Mediernas drev mot Jan Guillou, anfört av Expressen, liknar mest ett berusat jaktlag. Samma Expressen förringade 1973 avslöjandena om IB – en hemlig svensk underrättelseorganisation – efter påtryckningar av dåvarande ÖB Stig Synnergren.
Ingen kan knappast ha undgått spaltmeterna om IB-avslöjaren Guillous kontakter med KGB. Kokar man ner scoopet kvarstår en knappast upphetsande bottensats. När Guillou var 22 år och skulle visa musklerna som grävande journalist kom han i kontakt med den sovjetiska säkerhetstjänsten.
Jan Guillou, på den tiden en rättrogen maoist, kan knappast ha haft intresse av att hjälpa KGB utom som dess avslöjare. Något som idag framstår som en pojkdröm kunde då, i den unge journalistens ögon, verka spännande och fullt möjligt att genomföra. Varför Guillou inte har nämnt denna minst sagt kittlande episod i den nyutgivna självbiografin går bara att spekulera i. Kanske vill han helt enkelt inte framstå som en tönt. Men de som själva stod med byxorna nere när Peter Bratt och Jan Guillou blottlade IB-affären jublar nu och försöker fläcka ner deras avgörande insats.
”IB affären hamnar i ett helt annat ljus”, säger en skadeglad Mårten Palme. Men ingen har lust att repetera vad avslöjandet av IB egentligen handlade om. Historien renderade i ett ettårigt fängelsestraff för Guillou och utlöste en folkstorm av solidaritet med de unga journalisterna. Själv minns jag en leende Olof Palme i tv-rutan och hans falskklingande replik: ”Jag har fullt förtroende för våra myndigheter”.
I tidningen Folket i Bild redogör Bratt och Guillou den 3 maj 1973 för existensen av IB. Organisationen anklagas för brott mot grundlagen därför att riksdagen inte varit informerad om verksamheten och inte heller beviljat den anslag.
Vidare för brott mot lagen om åsiktsregistrering, inbrott, att inte följa den av riksdagen fastlagda neutralitetspolitiken, med mera. ÖB bekräftar omedelbart existensen av Informationsbyrån. Men försvarsutskottets ledamöter ställer sig frågande. I Aftonbladet den 3 maj säger sig kanslichefen Lindow och Torsten Gustafsson vara ovetande om IB:s existens.
FiB-Kulturfront påstår att IB har ett register på mer än 20.000 namn över personer med vänstersympatier. ÖB vill först inte kännas vid påståendet. Försvarsminister Sven Andersson däremot erkänner 4.000 namn men förnekar ett åsiktsregister. (Åsiktsregistrering är förbjudet i lag sedan 1968.) Åsiktsregister över främst värnpliktiga förvarades i den östra flygeln i armémuseet åtminstone året 1972. Den 4 maj 1973 påstår S.A. att militären slutat ”kontrollera” svenskar 1968, då uppgiften lades på Säpo. Den 11 maj säger han att gränsdragningen mot Säpo var klar först runt 1970. Den 4 maj förnekar han att IB spionerar på svenskar men erkänner i riksdagen att spionen Gunnar Ekberg fotograferat medlemsregister ”av misstag”. Ekberg själv berättar att han släppt in agenter i vänsterorganisationers lokaler för att fotografera handlingar och register.
Alla vi som tillhörde vårt lands största solidaritetsrörelse, den för Vietnams folk, vi som telefonavlyssnades, nekades jobb på posten, kastades ut ur skytteföreningar och misstänkliggjordes. Vi glömmer aldrig IB-avslöjandets betydelse. Men vi glömmer inte heller den djävulskt skickliga manövern av den socialdemokratiska regeringen, när den gjorde ett tryckfrihetsmål till ett brottsmål i spioneri.
Idag kräver Ingvar Carlsson och Mona Sahlin pappren på bordet av Jan Guillou. Jag och många andra kräver fortfarande en parlamentarisk utredning av turerna kring IB.