I dagarna publiceras en ny utgåva av Katitzi, Katarina Taikons självbiografiska svit om att växa upp som rom i Sverige under andra världskriget. Böckerna som först publicerades mellan 1969 och 1980 har länge varit svåra att få tag på. Detta trots att Katitzi är den typ av älskad barnboksfigur som har brutit sig ur sin ursprungstext för att träda in en sfär av kulturellt allmängods. Katitzi, zigenarflickan, ett begrepp i sin egen rätt.
Hur sker ett sådant uppstigande i en kulturell kanon?
Ett svar finns i de stora läsarframgångar som böckerna skördade. Uppbrott, den sista boken i sviten lånades till exempel ut 432 000 gånger på landets bibliotek det år den kom ut. Ett annat är den popularisering och spridning av böckerna som skedde genom flera adaptationer för tv och teater.
Men den litterära gestalten Katitzis genomslag handlar förstås också om den verkliga Katitzi: Katarina Taikon själv, skådespelerska, författare, politisk aktivist och människorättskämpe.
Katitziböckerna är tidsspecifika, och samtidigt tidlösa. I någon mån kan det också sägas om antiziganismen, så som den skildras i böckerna.
Idéhistorikern Ronny Ambjörnsen är en av dem som har beskrivit hur den svenska folkhemsdemokratin (som firade stora framgångar under den tid Katitzi utspelar sig) bar på ett karakteristiskt drag: skötsamhetens imperativ. När avvikande individer och främmande kulturer utmanade en rådande uppfattning och ordning och reda, kunde Sverige verka intolerant och utestängande bakom den demokratiska fasaden.
Selma Lagerlöfs En historia från Halland (1915) är ett av många intressanta exempel ur litteraturhistorien som belyser sådana spänningar mellan svensk och romsk kultur:
”Kom ihåg detta, att du ska aldrig lita på en tattare, för de är inte av vår stam, och de vill alltid svika oss. De är mer i släkt med troll och strömkarlar än med oss. Det är därför, som de är bättre spåmän och spelmän än vi andra, men det är också därför, som de aldrig kan bli ärliga, kristna människor.”
Ett sätt att läsa Katarina Taikons Katitzisvit är som ett svar på denna föreställning, formulerad litterärt hos Lagerlöf, men ständigt återkommande som förklaringsmodell till varför Katitzi och hennes familj tvingas bo i tält, inte kan ha vanliga jobb och gå i skolan, och på alla sätt hindras bli del av det svenska samhället.
Kanske kan böckerna beskrivas som ett långt försvarstal som i tur och ordning vädjar till läsarens logik, moral och känslor. Katarina Taikon utgår från samma material som Selma Lagerlöf, men visar upp det på ett annat sätt. Hos Selma Lagerlöf känner de vanliga människorna igen ”tattaren” på hans vilda fiolspel, på hans silverknappar i västen, på att han kan förtenna grytor. Dessa komponenter återkommer alla hos Katarina Taikon, men nu gestaltas musiken och silversmidet som näringsgrenar och sammanhållande kitt, och kunskapen att förtenna grytor har funnits i Taikon-släkten i generationer.
I Katitzisviten får läsaren lära sig om romska sedvänjor och begrepp, om romsk matkultur, om hur lägren var organiserade. Den misär som förekommer inom det romska samhället problematiseras utifrån rävsaxen som romerna sitter i: barnarbete är förbjudet, men vad är alternativen när familjen inte kan försörja sig annars? Ett barnäktenskap kan få fruktansvärda konsekvenser, men kan också vara det enda sättet att förbättra usla levnadsförhållanden.
Katarina Taikon visar gång på gång hur den exotiserande bilden av ett vilt vandringsfolk är djupt destruktiv och får konsekvenser. En av de mest drabbande och samtidigt banala: Katitzis styvmor är en icke-romsk kvinna som förförts av zigenarromantik på film och hamnat i ett liv hon inte hade tänkt sig. Under många år misshandlar hon systematiskt Katitzi och hennes syskon.
Därför är det ironiskt att Katarina Taikon fick sitt genombrott just genom att spela den stereotypa rollen av förförisk, dansande zigenarflicka i kortfilmen Uppbrott (1948). I Katitzisvitens sista bok beskriver Katarina Taikon hur regissören Arne Sucksdorff vill att hon ska se ut mer som ”en riktig zigenerska” medan koreografen Birgit Cullberg underkänner hennes traditionella dans och vill att hon ska dansa ”som en blomma som slår ut”.
Denna dubbelhet där romerna ständigt förhåller sig till andras föreställningar om dem är en röd tråd i Katitziböckerna, men gäller även för författaren. Katarina Taikon var 26 år när hon lärde sig att läsa och skriva. Med böckerna hade hon ett uttalat politiskt syfte, hon skrev för en ung publik, för att övertyga och påverka dem som fortfarande var mottagliga. Lite tillspetsat kan man säga att hon tvingades anpassa sitt skrivande på samma sätt som hon en gång fick anpassa sin dans, och att det var en kompromiss som tilläts ske på väg mot ett större mål. Ett exempel: i en tidig scen säger Katitzis pappa, ”Zigenare är ett namn som andra har hittat på åt oss. Vi säger rom, och det betyder människa.” Ändå används ordet zigenare genomgående i böckerna, som ett slags förklaring för läsaren.
I den nya utgåvan, som har redigerats av Katarina Taikons dotter Angelica Ström tillsammans med Lawen Mohtadi, har textens ursprungliga dubbelhet tonats ned och det finns tydligare gränser mellan vem som säger rom (de snälla) och vem som säger zigenare (de dumma eller fördomsfulla). Språkliga moderniseringar och nya illustrationer vill rikta utgåvan mot nutidens unga läsare, och är därför i linje med Katarina Taikons projekt: att påverka dem som fortfarande är mottagliga.
