Mikael von Knorring argumenterar i Flamman nr 45 och 47/2014 för att Vänsterpartiet borde överge vårt kärnkraftsmotstånd. Skälet ska vara klimatförändringen och dess behov av att snabbt överge de fossila energikällorna samt att FN:s klimatpanel IPCC inte utesluter kärnkraft. Jag instämmer i att vi snabbt måste lämna fossilsamhället bakom oss. Men varför ska vi ersätta ett problem med ett annat?
Inte minst katastrofen i Fukushima påminner oss om vårt främsta argument mot kärnkraft; det är en farlig energikälla. Kärnkraften är också fossil och smutsig när den är beroende av uran som i större mängder bara kan hämtas från ett fåtal platser i världen. Ingen har heller någon lösning på hur det radioaktiva avfallet ska förvaras på ett hållbart och säkert sätt. En bortglömd fråga med kärnkraften är dess kopplingar till kärnvapen när avfallet plutonium kan upparbetas och sedan användas i massförstörelsevapen.
Kärnkraftsförespråkarnas främsta argument har tidigare varit det ekonomiska; att det skulle vara ett förhållandevis kostnadseffektivt sätt att bygga ut ny energi. Nu visar internationell såväl som svensk statistik att det blir allt billigare att investera i förnybar energi. I Sverige bygger vi exempelvis ut vindkraft långt under priset för finländsk kärnkraft. I Sverige har vi dessutom goda förutsättningar att reglera sol och vind med både vår inhemska vattenkraft och norsk sådan, varför vi har särskilt goda förutsättningar att satsa på 100 procent förnybart.
De svenska tio kärnkraftsreaktorerna är i dag kring 40 år och lever redan i dag långt förbi sina respektive bäst före-datum. Att hålla dessa reaktorer igång är alltmer kostsamt och osäkert.
Flera av våra reaktorer har lidit av långa driftsstopp de senaste åren. Förr eller senare måste dessa reaktorer tas ur bruk. I vårt fall handlar det om huruvida vi ska ge tillstånd till och bygga tio helt nya reaktorer. Det skulle vara ett extremt tidsödande, osäkert och framför allt mycket dyrt megaprojekt. Att snabbt bygga ut den förnybara energin och att energieffektivisera är verkningsfulla åtgärder som vi vet fungerar. Det är billigare och framför allt mycket säkrare alternativ.
Det är ytterst få länder i dag som investerar i ny kärnkraft. Vårt grannland Finland är ett av dessa få. Reaktorn Olkiluoto 3 har redan nu passerat alla tids- och budgetmässiga ramar och det kontrakterade företaget ligger i fejd med beställaren. Siemens, som varit med och byggt reaktorn, har meddelat att man nu slutar att bygga kärnkraft.
Det är så kärnkraftsvisionerna brukar se ut om man synar dem noggrannare i sömmarna. Svulstiga drömmar vars kalkyler krackelerar när de möter verkligheten. Kärnkraft är helt enkelt ett mycket dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten, för att travestera en aktuell bok på temat.
Mikael Von Knorring kritiserar att Vänsterpartiet inte har en konkret plan för hur Sverige ska ställa om till 100 procent förnybart. Som von Knorring vet är det en av de frågor som diskuteras inom vår arbetsgrupp ”Eko-eko” och vi hoppas kunna lägga fram ett konkret omställningsprogram under början av 2015.
Den viktigaste frågan att svara på i dagsläget är: Vad gör vi när de svenska kärnkraftsreaktorerna har gjort sitt? Bygger vi ny, dyr och osäker kärnkraft eller satsar vi allt på att snabbt bygga ut det förnybara och energieffektivisera? För mig förefaller det sistnämnda som det klokaste.
Det är något krystat när kärnkraftsförespråkarna nu använder klimatförändringen som argument. Kanske är det, precis som klimatexperten Christian Azar har påpekat, att kärnkraften behöver klimatet mer än vad klimatet behöver kärnkraften?
