En anställd vid Försäkringskassan (FK) säger sig ha gratulerats av chefen för att ha medverkat till många avslag. Påståendena tillbakavisas, men det råder inget tvivel om att ”produktionen” ställts i fokus för myndighetens arbete. Man mäter de anställdas ”verkningsgrad” i ett tidsstudieschema. Handläggarna får gå igenom sin produktionsstatistik med cheferna. Och det påverkar lönesättningen.
Dessa nyheter har ytterligare sänkt förtroendet för en myndighet som många haft mycket negativa erfarenheter av. Människor i svåra ekonomiska situationer har tvingats vänta länge på besked, och på det stöd de har rätt till.
Högerregeringen beslutade omedelbart efter sitt tillträde att FK:s anslag skulle skäras ned med en halv miljard. 2007 tvingades över tusen anställda bort. Samtidigt ändrades regelverk och riktlinjer. Man skulle bekämpa ”fusk” och ställa hårda krav på sjuka – ofta i strid med läkares bedömningar. Samhällsekonomiskt har det varit ett fiasko. Fler slås ut från arbetsmarknaden och slussas in i socialbidrag. Fler drivs mot kostsamma tilläggsförsäkringar. En dyr fuskjakt har resulterat i förseningar i utbetalningarna och allmänt lägre förtroende för försäkringarna.
FK:s personal kläms mellan de politiskt beslutade försämringarna och de människor som drabbas. Handläggarna är inte sällan äldre kvinnor som lojalt ställt upp och burit de otacksamma, ohållbara kraven på bekostnad av sitt eget välmående. Personalen drabbas av stress och hot. Många bränns ut. Sjuktalen är höga. Personalen underordnas samtidigt en marknadsanpassad förvaltningsideologi, där man jagar kvantitet, och där deras kunnande och omdöme snarare blir ett problem.
Den svenska välfärdsmodellen – och de institutioner som administrerar den – har alltid haft en dubbelkaraktär. Å ena sidan konkretisering av samhällelig solidaritet och rätten till värdighet. Å andra sidan ett drag av byråkratiskt tvång och förminskande klientförhållanden. Detta spänningsförhållande – i grunden en aspekt av kapitalismen – har alstrat konflikter och reformer. Likafullt kan vi konstatera att den svenska modellen varit ovanligt framgångsrik i att erbjuda heltäckande socialförsäkringar till låga kostnader, med bred legitimitet och med relativt goda resultat vad gäller att motverka stora klyftor och omfattande utslagning.
För högern, som aldrig gillat den svenska modellens progressiva funktioner, är det en framgångsrik strategi att ta sönder systemet indirekt. Det framtvingade kaoset, kombinerat med renodlingen av de kontrollerande, repressiva funktionerna, gör att systemet tappar stöd och förtroende. Den pressade byråkratin får samtidigt ta en stor del av smällen.
Att göra något åt den här krisen är en avgörande uppgift – men också en stor möjlighet – för dem som gör anspråk på att vara ett politiskt alternativ till dagens regering. Med ett aktivt arbete går det att upprätta en bred allians för en effektiv, rymlig och värdig gemensam välfärd – en allians som också inkluderar alla dem som handlägger välfärden, och som önskar bli värdesatta efter kvalitetsmått.
Ett systematiskt arbete med att lyssna på både drabbade försäkringstagares och frustrerade tjänstemäns behov kan mynna ut i ett radikalt handlingsprogram som både innebär mer resurser och större inflytande för de berörda. Så kan man bana väg för en verklig förnyelse av offentlig sektor. Oppositionen måste utgå från dagens situation – där ett stort systemskifte redan är genomfört. Uppgiften är att upprätta en välfärdsmodell som samlar och entusiasmerar – inte att hedra minnet av en som avvecklats.
/Ali Esbati