Ledare 10 februari, 2015

Kampen mot åtstramningen viktigast

Handsken är kastad. Åtstramningspolitiken har förlorat i Grekland och utmanas på allvar av Podemos i Spanien och Sinn Fein på Irland. I Frankrike skördar tyvärr hittills extremhögern under Marine Le Pen de största framgångarna i åtstramningens skugga. Att pendeln kan slå såväl mot fascism som mot socialism i kristider torde inte vara någon nyhet för någon.

I Sverige fattar inte socialdemokratin någonting, trots att deras partivänner i Grekland närmast utraderades i de senaste valet och lider svårt av Podemos framgånger i Spanien. I Aftonbladet varnar både politiska chefredaktören Karin Pettersson och ledarkrönikören Katrine Marcal partiet att de måste ta lärdom av den nya europeiska vänstern och i mainstream amerikansk politisk media som Foreign Policy (ägd av Washington Post) slås det fast att  väljarna i Grekland och Spanien inte kan klandras.

”Trots allt, rika bankirer och deras investerare har räddats med skattebetalarnas pengar medan fattiga skolbarn och andra väsentliga serviceinrättningar har lidit av nedskärningar. Ingen på Europeiska kommissionen har förlorat ett jobb.”

Vad vi skådar är två politiska omvälvningar: den politiska elitens EU-projekts absoluta politiska bankrutt och början till den ekonomiska nyliberalismens död. Det gäller för för Magdalena Andersson och Stefan Löfven att inse dessa två saker. Den som i dagsläget lierar sig med åtstramningens och antidemokratins Europa väljer fel. Detta gäller oavsett om man är positiv eller negativ till EU som idé. Detta EU-projekt har hur som helst nått vägs ände.

Men det räcker inte för svensk socialdemokrati att välja rätt sida i kampen om den ekonomiska återhämtningen i krisens Sydeuropa. Den nya regeringen måste också gjuta mod i Sverige med nya friska satsningar. Åtta år av skattesänkningar och försämringar av pensioner, välfärd och ökad arbetslöshet har satt djupa spår i vårt samhälle. Det är livsviktigt för den svenska demokratin och för ekonomin att nu skapa ett alternativ till denna kräftgång. ”Ladorna är tomma”, hette det tidigt från vår nya finansminister men det behöver de ju inte alls vara. 

Som ekonomen Agneta Berge nyligen påpekade på politism.se skulle den svenska staten *tjäna* pengar på att låna pengar för investeringar just nu. Den reala tioårsräntan är negativ, och det innebär att den svenska staten skulle behöva betala mindre pengar i reala termer än den lånat.

Med en offensiv statlig konjunkturpolitik skulle en progressiv regering nu kunna satsa på stora bostadsbyggar- och infrastrukturprogram. Den skulle kunna ge kommuner och landsting resurser nog att anställa behövlig personal på sjukhusen, på skolorna och i omsorgen. ”Politiker kan inte skapa jobb” brukar det heta. Men det kan de – och måste i vissa lägen – visst göra. 

Vänstern letar nu efter ett nytt politiskt projekt efter att vinster i välfärden inte gett tillräckligt stöd och dessutom ligger i utredningsstadiet, hotat av en fientlig riksdagsmajoritet. Kampen mot åtstramningspolitiken måste stå i första rummet.

Med en rejäl statlig satsning på klimatombyggnad av miljonprogrammen och bidrag till solceller på alla Sveriges småhus skulle många nya arbeten skapas, både i miljöindustrin och i bygg- och installationsbranschen. Varför hör vi inte mer om de förslagen nu när Miljöpartiet väl är vid makten?

Det är en fråga som djupet påverkar de andra frågor som debatteras hett i Sverige idag – främlingsfientligheten, integrationen, bostadsbristen och miljöpolitiken för att nämna några exempel. Om orsak och verkan kring Sverigedemokraternas massiva uppgång de senaste fem åren kan vi debattera i all oändlighet. En sak bör vi åtminstone kunna enas om: dagens politiska och ekonomiska klimat med hög arbetslöshet, bostadsbrist och två regeringsalternativ med ungefär samma syn på den ekonomiska politiken gynnar växande rasism och främlingsfientlighet. 

Vänsterpartiet får inte glömma vilken regering som sitter vid makten nu. Det är sant att de senaste åtta årens massarbetslöshet är på de borgerliga partiernas konto. Men nu finns en annan regering på plats, om än vingklippt av en högermajoritet i riksdagen. Det är Magdalena Andersson och hennes typ av socialdemokrater som ska utmanas politiskt. Civilminister Ardalan Shekarabi ansåg till exempel nyligen i Dagens Nyheter att ”på 50-, 60 och 70-talen var det vänstern som  krossade civilsamhället med en statssocialistisk hållning” . Jag vågar påstå att det är ett språkbruk som inte ens Anna Kinberg Batras Moderaterna använder sig av. 

Om Vänsterpartiet verkligen befinner sig opposition, som de säger sig göra, kommer regeringen utmanas med kraft framöver. Där är kampen mot åtstramningen den viktigaste politiska striden.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 14 april, 2025

Vem tar vem? Nya gänget på SVT:s parsåpa ”Gift vid första ögonkastet”. Foto: SVT.

Än en gång förvandlas hela Sveriges vardagsrum till en mottagning för parterapi. Bakom framgången för ”Gift vid första ögonkastet” ligger den trygga drömmen om att kärlek är något som kan kontrolleras av experter.

Tolfte säsongen av Gift vid första ögonkastet. Redan?

Med den slaka vintersäsongen av GVFÖ och nyligen avslutade Love is blind i bagaget hade jag inte hunnit börja längta efter relationella problem av typen ”hur ska vår vardag gå ihop när han är kvällsmänniska och jag vaknar vid nollsex?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
TV 12 april, 2025

Grillen #3: ”Pappa, kan vi fira jul utan el i år?”

I veckans Grillen: När ska Elon Musk börja kampanja för Sverigedemokraterna, vilken historisk era är sexigast och varför är det så kul att håna Liberalerna?

Vi gästas dessutom av Elinor Odeberg, chefsekonom på Arena och författare till boken Dyrtider, för att prata om varför kaffet har blivit så dyrt – och matjättarnas roll i inflationen.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Elinor Odeberg

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Javier Cordova

Klippning:
Petter Evertsen

Kultur 12 april, 2025

Kodnamn: Sociolog

IB-affären är fortfarande en av Sveriges största spionskandaler och spelar en stor roll i Alexandra Franzéns bok. Sedan reformerna som den ledde till menar hon att utvecklingen har gått bakåt. Foto: Moa Bejersten.

Sociologen Alexandra Franzén har skrivit en bladvändare om underrättelsearbetets historia – och oroas av vår tids hemlighetsmakeri.

Sociologen Alexandra Franzén möter mig vid den snurrande entrédörren till Kungliga biblioteket. Hon pratar bred skånska och ser snällare ut än jag hade väntat mig givet hennes specialområde: underrättelseanalys. Jag har läst hennes bok Sanningen ska göra er fria, en bearbetad version av hennes avhandling och en osannolik popsociologisk bladvändare om informationskrig som just kommit ut i handeln.

Själv är jag besatt av spioner. Min vän säger att det gör mig till en pick-me-tjej, men hon har inte förstått. Till vardags oroar jag mig för att bli gripen av främmande makt och att jag inte vet var man får tag i cyanidtabletter. Jag plågas också av irrationell skräck att bli torterad och bara att skriva det känns som jinxarnas jinx. Samtidigt är lockelsen enorm. När en forskare från Försvarshögskolan för ett par år sedan föreslog att vi skulle mötas ”under linden” i Gamla stan gick jag dit, redo att möta mitt öde. Det visade sig vara ett helt vanligt kafé och min själs tulpan sloknade. Tills nu.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 11 april, 2025

”Rinkeby for life” – musikundret i Järva har blivit historia

Foto: Lisa Mattisson.

Sveriges nyaste kulturarv är kantat av triumf och ung död. Med ”Nation av poeter” vill Mohamed Yussuf att unga ska få läsa om sin tid.

Yasin Abdullahi Mahamoud är 18 år gammal när han för första gången blir haffad av polis med vapen innanför jackan. Några veckor tidigare har hans nära vän och dennes bror blivit avrättade inne på ett café i Rinkeby. Alla har nerverna på utsidan och chocken och sorgen förlamar och förvrider själen i en hel by. Trots att vapnet polisen hittar är skjutklart, grips han inte. Lagarna finns där men har ännu inte trätt i kraft. Det här året släpps också hans låt Trakten min. Snart har den spelats en miljon gånger på youtube.

Du kan inte va’ i trakten min om du är inte härifrån, härifrån
Klart att jag får paranoia varje gång jag taggar härifrån, härifrån
Rinkeby for life!

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 11 april, 2025

Ung högerextremist bakom knivmord i Norrköping

Polisavspärrning, samt gärningspersonens självporträtt. Montage. Foto: Johan Nilsson/TT / Privat.

En 30-årig man knivhöggs för två veckor sedan till döds i Norrköping. En 15-årig gärningsman har erkänt sig skyldig. I hans sociala medier blandas hakkors och antisemitiska konspirationer med hyllningar till Elon Musk.

Det var en vanlig söndagseftermiddag i Norrköping, när en 30-årig man attackerades med kniv i området Himmelstalund. Dådet, som skedde för två veckor sedan, ägde rum i en park och i fullt dagsljus. Mannen hittades svårt skadad på platsen och avled sedan på sjukhus.

I ett öppet meddelande på Facebook skriver den mördade mannens pappa att hans son var ute på promenad och pratade i telefon. Hans samtalspartner hörde orden ”nej, nej” – och sedan blev det tyst.

”Bottenlös ångest, saknad, panik och total tomhet är det enda som finns kvar”, skriver pappan på Facebook.

Strax därefter greps en 15-årig pojke, som senare erkände att han dödat mannen. Polisen gick tidigt ut med att man inte kunnat hitta någon koppling mellan offer och förövare. 

Det är en gärningsperson som uppenbarligen rör sig i högerextrema miljöer på nätet.

Nu uppger SVT Öst att man hittat konton på Tiktok och Instagram tillhörande pojken – där högerextremt material florerar. 

– Vi blev inte jättechockerade, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 11 april, 2025

Varför kämpar V mot högre löner?

Vänsterpartiet vågar inte tycka annorlunda än Socialdemokraterna, menar debattören. Foto: Jessica Gow/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En ofta bortglömd ljusstrimma i ett EU präglat av högerpopulism, lågkonjunktur och tullhot är att kollektivavtalens ställning stärks och de sämst betalda arbetarnas reallöner ökar. Förklaringen finns i det direktiv om minimilöner som EU antog 2022.

Vänsterpartiet kämpar emellertid envetet för att framgångarna ska rivas upp. Risken är stor att de blir bönhörda – och därmed omintetgör direktivets två mål.

Det ena är att alla arbetare i EU ska tillförsäkras ”en skälig levnadsnivå”, där minimilöner bör utgöra minst 60 procent av respektive lands medianlön. Det andra är att stärka kollektivavtalens ställning. Kollektivavtal är bättre än lagstiftning, enligt direktivet.

Länder där kollektivavtal täcker minst 80 procent av arbetsmarknaden är därför undantagna från krav på lagstadgad minimilön. Det gäller bland annat Sverige. Länder med en lägre täckningsgrad måste ta fram en handlingsplan för hur kollektivavtalens ställning kan stärkas.

Enligt EU-kommissionen kommer direktivet att direkt förbättra lönenivån för 25 miljoner löntagare. Dessutom får löner strax över miniminivån också en skjuts uppåt. Kvinnor gynnas mest eftersom de är överrepresenterade bland de lägst avlönade. Löneskillnaden mellan män och kvinnor beräknas minska med 10 procent.

Varför vill samma Vänsterparti då rycka undan mattan för en facklig EU-framgång som förbättrar livet för många tiotals miljoner arbetare?

Löner höjs, kollektivavtalen stärks och fackets förhandlingsstyrka växer. För fackföreningsrörelsen i EU är direktivet en framgång de arbetat för i årtionden. Men alla är inte glada. Vänsterpartiet, liksom svenska LO och Socialdemokraterna, gjorde allt för att stoppa förslaget. Och den kampen fortsätter även efter att direktivet antagits.

Den danska regeringen anmälde direktivet till EU-domstolen och krävde att det upphävs. Och i Altinget (11/12 2022) pläderade Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Ciczie Weidby för att den svenska regeringen ska stödja initiativet och frågar retoriskt ”Kommer Ulf Kristersson att lägga sig platt för EU?”

Det är ett lätt ”orwellskt” försök att mana fram bilden av ”dumma EU” som ”angriper facket”. En ärligare beskrivning hade varit: ”Ulf, nog ska väl din regeringen vara med när Danmark och EU:s arbetsgivare försöker sabotera EU-fackens största framgång på årtionden?”

Efter viss tvekan gav den svenska regeringen efter för det samlade trycket från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna och ställde sig bakom Danmark. I dag är läget att EU-domstolens generaladvokat, som ska förbereda en regelrätt domstolsförhandling, rekommenderar att direktivet om minimilöner rivs upp. EU-domstolen brukar ofta, men inte alltid, följa generaladvokatens anmodan.

”Stärk löntagarnas rättigheter”, stod det i Vänsterpartiets valmaterial inför valet till Europaparlamentet. Varför vill samma Vänsterparti då rycka undan mattan för en facklig EU-framgång som förbättrar livet för många tiotals miljoner arbetare?

Ett svar är att partiet inte vågar tycka annorlunda än Socialdemokraterna och LO. En annan pusselbit är att Vänsterpartiet är lite av en ”främmande fågel” i den europeiska vänstern. Där andra inriktar sig på vilken politik EU faktiskt bör driva så är Vänsterpartiets utgångspunkt ofta att EU är något att skydda sig ifrån. Det ska vara ”Sverigepriser”, ”Sverigejobb” och undantag för det ena och det andra.

I det perspektivet blir direktivet om minimilöner något ”som ger EU för mycket makt”. Liksom när Vänsterpartiet, som enda vänsterparti i Europaparlamentet, röstade nej till EU:s stora återhämtningsfond – trots att den innebär klimatinvesteringar för motsvarande 2 500 miljarder kronor!

Europafacket, som samlar EU:s fackliga centralorganisationer, menar att direktivet om minimilöner är ”den viktigaste fackliga framgången i EU på en generation”. Ett beslut av EU-domstolen i linje med generaladvokatens (och Vänsterpartiets!) rekommendation skulle innebära ”ett hårt slag mot arbetande människor och deras fackföreningar” och ”en enkelriktad väg mot social dumpning”, enligt Europafackets generalsekreterare Esther Lynch.

Läs mer

”Brother, which side are you on”, heter det i en klassisk amerikansk fackföreningssång. Den frågan kunde tusen sinom tusen fackliga aktivister i Grekland, Ungern, Frankrike eller Portugal med fog ställa till Vänsterpartiet.

Kommentar 10 april, 2025

En kvinna demonstrerar mot Trump, Netanyahu och Bolsonaro. Texten lyder ”Ingen amnesti för folkmördare och kuppmakare”. Foto: Silvia Izquierdo/AP.

Det nya åtalet mot den tidigare presidenten Jair Bolsonaro visar att den auktoritära högervågen går att stoppa även på andra platser.

Som en gulgrön flodvåg vällde Jair Bolsonaros anhängare in med sina flaggor och landslagströjor på ”De tre makternas torg” i huvudstaden Brasilia. De överväldigade den svårt underdimensionerade polisstyrkan och stormade därifrån de tre institutioner som gett torget dess namn: parlamentet, presidentpalatset och högsta domstolen.

Bland de protesterande var det ”karnevalsstämning”, beskriver en reporter. Men det var en grotesk karneval: demonstranter slog sönder tusenårigt porslin skänkt från Kina, klottrade på landets officiella vapensköld, bajsade på skrivbord och stack knivar i klassiska tavlor – som om de velat mörda historien.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr