Det ligger i tiden att tala om manliga incels, om den ensamma och isolerade mannen. Men stigmat i att vara ratad, bortvald och överbliven som kvinna är betydligt äldre.
I modern tid har dock försök gjorts att måla om den sorgliga bilden med penslar delvis hämtade från feminismen och frigörelsen från kärnfamiljens krav, men framför allt från de ständigt närvarande kraven på självförverkligande som hör konsumtionssamhället till. En kvinna som är över 30 och singel i dag kan, och ibland till och med förväntas, identifiera sig med den glamorösa Samantha-gestalten från Sex and the city, som njuter av både frihet och tillfälliga sexuella förbindelser. Denna alternativa bild känns säkerligen frigörande för många. Och som någon som själv identifierar sig som flersam och relationsanarkist så känner jag väl igen behovet av att hävda att ett liv utanför tvåsamheten inte behöver vara resultatet av olyckliga omständigheter.
Men i ett samhälle där så mycket handlar om att kunna framställa allt i sitt liv som självförverkligande och som ett eget val finns det en radikal potential i att istället fokusera på misslyckandet. Det är detta författaren och dramatikern Malin Lindroth har velat ringa in, först i Nuckan som kom 2018, och nu i den nya boken Nuckans hjärtespalt. Genom att konfrontativt använda sig av det ålderdomliga och nedsättande ordet ”nucka” skriver hon i de essäistiska böckerna om den ofrivilliga ensamheten. Om att gång på gång bli bortvald. Hon använder ett ord med en frånstötande och klibbig klang för att diskutera obekväma och klibbiga känslor. Detta innebär inte att hon bejakar den kärnfamilj som nuckan är utestängd från, tvärtom skriver hon mycket kritiskt om tvåsamhetsnormen i båda böckerna. Men hon insisterar på ett förtjänstfullt sätt på att det såriga måste få finnas och inte slätas över av glättiga paroller om att välja sitt liv. ”Jag var trött på att ständigt avkrävas en berättelse om fria val”, skriver hon i förordet till den nya boken.
Där Nuckan var mer renodlad essä har Nuckans hjärtespalt alltså formen av den typ av relationsfrågespalt som länge funnits i vissa veckotidningar. I dem svarar Nuckan på olika frågor om relationer, ensamhet och olycklig kärlek. Hur ska ”Dumpad, 21” få tillbaka sin flickvän? Ska ”Ignorerad” skilja sig från sin man som bryr sig mer om Xboxen än om henne? Vad ska ”Ledsen och förbannad 81” göra åt att hens sambo klagar på allt hen gör?
Lindroth är i sitt förord noga med att påpeka att Nuckan i denna bok är en fiktiv gestalt och inte synonym med författaren. Men Nuckan är också en position och en utsiktsplats som Lindroth använder för att formulera svar som kraftigt skiljer sig från de gängse i dylika spalter, där tvåsamheten brukar framstå som högsta mål och mening, ja nästan som en naturlag. I stället för att försäkra den 34-åriga kvinnan som har ångest över att hon aldrig har haft sex om att hon visst kommer hitta någon instämmer hjärtspaltens författare i att livet för en ”nucka” i ett samhälle som dyrkar tvåsamhet, och dessutom fortfarande värderar kvinnor utifrån deras liggbarhet, är skitjobbigt. Men att det också finns sammanhang och dörrar att öppna bortom kärnfamiljen.
Själva hjärtespaltformatet gör dock tyvärr att Malin Lindroth bara snuddar vid många mycket intressanta frågor. Nuckan diskuterar patriarkala strukturer, Dickens och sociologiprofessorn Eva Illouz (som blev bekant på bredare front i Sverige genom en annan bok om relationer, nämligen Liv Strömquists Den rödaste rosen slår ut). Men hon stannar aldrig riktigt kvar i ett resonemang utan hastar snabbt vidare.
Trots detta finns här guldklimpar. Som den oväntade vändningen i svaret på ”Ignorerads” fråga. Precis när en tror att svaret ska utmynna i en förutsägbar bild av den lyckliga och självförverkligande skilsmässa som frågeställaren står inför vänder det och i stället målas en betydligt mörkare bild av ensamhet upp. Men sedan vänder Nuckans beskrivning av Ignorerads framtid igen. Hon berättar om hur ensamheten återigen kan byta skepnad och bli något en mycket väl kan leva ett gott liv i. Riktigt bra är också Nuckans uppläxning av en frågeställare som uttrycker en typ av tvåsam självbelåtenhet som alla som inte lever i tvåsamhet förmodligen känner igen. Den går ut på att beklaga sig över sitt eget ”tråkigt” stabila liv och uttrycka ”avund” över det ”spännande” singellivet, samtidigt som det framgår att denna ”avund” i själva verket är illa dold ömkan.
På ett annat ställe skriver Lindroth: ”Där går en nucka – gammal, ratad, krökt, påpälsad i sjal och kappa. Vilka pris har ni betalat för att slippa vara hon?” Det är denna typ av svidande formuleringskonst, snarare än djuplodande analyser, som är den stora förtjänsten i Nuckans hjärtespalt.
Nuckans hjärtespalt
Malin Lindroth
Norstedts
