Torskarnas pride-parad
Sara Hansson.
Galago, 2014.
Torskarnas pride-parad är ett briljant seriealbum med ett problem. Men att kunna konstatera det kan vara årets lyxproblem. Jag ska återkomma till varför.
Bokens skapare Sara Hansson ingår i det kollektiv av serieskapare som med Malmö som bas berikar den svenska offentligheten med aktivistiska verk. Här återfinns konstnärer vars namn ni redan känner till, och om inte bör kolla upp. Sara Granér, Liv Strömquist, Lisa Ewald och Lina Neidestam, bland andra. Utan dem hade Sverige varit ett tråkigare och mindre intelligent land. Deras funktion som vitamininjektion och andningshål för vänstern är ovärderlig.
Det är påtagligt hur de centrala personerna i denna våg, som idiotiskt oftast kallas för ett serieunder, står i dialog med varandra. Redan från början har flera av konstnärerna ingått i diverse kollektivkonstellationer, där Dotterbolaget är det mest tongivande. Det är inte ett under, det är ett resultat av hårt arbete och vad som händer när skapande människor stöttar varandra istället för att konkurrera. Att det dessutom rör sig om löjligt begåvade människor är delvis en annan sak.
Torskarnas pride-parad faller isär i två delar som båda är ganska typiska för dagens politiska serier.
Dels ett slag längre folkbildande essäer i serieformat, den sort som oftast förknippas med Liv Strömquist, och betydligt roligare och med mer drag i än vad essäbenämningen anger. Av okänd anledning är dessa serier oftast svartvita. Är det något slags idé om att det ska ge ett mer seriöst intryck? Jag är i alla fall nyfiken på vad en färgläggning hade adderat till Sara Hanssons energiska essäer (och då tillhör jag lägret som tyckte att det var en kommersiell sell-out när Fantomen gick från svartvitt till färg).
Förutom essäerna består Torskarnas pride-parad av korta politiska kommentarer i form av en bild eller ensidesserier, inte sällan med citat ur verkligheten i form av tidningsklipp och autentiska citat.
Liberalismens och patriarkatets kärnor är föremålet i essäerna i Torskarnas pride-parad. Med skalpellvass blick på samhällets mekanismer demaskerar Sara Hansson vår tids liberala ideologi. Och utbryter i ett frustrerat primalskrik över en patriarkal värld. Hennes bok har tagit sitt namn från en essä om sexköp. Med Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan bredvid sig på ritbordet riktar Sara Hansson en elak och rasande vass kritik mot liberalfeminismens brist på maktanalys. Rörelsen för sexarbetare och dess tillskyndare är, enligt Sara Hansson, helt uppe på läktaren, förblindade av sin ideologiska tro på den fria viljan. Med en, vill jag påstå, unik kombination av pedagogiska resonemang, aggressiv absurdism och öppet redovisad självreflektion begår Sara Hansson något som inte kan beskrivas annat än som lustmord på de som vill avskaffa sexköpslagen.
I Dom rika har alltid tagit dom fattigas barn angrips – återigen med Kajsa Ekis Ekman som främsta resesällskap – argumenten för surrogatmödraskap. Med en maktanalys som borde göra många svenska vänsterdebattörer djupt avundsjuka blottlägger hon debattens underliggande maktordning. I ”Ha ha ha era jävla offer!!!” får offerbegreppet och den liberala framgångsstoryn sig en omgång. Vem är offer och varför får inte offer kallas offer? Sällan har maktkritik varit så här rolig och bildande samtidigt. Fanns det liknande serieversioner av Thomas Pikettys Capital in the Twenty-First Century och Naomi Kleins This Changes Everything hade det här samhällssystemet redan varit på väg mot nödutgången.
Vad är då problemet med Torskarnas pride-parad? Jag har redan antytt det med ”faller isär” ovan. Det hade varit lika lätt att skriva en uppskattande recension som fokuserar på albumets samtidskommentarer i form av bilder och ensidiga serier. Även där håller Sara Hansson den höga och skarpsinniga kvalitet som vi har blivit bortskämda med de senaste åren. Men jag är säker på att essäerna hade vuxit om de hade fått stått för sig. De hade gärna fått vara fler och de nu korta växa sig lite längre. Sara Hansson har förmågan att upprätthålla intresset.
Nu känns boken stökig. Det är svårt att veta vad jag läser, vilket förvirrar. När jag till exempel plockar upp en av Liv Strömquists essäböcker vet jag hur jag ska läsa. Långsamt, med eftertanke. I Torskarnas pride-parad är det svårt att hitta rätt läshastighet och nivå av koncentration. De är synd att de korta, snabba verken, som verkligen förtjänar sin form av fokus, känns tunna ställda jämte essäerna, och de senare försvinner i sin tur litet i det kreativa kaoset.
Men det är, som sagt, en lyxfråga som den höga kvaliteten ställer. Ett så erfaret förlag som Galago kunde ha gjort ett bättre avvägande, och haft två böcker att underminera julhandelns ideologi med.
