Demokratin i det gamla Grekland grundade sig på lottning. Ämbetsmän slumpades fram eftersom man ansåg att de med stora tillgångar annars skulle påverka folk att rösta på dem. Detta, har vi fått lära oss, var en primitiv, lite fånig form av demokrati. I själva verket var den ytterst sofistikerad. Demokrati betyder inte, som vi föreställer oss idag ”befolkningens makt” eller ”flertalets makt”, utan snarare makten hos ”vem som helst”. Demokrati är till skillnad från oligarki eller aristokrati en styrelseform som är blind för siffror. På så sätt är lotten dess yttersta uttryck – den hindrar de rika från att styra över de fattiga.
I Anna Fribergs nyutkomna avhandling i statsvetenskap, Demokrati bortom politiken – En begreppshistorisk analys av demokratibegreppet inom Sveriges socialdemokratiska arbetareparti 1919–1939, finns inte några reflektioner kring demokratibegreppets ”ursprungliga” innebörd. Men den får mig ändå att tänka på den gamla grekiska definitionen. 1919 vann rösträttsrörelsen sin stora seger i Sverige vilket innebar en kulmen på 1800-talets demokratiseringsprocess. Samtidigt blev det startpunkten för en intensiv diskussion om demokratibegreppets innehåll. Vad innebar egentligen ett folkstyre? I vilken mån behövde folket vara jämlikt för att kunna styra?
Friberg visar skickligt i sin avhandling att det uppstod en mycket dynamisk diskussion kring demokratibegreppet runt 1920. Ett begrepp som blev alltmer sammansatt. Nu började man tala om att den ”politiska demokratin” var vunnen, medan den ”sociala demokratin” och den ”industriella demokratin” återstod att erövra. Eller som Ernst Wigforss skrev i Tiden 1924: ”Nedbrytandet av muren mellan folket och staten måste följas av nedbrytandet av muren mellan folket och egendomen. Demokratiens tanke måste tänkas ut.” En logisk konsekvens av detta blev att man tillsatte Socialiseringsnämnden 1920.
En som gav en mycket intressant definition av demokratibegreppet var Socialiseringsnämndens sekreterare Nils Karleby. Han menade att den ”sociala demokratin” var ett tillstånd där de klassiska liberala idealen nått sin fulländning. Nu skulle principen om lika deltagande utvidgas. Arbete skulle värderas som lika värdefullt som kapital vad gällde bestämmande. Detta illustrerar hur man betraktade socialismen som en fortsättning på upplysningen. Yttrandefrihet, allmän rösträtt och avskaffandet av kapitalismen hängde samman.
Efter 1920-talets intensiva diskussion om demokratibegreppet kom så 1930-talet och det stora krigshotet. Per Albin Hansson lanserade sitt folkhem och ungefär samtidigt avtog de intensiva diskussionerna om demokratins utvidgning. Istället började man diskutera hoten mot demokratin. Begreppet kom på så sätt definieras utifrån vad det inte var. Demokrati var motsatsen till de fascistiska styrelseformerna nere i Europa. Nu kom begrepp som ”industriell demokrati” i skymundan medan ”nordisk demokrati” började användas. Det fungerade mera som ett varumärke än ett analytiskt verktyg.
På så sätt påminner Friberg om att demokratins historia inte är en historia om spikrakt framåtskridande. Utan att den snarare påminner om en böljegång. Demokratibegreppet har rört sig mellan att betraktas som en ofullbordad process under tjugotalet till ett arv som måste försvaras under trettiotalet. Fribergs avhandling gör tydligt hur lätt demokratibegreppet glider vänstern ur händerna. Hur det alltid tenderar att halka ner i en konstitutionell form. Samtidigt påminner hon om att begreppet har en radikal potential som kan erövras än idag.
Nästan samtidigt som Fribergs avhandling kommer ut i Sverige publiceras nämligen David Graebers The Democracy Project i USA. Där hävdar författaren att det pågår ett globalt uppror där just demokratin står i centrum. Att det är ett uppror som vänder sig mot bristen på demokrati var den än uppstår – mot diktatorerna i Nordafrika, mot finansmännen vid Wall Street eller mot riskkapitalisterna i den svenska välfärden. Att det gemensamma är att upproren är riktade mot den procent som har oproportionerligt mycket makt i förhållande till de övriga 99 procenten av befolkningen. På så sätt påminner Graeber om att vänstern idag, precis som på 1920-talet, fortfarande kan se demokratin som makten hos ”vem som helst”.