Fotbolls-VM har börjat. I skrivande stund har Sverige spelat en match i ”dödens grupp”, förlust direkt med 1–3 mot regerande världsmästarna och hemmanationen USA, som med med sina proffs och sin stenhårda inställning blev övermäktiga. Många av de svenska spelarna varvar sitt fotbollsspelande med jobb på Ica eller på kontor. I princip alla av USA:s spelare är stjärnor i en proffsliga, Womens Soccer League, WSL.
Hur länge till USA kommer att dominera fotbollen är dock osäkert. Den professionella fotbollen för damer har nämligen fått sig en törn som verkar vara svår att resa sig efter. Ligan WSL, läggs nästa säsong ned på grund av brist på sponsorer. Brist på pengar alltså. Ständigt dessa pengar. Det är ytterst få sporter som bär sin egen kostnad vad gäller sponsorer och tv-rättigheter. Kostymen för nordamerikansk damfotboll blev för stor för att kunna göra det som krävs för att upprätthålla dyra löner till spelare och coacher nödvändiga för att ha en amerikansk proffsserie rullande.
Alltså kommer det otroliga att inträffa att USA:s stjärnspelare, med idolen Mia Hamm i spetsen, kommer att vara utan möjligheter till fotbollsspel på hög nivå i sitt land. Många av dem kommer att tvingas sluta spela fotboll helt, bli coacher på något college eller spela med herrar på lägre nivå.
Kommersiellt mindre framgångsrika sporter, som damfotboll, måste rikta in sig på idrotten som folkrörelse. Bygga underifrån och förlita sig till egna krafter. Den svenska damfotbollen har gjort så och är därmed tryggad så länge den har utövare. Vem skulle kunna lägga ned den? Den består ju av den egna rörelsens delar.
I USA är förvisso också damfotboll en folkrörelse. Hundratusentals av framför allt flickor, pojkar tenderar föredra mer den amerikanska varianten av fotboll, basket och baseball, spelar i olika ligor över landet. Åtskilliga college har damlag i fotboll med rejäl uppbackning av heltidsanställda coacher. Men på seniornivå? Ingenting. Inget divisionssystem, ingen nationell organisering av serier och spelare. Så går det när endast pengarna får tala. Och finns det en läxa att lära av det här är det att kapitalet är frestande men kortsiktigt.
Damfotbollen i USA skulle istället för att kasta sig i händerna på affärsmän byggt en egen nationell struktur som fungerat oavsett det enorma sportkapitalet i landet. Om denna liga sedan hade kunnat utvecklas till professionell på grund av alla publik- och souvenirförsäljningsintäkter, så mycket bättre. Men makten skulle fotbollsfolket ha behållit. Nu återstår arbetet att göra. Mycket talar för att det är för sent och att en hel generation fotbollspelare i USA gått till
spillo.