Lördagens krönika i Dagens Nyheter, av Nina Chrusjtjova, Washington, sägs handla om slutet på Fidel Castros era.
Efter en svepande betraktelse över Sovjets, Kinas, Spaniens, Östeuropas historia ägnas ett sista stycke åt Kuba. Som övriga som platsar i svenska media upprepar hon gängse spekulationer utan ens elementära kunskaper. Och stämplar Raul Castro som torterare.
Under 2000-talet har DN på ledar-, debatt-, nyhets- och kultursidor smutskastat Kuba till stöd för regimskifte. För några år sedan var det en skröna om äldrevården på Kuba med arrangerade foton och text av USA-finansierad ”oberoende” journalist. Då hade ”oberoende” påhitt om att Pippi Långstrump och Orwells 1984 m.m. skulle vara förbjudna på Kuba fått valsa runt i några år.
Tvivelaktiga källor
Latinamerikakorrespondenten Nathan Shachars källor var de mest fanatiska exilkubanerna. Och bildtexten till den nye rapportörens, Erik Gustafssons, debutartikel – med ”oberoende” källor – menade att kubaner behöver elda på gatan för att laga middag. Som om svenskars korvgrillande på valborgsmässoafton skulle bero på brist på spisar. Grytan på bilden ingick antagligen i det traditionella nyårsfirandet med gatufest och köttgryta.
Och nu tortyr! Efter skandalen med den ”fängslade, torterade, förlamade poet” som Amnesty och Pen köpte 1979, och som varken var det ena, andra eller tredje, har ingen seriöst hävdat att tortyr har förekommit efter 1958, förutom de USA-stödda ligornas övergrepp mot 60-talets unga alfabetisörer. Och den som nu pågår på den av USA ockuperade Guantanamobasen.
Internationella media tillåter en mångsidigare bild. Efter Fidel Castros sjukdom har vidlyftiga spekulationer dominerat. Men utanför Sverige nämns även Bush-regimens folkrättsvidriga plan för maktövertagande på Kuba. Här nämns den inte alls, eller i förbigående som ”demokratibistånd”.
På andra håll kan också andra få komma till tals än de som går som barn i huset hos USAs intressekontor i Havanna. APs Anita Snow har t ex intervjuat ”folk på gatan” som sagt ”att socialism är mycket mänskligare än kapitalism” med ”trygga gator, rikt kulturliv, en avspänd livsstil med familj och vänner, hög bildningsnivå m.m.”. Hon noterade att ”Dessa kubaner försvarar sitt system som en demokrati med direktvalda ledamöter till nationalförsamling och kommunfullmäktige”.
Utan kontakt med det folkflertal som varken gladdes åt Fidel Castros sjukdom eller saknar förtroende för brodern Raul, reduceras media och politiker till svansviftare åt USA. Precis som Bush vill de inte se verkligheten, som Julia Sweig, chef för Latinamerikaavdelning på ”Council of Foreign Relations” i Washington, skrev i Foreign Affairs i december. Hon har de normala liberala invändningarna mot systemet. Men inser att politik som blundar för verkligheten bara kan leda till katastrof. Hon skriver ” Övergången till livet efter Fidel sker nu (…) Kubanerna har inte gjort uppror, och deras nationella identitet förblir kopplad till fosterlandsförsvar mot USAs angrepp på landets självständighet (…) Kuba är ingen flerpartidemokrati men det är ett fungerande land med mycket egensinniga medborgare där lokalt förtroendevalda fattar beslut om sophämtning, lokaltrafik, arbetstillfällen, utbildning, hälsovård och säkerhet. (…) Medborgarna har hög läskunnighet, är internationellt erfarna, oändligt företagsamma och vid god hälsa (…) De som kritiserar Castro-regimen värjer sig för denna verklighetsbeskrivning (…) de vill inte förstå orsakerna till Fidels legitimitet – eller det status quo som stödjer Raul och det kollektiva ledarskap som nu är på plats.”
Hon konstaterar att Washingtons Kuba-politik, baserad på Miami-högern och USAs stödtrupper på Kuba, ”sedan länge präglats av önsketänkande och bristande verklighetsförankring. Politiken har inriktats på kubanerna i Florida och deras avgörande roll i presidentvalen. Den har underblåsts av en säkerhetstjänst i självpåtagen isolering från Kuba och av en politisk miljö som belönar rapporter som stryker Vita Huset medhårs…”.
Svensk media blundar
Svenska media följer samma linje och blundar för det Kuba som är förebild för FNs naturvårds-, livsmedels-, hälso- och utbildningsorgan, som hyllas världen runt för sitt bistånd för folkhälsa och utbildning och som har Latinamerikas högsta ekonomiska tillväxt. USAs upptrappade ekonomiska och politiska krigföring leder inte till sammanbrott. Och det hemliga militära alternativet i Bush-planen för kontroll över Kuba när Fidel Castro dör, kan bara leda till katastrof.
I USA finns de som arbetar för att bryta USA:s aggressionspolitik, som den stora kongressdelegation som besökte Havanna i december. Och tecken finns på att t.o.m Bush-regimen börjar inse att de inte vet något om Kuba. Latinamerikas starka tacksamhet och solidaritet med Kuba är också ett ljus i mörkret, för den som vill se bortom svensk nyhetsförmedling.
