G 20:s toppmöte i London har lagt fram ett paket för att rädda världsekonomin. En samling nöjda herrar – och Angela Merkel – jublar och tar till överord. Värden Gordon Brown talar om ”en ny världsordning”, Obama säger att det är en ”historisk vändpunkt”, samtidigt som börserna världen över tog ett glädjeskutt uppåt.
Men det är lång väg från vackra ord till handling, vilket också flera borgerliga analytiker har påpekat. Det finns dessutom anledning att förhålla sig kritiskt till både paketets storlek som innehåll.
En biljon dollar låter onekligen mycket, men ställer man det mot att amerikanska värdepapper har förlorat fyra biljoner i värde sedan krisens början, och att det sammanlagda värdet av dåliga tillgångar (bad assets) i amerikanska banker ligger närmare två biljoner, framstår paketet som allt annat än ”gigantiskt”, i synnerhet som det förväntas vara tillräckligt för hela världsekonomin.
Lejonparten av stimuleringspaketets pengar kommer att gå till Internationella valutafonden (IMF). Problemet är dock att IMF har varit nyliberalismens bulldozer som har kopplat ihop finansiering till krav på nedskärningar i den offentliga sektorn, privatiseringar och avregleringar. Det är just den politik som har bidragit till krisen, och att den är så djupgående. Att försöka bota krisen med hjälp av IMF är som att släcka en brand med bensin.
Nicola Bullard från organisationen Focus on the global south, som arbetar med globala utvecklingsfrågor, säger rakt ut i Klassekampen (2/4) att G 20-mötet bara vill utnyttja krisen för att pressa fram ytterligare nyliberal politik.
Mötets uppmaningar att snarast slutföra den så kallade Doharundan, som skulle innebära mer frihandel på västvärldens villkor, pekar också i samma riktning.
Tyskland och Frankrike kom till London med krav på omfattande kontroll av finanssystemen, stopp för bonusar, och större insyn i skatteparadisen. Sarkozy hotade till och med att åka hem om inte hans krav tillgodosågs.
Nu stannade han snällt och lät sig nöjas med vaga formuleringar om ”striktare regler” för bonussystem, uppmaningar till långsiktiga belöningar, och en märklig åtgärd med en lista på länder som ska ”nämnas och skämmas” om de inte tillåter tillräckligt långtgående insyn.
Det blir allt mer uppenbart att bakom all retorik döljer sig desperata försök att rädda ett komprometterat system. Tydligast syns det i USA. Flera kritiker, främst Paul Krugman, har inte dragit sig för att kalla Obamas ekonomiska politik för ”återanvänd” Bushpolitik.
Logiken som ligger till grund för både Bush och Obamas politik är ideologiskt – att till varje pris undvika en nationalisering av banker. Bush gav 150 miljarder dollar till finanssektorn utan några som helst villkor, och de pengarna försvann till bonusar, skumma bankkonton i skatteparadis och lyxkonsumtion. Obama fortsätter i praktiken med samma politik. Efter att ha öst in pengar till bankerna, också utan villkor, har hans administration kommit upp med en ny fiffig konstruktion. Staten ska låna ut pengar till privata intressen som ska köpa upp de dåliga lånen.
Som Krugman har påpekat i New York Times (22/3) är det här sämsta sortens kapitalism. Skattebetalarna står för hela kalaset, medan finansmännen har allt att vinna och ingenting att förlora.
Ett annat problem är att allt stöd går till banksektorn, medan tillverkningsindustrin blir helt utan.
Obamas skattesystem är förvisso bättre än Bush, som totalt ensidigt gynnade de rika, men alldeles otillräckligt för att stimulera efterfrågan i tillräckligt hög grad.
Som Mark Weisbrot skriver i The Guardian (1/4) händer de viktigaste ekonomiska reformerna långt borta från G 20:s ”fanfarer”. Det är inte heller svårt att instämma i hans förhoppning om framsteg som kommer att göras utanför de hopplöst föråldrade nyliberala strukturerna.
