Fredrik Reinfeldt och hans regering må vara tillbakapressad men den är långt ifrån slagen. Med höstbudgeten kommer nu de förväntade satsningarna inför valet 2014, även om det är tidigare än många hade gissat på. Att Moderaterna fortsätter sin mittenprofilering och försöker ringa in Socialdemokraternas politik och språk är också uppenbart. I sitt tal vid riksdagens öppnande talade statsminsitern om såväl ”fördelningspoltitik” som ”aktiv arbetsmarknadspolitik” och ”solidaritet”. Trots att många av de nya satsningarna är otillräckliga är bilden av Moderaterna förändrad, igen ska man kanske säga. Det verkar inte finnas någon bortre gräns för hur partiet kan tänka sig att stöpa om sin propaganda för att behålla regeringsmakten. Det är imponerande och skrämmande på samma gång. En snabbtitt i våra största medier ger vid handen att de håller på att lyckas igen. Tv, radio och tidningar berättar redan historien om den trötta regeringen som vaknat till liv och utmanar en chockad socialdemokrati som mest applåderar att deras förslag blir genomförda. Kanske bidrar också denna ledare till den berättelsen, trots att den önskar göra motsatsen. Så ser det politiska speet ut just nu.
För det är inte lätt att försvara den socialdemokratiska oppositionen mot regeringen när till och med kanslihushögerns urfader, Kjell-Olof Feldt, anklagar, i en intervju i Expressen, den socialdemokratiska ledningen för att den är för lik regeringen och att den måste skaffa en egen skattepolitik. ”Stick ut! Säg att utan högre skatter kommer välfärdsstaten inte bevaras!”, säger Feldt. Och även om man kan ha synpunkter på vilka skatter han vill höja (till exempel matmomsen) så har han 100 procent rätt när han säger att det finns ”en beröringsskräck för skatter just nu. Men vi är nere i så låga nivåer att pengarna inte kommer räcka till om svenska folket vill ha sina pensioner och ett anständigt liv på ålderdomen, inte stå i kö till sjukvården och barnomsorg.”
Låt oss hoppas att det ska bli mindre chockartat för de politiska journalisterna med förslag om skattehöjningar framöver, när till och med Kjell-Olof Feldt har föreslagit dem. Socialdemokraternas rädsla för skattehöjningar har väldigt mycket att göra med hur deras spinndoktorer anser att ”det skulle uppfattas”.
Regeringens satsningar kostar, i en höstbudget som i skrivande stund inte kommit men som i det stora hela redan är känd, i alla fall cirka 23 miljarder. Inga enorma summor och där ingår även satsning på sänkt bolagskatt, något som passar illa med övrigt i en budget som vill verka dra åt den politiska mitten. Det är ingen vild gissning att det är Folkpartiet och framför allt Centerpartiet som drivit igenom förslaget. De båda parterna har länge verkat för en mer nyliberal regeringsplattform. Men Annie Lööf ska nog inte vara för glad, åtgärden lär inte vara särskilt populär i ett läge där pensionärer får nöja sig med en 50-lapps skattesänkning per månad. Så om hon kan ta åt sig äran av åtgärden kan hon få än större problem med att hålla sitt parti över fyraprocentspärren än hon redan har. I United Minds senaste opinionsundersökning ligger partiet under fyraprocentsspärren med usla 3,3 procent. ”Precis som förväntat”, ansåg Annie Lööf, på en direkt fråga från Mats Knutsson i SVT, att det hade gått under hennes första år som partiledare. Det är ett häpnadsväckande svar och håller knappast i längden om hon vill sitta kvar som ordförande. Att Fredrik Reinfeldt i sitt tal nämnde Centerns senaste otydliga slogan ”hållbar globalisering”, lär heller inte ge några extra röster. Ett av västvärldens rikaste partier borde ha råd att köpa sig bättre politisk rådgivning.
Övriga satsningar kan, i verkligheten, också ifrågasättas. Tågsatsningarna är små, halvdana och leder till något snabbare tåg men inte så kallade höghastighetståg. Det klarar inte den nuvarande rälsen av. Kommunalråd Stig Henriksson i Fagersta (V) räknade snabbt ut på Facebook att satsningen på Nattis skulle ge Fagersta kommun 150 000 kronor och satsningen på skolmat från i våras 10 000 kronor, båda utslaget på fyra år. Inget omvälvande direkt. Regeringen satsar till exempel åtta gånger mer på skattesänkningar än på utbildningssatsningar. Hur offensivt det är kan alltså starkt ifrågasättas.
I vassen av detta politiska spel lurar ett lite tillbakapressat Vänsterpartiet, som går lite framåt igen. Ännu är det en så liten tendens att ledningen knappt vågar kommentera den. Efter de fantastiska siffrorna under Jonas Sjöstedts smekmånad, som sammanföll med socialdemokratins stora kris, närmar sig nu partiet de sju procent där de troligen hör hemma också på valdagen. Allt annnat vore en katastrof när Socialdemokraterna fastnat i en strid om de så kallade mittenväljarna med Moderaterna. En önskan: utmana Socialdemokraterna mer. Det politiska utrymmet finns, även om något slags samarbete naturligtvis måste till för att byta regering.
