som kritiskt analysverktyg på det digitala konsumtionssamhället. För Spotify förstår ju inte att jag hatlyssnat på Katy Perrys senaste album.

Poeten och kulturmannen Elis Monteverde Burrau döpte en gång en dikt till ”Hello Kitty har ingen mun utan talar från sitt hjärta”. Samma sak går att säga om oss som sociala medier-användare. Absolut, kommentarsfunktionen finns där för åldermän och sociopater, men vårt huvudsakliga kommunikationsverktyg är ju som bekant gilla-knappen, på Instagram än i dag i form av just ett barnsligt stiliserat rött hjärta. Och strömningar, klick, visningar och gillamarkeringar tolkas undantagslöst som kärlekshandlingar av de företag som samlar in vår användardata.

Visst, det finns algoritmer som arbetar mer sofistikerat och matar oss med innehåll som är avsett att trigga andra känslomässiga reaktioner. Men fenomenet Spotify wrapped är inte det enda exemplet på hur den uppmärksamhet som de digitala jättarna gjort till sin affärsidé att kvantifiera tas som intäkt för uppskattning och intresse, snarare än förströdd likgiltighet eller aktivt ogillande.

Visst, det finns algoritmer som arbetar mer sofistikerat och matar oss med innehåll som är avsett att trigga andra känslomässiga reaktioner.

2008 lanserade tidskriften Wireds grundare Kevin Kelly en teori som blivit mycket spridd. I en essä argumenterade han för att det bara krävs att en upphovsperson samlar tusen engagerade, betalningsvilliga fans för att kunna överleva ekonomiskt, och att tusen ”kvalitetsfans” av den anledningen också är att föredra framför en stor, men oengagerad, publik. Den här teorin har visat sig stämma åt ena hållet när det gäller företeelser som insamlingar och Substack-journalister. Men den är lika träffsäker åt andra hållet.

Mumblerap-stjärnorna Lil Durk och Lil Baby har över en miljard spelningar på sina största hits, de största låtarna på deras respektive senaste album har flera hundra miljoner lyssningar. Ändå behövde båda dessa artister i fjol ställa in halva sina USA-turnéer på grund av undermålig biljettförsäljning. Samtidigt som musikskapare måste förlita sig allt mer på turnéer för sin inkomst och biljettpriserna skjuter i höjden, tycks det alltså inte finnas några garantier för att de som gärna lyssnar på musiken nästan gratis faktiskt är tillräckligt intresserade av den för att betala för sig.

2019 försökte den Miamibaserade influeraren Arii med två miljoner instagramföljare lansera ett eget t-shirtmärke. Hon började med att på prov släppa 36 tröjor, men kunde inte förmå sina förmodade fans att köpa ens så många, och klädmärket lades ned.

Konstnären och skribenten Joanna Walsh har gjort poängen att de digitala plattformarna är binära till sin natur. Man kan som användare inte förhålla sig obrytt eller ambivalent utan uppfordras till att ta ställning: gillar jag det här eller gillar jag det inte? Samtidigt är det förstås inte så dikotomiskt vi faktiskt förhåller oss till innehåll, och plattformarnas mätverktyg är därför trubbiga och missvisande. Författaren och konstnären Jenny Odell skriver att ”vad uppmärksamhetsekonomin tar för given är kvaliteten på uppmärksamheten, eftersom den liksom alla moderna kapitalistiska system föreställer sig sin valuta som enhetlig och utbytbar. ’Enheter’ av uppmärksamhet antas vara odifferentierade och okritiska.”

Läs mer
Under 10-talet hittade den amerikanska vänstern har hittat nya sätt att prata politik, bland annat genom podden Chapo trap house. Amber A’Lee Frost i mitten. Foto: Wikimedia.
Kultur • 25 februari, 2024

Ett kärleksbrev till sluskvänstern

Att först betrakta den varierade och svårdefinierade förnimmelsen uppmärksamhet som något mätbart, och därefter använda sina egna verktyg för att mäta den, säger alltså inte nödvändigtvis någonting alls om värdet av uppmärksamheten som mäts. Att passivt exponeras för en sak är inte detsamma som att aktivt uppmärksamma den, en effekt som förstärks av algoritmgenererade flöden och innehållsförslag.

Sociala fenomen som uppskattning, stöd och engagemang flyter via de digitala plattformarna allt mer samman med konsumtion. Uppmärksamhetsekonomins transaktionella syn på kärlek vill göra gällande att interaktion per automatik är positivt laddat därför att all interaktion är möjlig att omvandla till pengar. Men trots att Spotify förstås tjänar även på att jag strömmar Taylor Swifts ”The tortured poets department” enbart för att få mina fördomar om hur dålig den är bekräftade, kanske det i slutändan är till plattformskapitalismens nackdel att den begränsat sig till ett enda kärleksspråk.

Teknikskribenten Tim Hwang har hävdat att vi står inför en subprime-kris i uppmärksamhetsekonomin, där bubblan av lågkvalitativ uppmärksamhet som det handlas med på börsen för digital reklam är på väg att spricka. Tusen kärleksfulla fans kommer alltid att slå en miljon obrydda klick.

Saga Cavallin

Saga Cavallin

Författare och frilansande kulturskribent.
Visa hela artikeln
Kommentar • 28 november, 2024

Rasmus Landström: Dags att Sveriges socialister tar traktorkort

Fröken Snusk kanske inte ger landsbygdsfrågan en röst, men i alla fall ett soundtrack. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Vi på landsbygden kräver inte mycket mer än en pizzeria och en fungerande röntgenapparat. Men den urbana vänstern verkar ha glömt bort oss – trots att frågan om Sveriges utarmning är mer explosiv än på länge.

Låt oss gå rakt på sak: 2020-talets utfall kan bero av hur vänstern förstår att hantera landsbygdens besvikelse.

Orden är en travesti på Karl Vennbergs klassiska dikt ”Sju ord på tunnelbanan” från 1971. På en gång kan man höra storstadsvänsterns invändningar: ”Lycka till med att omvända rasistiska plåtslagare som tjänar storkovan! Bättre att satsa på att få kvinnorna i förorterna att rösta rött.”

Och visst, att omvända rassar är meningslöst. Men inte ens i min lilla by på Skaraborgsslätten, där Sverigedemokraterna är största parti, träffar jag särskilt många. De flesta ogillar ojämlikhet och snyltare, vill kunna röra sig fritt och inte bli rånade vid pumpen.

Det finns en storstadsvänster som verkligen inte förstår det – som tror att vischan består av en xenofobisk arbetararistokrati, vilket gör beteckningen ”woke” missvisande. Denna vänster har aldrig varit ”vaken”.

En vänster utan en potent landsbygdspolitik – en socialism på a-traktor, om man så vill – är politiskt irrelevant.

Landsbygdsfrågans tid är nu. Och hos oss i Sverige har missnöjet en särskilt explosiv potential. Vi har störst landsbygd i EU efter Finland. 2,4 miljoner människor lever i utpräglade landsbygdskommuner. 2016, då mätningen gjordes, talade vi mycket om saken i samband med SD:s framgångar. På den tiden gick 9 av 290 kommuner med underskott. Sedan dess har drastiska förändringar skett – till det sämre. 2024 beräknas nästan hälften gå med underskott, och de stora besparingarna tycks oförmögna att rå på inflationen. Bilden är dystopisk: på flera platser är samhället så nedmonterat att invånarna inte ser skymten av blåljuspersonal när de behöver den.

Om vi tycker att rostbältet ställt till det i den amerikanska politiken bör vi städa på egen bakgård innan samma sak händer här. En vänster utan en potent landsbygdspolitik – en socialism på a-traktor, om man så vill – är politiskt irrelevant.

Några som har fattat detta är Reformisterna. I rapporten En ny landsbygdspolitik för Sverige konstaterar man att Socialdemokraterna inte gjort ett omtag i frågan sedan Gunnar Strängs tid som jordbruksminister på 1940-talet. Likt Shakespeares Macbeth har man larmat och gjort sig till – men inte förändrat ett dyft. Det är en välkammad rapport, inspirerad av Joe Bidens Inflation reduction act. Den progressiva kärnan – likt den i IRA – är att gröna industrier ska belönas om de etablerar sig på landet och betala tillbaka till lokalsamhällena. Piska och närproducerad morot!

Många saker är simpla: vår mineralavgift är en av världens lägsta – idiotpolitik från Bildtregeringen – och att höja den, till bara 10 procent i ett första skede, vore en stor sak för de kommuner där man nu prospekterar. Sammantaget bildar dessa reformer – fullt genomförbara av en djärv regering – en samhällsförändrande helhet. Om endast hälften skulle genomföras skulle livskänslan förändras radikalt på landsbygden.

Det fina med oss lantisar är att vi inte begär särskilt mycket. Vi har valt bort storstadens hantverksburgare och vejpbutiker. Vi nöjer oss med en mataffär och en pizzeria. Däremot vill vi ha någon som kan röntga vårt brutna ben, en hygglig skola för ungarna, och någonstans att posta julkorten. Vi vill känna att det finns en omtanke om oss.

Läs mer
Hannes Vikberg protesterar utanför Karolinska sjukhuset i Huddinge, den 25 april 2024. Foto: Caisa Rasmussen/TT.
Ledare • 10 maj, 2024

Sjukvårdskrisen slår hårdast mot glesbygden

När jag växte upp i Skövde på 90-talet fanns det ett ”fritidskort” som gjorde att jag kunde åka till Göteborg för en billig peng, vilket gjorde att jag aldrig kände mig isolerad. Det finaste med Reformisternas rapport är att den innehåller just en sådan omsorg: inspirerade av ”Deutschlandticket” föreslår man en Sverigebiljett med en särskild satsning på barn och unga. Likaså förespråkar man ett ”Sverigebränsle”, där staten upphandlar stora volymer biobränsle som man sedan kan reglera priset på. Att en progressiv regering även måste bry sig om tonåringarna som far runt mellan byarna med ”Rid mig som en dalahäst” dundrande i högtalarna är en central insikt.

Klart är att Reformisternas rapport bör göra Vänsterpartiet gröna av avund. Det är svårt att tänka sig att detta utpräglade storstadsparti skulle kunna producera något lika genomtänkt i landsbygdsfrågan. I takt med att ämnet blir mer explosivt – för det kommer det bli – krävs dock ett större engagemang. Varannan svensk bor i villa. Det beror i mycket liten utsträckning på storstädernas rika förorter. Snarare på att vi är ett land av slättmark, kossor och obemannade butiker. Ett socialistiskt program för vischan är en överlevnadsfråga.

Rasmus Landström

Rasmus Landström

Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Visa hela artikeln
Inrikes • 27 november, 2024

Mathias Wåg friades från nazistförtal: ”Finns ingen moral i detta”

Liz Fällman
Liz Fällman
Målet avgjordes i Svea hovrätt i Stockholm. Foto: Jessica Gow/TT.

Förra året stämdes journalisten Mathias Wåg av den så kallade Förtalsombudsmannen, efter att ha pekat ut Dan Lindberg som nazist. Den friande domen överklagades till hovrätten – som fastslår att det är försvarligt att kalla en känd nazist för nazist.

– Jag ser det som en politisk seger. Förtalsombudsmannen ville ha en dom som de kunde rikta mot journalister och andra som skriver om dem, men den här domen kan de inte använda. Här stängdes en dörr för dem, säger Mathias Wåg (bilden) till Flamman.

När vänsterskribenten och journalisten stämdes förra året av den högerextreme aktivisten Christian Peterson, även känd som Förtalsombudsmannen, var tingsrättens besked tydligt: ”att inom ramen för en offentlig debatt, såsom på Twitter, påstå att någon är nazist” är inte straffbart.

Den Wåg kallat ”en av Sveriges ökändaste dömda nazister” var Dan Lindberg, tidigare Berner, som skrivit i Nya Tider och varit aktiv i både Nationaldemokraterna och Det fria Sverige. Han skapade rubriker redan 1997 genom att hålla en föreläsning på Umeå universitet med titeln ”Vad vill nazisterna?”, varpå han dömdes till fängelse för hets mot folkgrupp.

Christian Peterson, som själv har bakgrund inom Nordiska motståndsrörelsen, har under projektet Förtalsombudsmannen drivit och stöttat flera liknande stämningar. Flamman har med anledning av domen sökt Peterson, som meddelar att han ”tyvärr inte ger några kommentarer till vänsterextrem media”.

Mathias Wåg säger till Flamman att den högerextrema kampanjens mål varit att förvandla ordet nazist till ett nytt ”n-ord”.

– Om någon i NMR vill kalla sig själv nazist ska det vara okej, men ingen utom dem ska ha rätt att kalla NMR nazistiskt, säger han.

Han hänvisar till att Peterson själv beskrivit projektet så, vilket även DN rapporterat om.

Sådana personer måste tåla en hårdare granskning. Att en skribent i en tidning har en bakgrund som nazist har ett uppenbart allmänintresse.

Tingsrättens dom överklagades till Svea hovrätt, som på torsdagen meddelade att Mathias Wåg återigen frias – på tre av fyra punkter. Att specifikt nämna att Dan Lindberg dömdes för dråp 2003 ansågs däremot inte ha varit tillräckligt relevant eller allmänintressant, och ledde till en bot för förtal.

Percy Bratt har över 40 års erfarenhet som jurist, och var en av Mathias Wågs advokater i hovrätten. Han menar på att domen i sin helhet rimmar väl med svensk förtalslagstiftning, där en person kan dömas för förtal även för sanna uppgifter.

– Vi har en ganska ovanlig konstruktion, men en som jag tycker att det finns skäl till. Bedömningen är alltid en avvägning, i ena vågskålen lägger man intresset för integritetsskydd och i den andra allmänintresset.

Mathias Wåg har ingen invändning mot att bli fälld på en av punkterna. Han har inte heller velat förtalsanmäla Christian Peterson tillbaka, även om han sett en tydlig dubbelmoral.

Läs mer
Räddningstjänst, ambulans och polis är på plats i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.
Ledare • 25 april, 2024

Nu kan väl ingen blunda för fascismen

– Det skulle kunna bli en sån jävla pajkastning, men han sitter ju och tar upp gamla domar från början av 90-talet där ”den grovt kriminelle Wåg” fått 900 kronor i böter för att ha blockerat trafiken. De bryr sig inte om Dan Lindberg heller, och har själva kallat honom ”trailer trash-nasse”. Det finns ingen moral i detta, det handlar bara om att hitta redskap som skadar.

Mathias Wåg ska betala 5 000 kronor i skadestånd för dråpuppgiften. Vad notan blir för Förtalsombudsmannen är han inte säker på – men han menar att förlustaffären är ett faktum.

– Redan i tingsrätten hade de betalat 50 000 kronor för att få till det här mot mig. Nu är det uppe i hovrätten och jag har fortfarande bara fått böta 5 000. De kan inte hålla på så här.

Att försöka dra in kritiker i påfrestande rättsprocesser och samla böter på hög är en utstuderad strategi, menar Percy Bratt.

– Det ska bli en hotbild, som ska avskräcka den typen av granskningar som Mathias har gjort, trots att de är relevanta och viktiga.

Han påminner om att Dan Lindberg under lång tid verkat i offentligheten och deltagit i samhällsdebatten, om än under pseudonym.

– Sådana personer måste tåla en hårdare granskning. Att en skribent i en tidning har en bakgrund som nazist har ett uppenbart allmänintresse. Målet är i allt väsentligt en framgång för yttrande- och informationsfriheten. Det skickar en tydlig signal att de har, och ska ha, starkt rättsligt skydd.

Liz Fällman

Liz Fällman

Reporter på Flamman.
Visa hela artikeln
Kultur • 27 november, 2024

”Polly Tieck” passar inte på Nationalmuseum

Paulina Sokolow
Paulina Sokolow
I Statens porträttsamling hamnar Lasersteins verk från 1929 utanför sin kontext. Bild: Lotte Laserstein, Polly Tieck, 1929 (beskuren).

Det är bra att Lotte Lasersteins mästerliga journalistporträtt hamnar i en offentlig svensk samling. Men vad gör en tuff Weimarbrud bredvid Gustav III och Carl Bildt?

Första, andra, tredje – pang! Så gastkramande och miljardrasslande som på de internationella auktionshusen blir det sällan i Sverige. Men förra onsdagen hade jag gärna varit med på Bukowskis på Arsenalsgatan i Stockholm. Då utauktionerades ett verk från 1929 av tysksvenska stämningsmålaren Lotte Laserstein. Utgångspriset – en miljon kronor – var friskt vågat för en konstnär som återupptäckts så pass nyligen.

Jag såg verket när det visades på Moderna museet här om året och kunde då bara konstatera att det har allt. Snygga kläder, subtila tecken på tidens nya kaxiga kvinnlighet och en atmosfär tjock av Weimar-optimism. Den paranta damen ser ut att vara mellan 30 och 40 år och bär svart klänning och en extravagant hatt med ett brätte som kastar en intressant skugga över ansiktet. Framför ena ögat sitter en monokel fastklämd, ett närgånget granskande öga som genomskådar något vi andra inte ser.Kroppshållningen är avslappnad och utan pose. I bakgrunden syns ett fashionabelt par. Kanske är de på en utställning.

Porträttet klubbades efter intensiv budgivning för nära sex miljoner kronor. En sensation. Precis som själva den porträtterade journalisten och följetongsförfattaren, som brukade underteckna sina texter med den fyndiga pseudonymen Polly Tieck, det vill säga politik.

Lotte Laserstein (1898–1990) var den perfekta observatören av det queera Berlin. Ung, lesbisk och del av framtidens progressiva elit. Ett ögonblick i tiden, som man säger. Bara några få år senare gör Hitlers lagar att Laserstein inte ens har rätt att äga målarfärg. En tuff gallerist i Stockholm, Signe Schultz, fattar galoppen och bjuder in henne att ställa ut. Mycket talar för att det var en dold räddningsaktion. Vernissageinbjudan visar på en utställningsperiod runt jultid – en säsong då gallerier oftast har semesterstängt. Berlin återsåg hon aldrig mer. I stället etablerade hon sig som konstnär i Sverige där hon dock aldrig heller riktigt räknades in i den svenska samtidskonsten.

Läs mer
Artikelförfattaren som ung pressekreterare på Moderna Museet tillsammans med den legendariska museimannen Pontus Hultén, 2005. Foto: Privat.
Kultur • 21 september, 2024

Dagens tråk-Stockholm får mig att sakna gubbväldet

Det är glädjande när det går att ”rätta till” historien och revidera ett kulturarv med retroaktiva förvärv, så som nu skedde när Nationalmuseum lade det vinnande budet. Enligt museet ska verket ingå i Statens porträttsamling. Det är däremot synd. Med en rad olika fonder att ösa ur, har Nationalmuseum helt andra förutsättningar att köpa in konst än Moderna museet, där Laserstein äntligen borde få en plats mitt emellan de nysakliga Otte Skölds och Einar Jolins svala skildringar av urban världslighet, och Vera Nilssons och Siri Derkerts expressionistiska samhällsengagemang. Laserstein är modernist och hennes verk ger en fördjupad bild av det svenska konstlivet med alla dess band till omvärldshändelserna och de strömningar de gav upphov till.

Nu kommer porträttet av den tyska flappern och skribenten tryckas in i en porträttsamling som myllrar av så disparata personligheter som Gustav III, Carl Bildt och Ingmar Bergman. Hela den fascinerande historiska kontexten går därmed förlorad. Dessutom är det absurt att en målning från 1929 inte självklart hör hemma på Moderna Museet, till vars samling ännu inga betydande verk av Laserstein har hittat.

Men det är så klart – man får vara glad för det lilla.

Paulina Sokolow

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.
Visa hela artikeln
Utrikes • 27 november, 2024

I Comanches hjulspår

Carl Dürnberger
Carl Dürnberger
I Danmark strider de om gatuknark – i Sverige minglar de med politikereliten. Foto: Emil Nicolai Helms/Scanpix/TT.

En ny skandinavisk mc-grupp hamnade i hetluften efter en uppmärksammad inbjudan till Jimmie Åkessons bröllop. Flamman ger sig ut i Comanches haschdoftande spår – från champagnemingel med vice statsministern till den danska landsbygdens inrökta bodegor.

Marieholms Restaurang är en plåtlåda med pizza, öl och Jack Vegas, vars innertak ramas in av led-slingor som lyser varmt i olika färger. Jag tar en flaska Karlovačko och en capricciosa men hoppar de enarmade banditerna. Jag är här för att undersöka hur denna skånska avkrok har blivit skådeplatsen för det märkliga giftermålet mellan svenska nationalister och danska mc-knuttar.

På 1900-talet var Marieholm ett stolt litet knegarsamhälle. Våren 2002 stängdes dock den lokala Yllefabriken och i riksdagsvalet ett halvår senare gick de ungefär 1 500 invånarna man ur huse för att rösta på Socialdemokraterna. Antagligen för sista gången. Under åren som följde växte Sverigedemokraterna lavinartat och är numera överlägset störst i valkretsen.

Runt 2017 började det vackra gamla fabriksområdet användas av ett par verkstäder, ett bageri och några loppmarknader, men sedan dök brandskyddsinspektionen upp och fick en panikattack. All verksamhet stoppades, förutom i panncentralen som inte blev inspekterad. Just där hade den Bandidoskopplade mc-klubben Southern Bikers Eslöv sin klubblokal sedan flera år.

I dag är klubben upplöst och ett antal kafé- och loppisverksamheter har flyttat in. Eslövs kommun vill nu förvandla fabriken till en oas för lanthipsters.

Knuttarna verkar dock fortfarande ha ett gott öga till området. I november 2023 höll det danska kriminella mc-gänget Comanches fest i panncentralen. Enligt uppgifter till HD/Sydsvenskan var den ett ”patch party” vilket innebär att klubben startar en ny avdelning som får bära klubbens märken.

Kanske krävs det mer än återbruk och kombucha för att driva bort dem? Om ett tag ska jag traska ned till panncentralen för att se med egna ögon. Men först vill jag veta hur stor risk jag tar, så jag lyfter näsan ur min capricciosa och ringer upp Peer Rexen som är utvecklingschef i danska Esbjerg kommun.

(mer …)
Carl Dürnberger

Carl Dürnberger
Visa hela artikeln
Kultur • 26 november, 2024

Vad vill du, McQueen?

Rojin Pertow
Rojin Pertow
I sin nya film har Steve McQueen skildrat blitzen över London 1940. Foto: Apple.

Rojin Pertow ser Steve McQueens nya ”Blitz” – och blir deppig av att se ett gyllene tillfälle att skildra barn i krig fladdra håglöst förbi.

Jag har inte en enda gång blivit överraskad av Stockholm filmfestival. Och då har jag bevakat den sedan 2016. Festivalen står alltjämt i en stadig lillebror-skugga jämte den mer fingertoppskänsliga kusinen i Göteborg.

Medan Göteborg ofta lyckas lyfta fram ett aktuellt tema, är det mer obegripligt varför eller om det ens finns någon gemensam nämnare i Stockholms-programmet. Det trots att tappra volontärer och korttidsvikarier kämpar med allt de har för att få ihop en festival. Rörigt, kan det välvilligt sammanfattas.

Det kan även sägas om den brittiske regissören Steve McQueens senaste storverk Blitz, visad i den anrika biografen Skandias vackra 1920-talssalong.

Blitz utspelar sig i London under blitzen, det vill säga de bombräder som tyskarna genomförde över staden mellan september och november 1940, och följer pojken George (Elliott Heffernan) som så många andra barn blir evakuerad från London av sin mamma Rita (Saoirse Ronan). Men George finner sig inte i att bli ivägskickad och hoppar av tåget som ska föra honom till säkerhet. Vi får sedan genom hans ögon följa kampen för att ta sig hem parallellt med Ritas tillvaro hemma i London.

Produktionen är halvlyxig. Apple, som har bekostat kalaset, har velat ha en storfilm men de har inte löpt linan ut. Det finns en del snygg dataanimering men den hisnande känslan av att sväva över London som man kunde förvänta sig, uteblir. Typiskt lågbudget.

Manusförfattaren och regissören gör även de några märkliga val. Exempelvis den gode vakten Ife (Benjamin Clémentine) som under gråtmilda former, komplett med stråkar, tar den vilsne George i handen och för honom till ett skyddsläger för att sedan bara försvinna ut ur historien. Varför skjutsade han inte hem George i stället?

Likaså undrar jag vad som är grejen med de Dickenska juveltjuvarna som kidnappar George och tvingar honom att krypa in i små utrymmen för att länsa butiker på värdesaker. Sådana frågor uppkommer titt som tätt, vilket bryter filmens gyllene regel om tilliten mellan film och verklighet.

Jag ville så gärna älska Blitz. McQueen är bäst när han som i tv-antologin Small Axe låter handlingen flyta med i ett slags filmad vardag. Han försöker göra det med Blitz också men under filmens första av två timmar (!) är det som att isolerade händelser staplas på varandra. George träffar på ett persongalleri på sin väg hem, varav de flesta inte direkt spelar någon roll för historien, för han springer ifrån dem jämt. På Ritas jobb bubblar kvinnorättskampen men tar inte fart.

Först i andra timmen lyfter det när George på sin färd hem flyr undan bomberna ned i tunnelbanan tillsammans med tusentals andra där han tillbringar natten på rälsen mellan sovande kroppar. Här når McQueen den eftertraktade närheten mellan film och publik. Även i skildringar av vardagen för den svarta befolkningen i London briljerar han. Särskilt starka är scenerna på nattklubben Café de Paris, som sedan bombades sönder och samman, där danssugna svarta och vita Londonbor svettades ihop. En scen där Georges svarta pappa misshandlas när han tillsammans med Rita är på väg hem en natt är kväljande i sin råa realism.

I slutet av visningen lyssnar jag på en intervju mellan vd:n för Svenska Filminstitutet Anna Croneman och regissören själv. Det ska finnas en viss nerv i att uppleva en sådan scenintervju live, i stället för att till exempel se den på länk. Men tji fick jag.

Mot slutet hettar det dock till, när en man i publiken oombedd tar ordet för att säga att han upplevde det som märkligt att just ha sett en film om barn under andra världskriget utan att med ett enda ord kommentera situationen i Gaza. Så när Anna Croneman försökte stänga ned samtalet säger McQueen: ”Låt honom prata klart”.

Jag kände hur hela publiken liksom jag spetsade öronen. Bara för att få svaret: ”Det är krig på många ställen i världen, och det är hemskt.”

Besvikelsen.

Rojin Pertow

Rojin Pertow
Visa hela artikeln
Kommentar/Utrikes • 26 november, 2024

Krister Thelin: Nej, ICC är inget politiskt verktyg

Internationella brottmålsdomstolens uppgift är att upprätthålla internationell humanitär rätt. Foto: Peter Dejong/AP.

Alla bör välkomna ICC:s beslut att gripa Benjamin Netanyahu, skriver Krister Thelin, tidigare domare i Jugoslavientribunalen.

Det kan inte ha undgått någon att den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) den 21 november 2024 på yrkande av åklagaren beslutade att Israels premiärminister och tidigare försvarsminister skulle arresteras – vad som i svensk straffprocess motsvarar ett beslut om häktning i någons frånvaro. Beslutet kan i sin helhet studeras här. 

Grunden för domstolens beslut var att de två befunnits vara på sannolika skäl (”on reasonable grounds”) misstänkta för dels brott mot mänskligheten, dels krigsförbrytelser i samband med den väpnade konflikten mellan Israel och Hamas i Gaza.

I Sverige och omvärlden har kommentarer följt två huvudspår: Israels vänner, som Mats Skogkär i Bulletin och Alice Teodorescu Måwe i Studio Ett, kallar beslutet politiskt, ett uttryck för antisemitism och ett underkännande av Israels rätt att försvara sig. 

Tanken att ICC är ett politiskt redskap kan avföras

Den andra sidan pekar på domstolens oberoende ställning och vikten av att upprätthålla den internationella rätten och respekten för rule of law. Tanken att ICC är ett politiskt redskap kan avföras, menar jag, vägledd av min mångåriga erfarenhet som domare i Jugoslavientribunalen i Haag (ICTY), som tillämpar samma rätt och straffprocess som ICC. 

En del kritiker lyfter också att andra politiska ledare, i Syrien och Kina, inte åtalas. Detta kan avfärdas med att varken Syrien eller Kina omfattas av ICC:s behörighet, liksom att tu quoque eller ”whataboutism” inte är ett folkrättsligt giltigt argument.

I beslutet tillbakavisade domstolen också Israels invändning, att ICC saknade behörighet i saken, genom att slå fast att staten Palestina anslutit sig till Romkonventionen, grunden för ICC. Därmed faller såväl Gaza som Västbanken under dess jurisdiktion, även om Israel som icke-part till Romkonventionen inte erkände domstolen.

I ett separat beslut samma dag beslutades att den högste ledaren för Hamas militära gren, Mohammed Diab Ibrahim Al-Masri (även kallad Deif), skulle häktas i sin frånvaro för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Domstolen noterade att det fanns uppgifter om att denne inte längre var i livet, men att det inte kunde fastställas att så var fallet.

Det bör noteras att dessa beslut av ICC intet har att göra med vad en annan internationell domstol, också i Haag, samtidigt prövar. Den Internationella domstolen (ICJ), ett FN-organ som inte sysslar med brottmål utan endast mål mellan stater, har på en inledd talan av Sydafrika påbörjat en prövning av huruvida Israel gjort sig skyldig till folkmord enligt folkmordskonventionen, en prövning som kommer att ta ett antal år att slutföra.

Konsekvensen av ICC:s beslut om häktning av de tre namngivna är att alla parter som anslutit sig till Romkonventionen, och dit hör bland annat Sverige och huvuddelen av EU:s medlemsstater, har en skyldighet att gripa de i sin frånvaro häktade om de anträffas på statens territorium. Utanför ICC står bland annat USA, Ryssland och Kina. Putin har dock på motsvarande sätt förklarats häktad i sin frånvaro av ICC för krigsförbrytelser i Ukraina, som är statspart vilket ger ICC behörighet.

Läs mer
Kristdemokraten Alice Teodorescu Måwe har trätt fram som regeringens mest lidelsefulla försvarare av Israels krigsbrott. Foto: Caisa Rasmussen/TT.
Ledare • 25 november, 2024

Bakom KD:s Israelstöd döljer sig fanatismen

Det bör också påminnas om att ICC enligt Romstadgan är komplementär till vad en stat själv kan åstadkomma vad gäller lagföring för de brott som omfattas av stadgan. En rättsstat, vilket Israel är, kan förväntas själv lagföra krigsförbrytelser. På en terroristorganisation som Hamas finns inga sådana förväntningar. En grupp högt uppsatta militärer och civila från Natoländer menar i en inlaga att Israels försvarsmakt (IDF) visar en god vilja och förmåga att respektera den humanitära rätten, men denna bedömning ändrade alltså inte domstolens häktningsbeslut. Det framgår inte om ICC i detta fall prövat frågan om komplementaritet eller om Israel ens fört fram saken.

Beslutet om häktning av Israels politiska ledning innebär visserligen inte att saken är avgjord, utan oskuldspresumtionen gäller. Det är åklagare som i ett senare skede om och när saken prövas vid en förhandling bär den fulla bevisbördan för påståenden om brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Vi alla bör dock välkomna ICC:s beslut som ett uttryck för vad domstolen är avsedd att vara: en oberoende institution för att upprätthålla den humanitära rätten.

Krister Thelin

Krister Thelin

Jurist och tidigare domare i Jugoslavientribunalen.
Visa hela artikeln