Stefan Löfvens självbiografi Svetsare och statsminister (Atlas, 2024) kan betraktas som inverterad arbetarlitteratur. Det kan låta som en kritisk anmärkning – men är det inte. Den klassiska arbetarlitteraturen handlar ofta om en skönandlig yngling som vuxit upp i statarmiljö. Han – det är ofta en han – drömmer mer om att skriva poesi än fackföreningsbok och vantrivs i den förråade och inskränkta fattigmiljön. Mot slutet av boken lyfter han sig själv i håret, växer ur klassen.
Löfven däremot trivs som fisken i vattnet i arbetarmiljöer. De flesta i barndomen var ”hyggliga” och körde med ”raka puckar” (hockeyterminologin är genomgående i boken). Att växa upp som fosterhemsbarn var inte det minsta jobbigt – han fick ju frisk luft på landsbygden. I kontrast till alla hypersensibla skildringar av en dylik uppväxt är det befriande med Löfvens bistra arbetarklassblyghet. Det tränger till och med upp ett opassande fnitter ur mig när han beskriver sin nazistiska morfar lakoniskt som ”en ond och otrevlig man”. Så var det med det.
Politikerbiografier är en knepig genre. Skrytet är en lika självklar del som drakar i fantasy. Ofta känns de skrivna för att 27 journalister ska skumma dem efter skvaller. (Spoiler: det finns ingenting i Löfvens självbiografi). Vilka som i övrigt ska läsa dem förstår jag inte – Löfven har väl knappast några brinnande fans? Svetsare och statsminister börjar dock oväntat medryckande (och här föreställer jag mig att Ulrika Knutson – som Löfven skrivit boken i samarbete med – kan ta åt sig en del av äran). Men lika bra som Löfvens lite bistra sätt att beskriva kafferasterna i slipdammet på Hägglunds, lika uselt funkar stilen när han ska skildra sitt politiska liv. Vem fan bryr sig om att Löfven tycker att Thomas Östros, Carin Jämtin och Sven-Erik Österberg var ”hyggliga” och ”duktiga på sina jobb”?
Löfven började sin politiska bana i Metall i slutet av 80-talet. Under regeringen Perssons hårda åtstramningspolitik efter 90-talskrisen med ökad arbetslöshet och sociala klyftor som följd spreds protester ända upp i LO-toppen. Vid millennieskiftet kom dock LO att acceptera den marknadsorienterade politiken fullt ut. Särskilt entusiastiska var Kommunal som öppet bejakade privatiseringar av den offentliga sektorn, liksom Metall under Löfven som slöt långtgående överenskommelser som luckrade upp partsförhållanden och klassperspektiv. Om detta står det givetvis ingenting i självbiografin, men det är värt att komma ihåg när Löfven utmålar sig själv som ”gammelsosse” i medierna. Det finns ganska lite av socialdemokratisk kontinuitet i hans ledarskap.
Det är talande för vad socialdemokratin skrumpnat ihop till i dag: ett handslag mellan arbete och kapital. Inget mer.
När han tillträder som partiledare 2012 gör han det som dödgrävare av en historisk vänstervåg inom partiet. Dels efter Reinfeldt-åren, dels i kölvattnet av Juholts korta partiledarskap. Blixtsnabbt tillsätter han högervridna sossar (Mikael Damberg), präglade av 90-talets åtstramande budgetpolitik (Magdalena Andersson) på de tyngsta posterna. Snabbt ändrar han också retoriken: mot Juholts försök att förnya den ”sociala demokratin” talar han om en ”affärsplan för Sverige”. Som före detta fackföreningsman säger han ofta att han kommer från ”näringslivet”.
Som statsminister är flyktingkrisen en av de första sakerna han får i sitt knä. I biografin heter kapitlet ”Mitt Europa bygger inga murar”, vilket anspelar på ett tal som han höll kort innan Sverige började resa just dessa murar. Att Sverige var tvunget att strama åt invandringen lyckas han försvara: små fattiga kommuner kunde inte integrera två nya skolklasser varje vecka. Men i efterhand är det uppenbart att efterspelet till flyktingkrisen var ett monumentalt missgrepp från socialdemokraterna. Ofta har jag tänkt att så mycket hade kunnat vara annorlunda om socialdemokraterna haft en annan retorik: ”Vi var tvungna att strama åt invandringen tillfälligt, men nu måste vi få upp den till hållbara nivåer igen, inte minst för att försäkra att vi har ung arbetskraft i välfärden”. I stället valde man att triangulera bort invandringsfrågan. Resultatet: i dag säger Magdalena Andersson inte ett knyst när Jimmie Åkesson öppet förespråkar ”repatriering”. Här har det blivit uppenbart att Nietzsches gamla talesätt stämmer, om att avgrunden till slut stirrar tillbaka på dig om du tittar ned i den länge nog.
En sak som Löfven är särskilt stolt över är att han bröt blockpolitiken med januariavtalet 2019. Men det är en sak att samarbeta med Åsa-Nisse-marxister som Olof Johansson, en annan med nyliberaler som Annie Lööf och Martin Ådahl. Januariavtalet är troligen det mest arbetarfientliga politiska program som en socialdemokratisk regering någonsin genomfört. För att travestera en gammal moderatledare: till höger om S fanns bara avgrunden. Det tydligaste resultatet av brottet med blockpolitiken ser vi för övrigt först i dag, då skyddsvallen mellan M och SD brustit. Den mest konservativa regeringen sedan Hungerskjölds dagar. Återigen frågar man sig: vad hade hänt om socialdemokraterna lutat sig tillbaka mot sin ideologi – och gått i opposition i stället?
Att Löfven inte representerade socialdemokratisk kontinuitet tål att upprepas. Svetsare och statsminister är fullkomligt befriad från visioner om ett annat samhälle. De socialdemokratiska ideologerna – Karleby, Wigforss, Möller och Palme – som det är hederskodex att citera, passerar givetvis förbi. Men Löfven tycks inte ha inspirerats av en enda idé från dem. När han funderar över hur SD kunde ha motarbetats är hans enda tanke att vi borde ha… gått med i EU tidigare. Det känns nonchalant på samma nivå som när Marie Antoinette under franska revolutionen tyckte att arbetarna borde äta bakverk i stället för att bråka.
Inte heller tycks Löfven ha någon ideologiskt grundad tanke om utrikespolitiken. När han träffar Narenda Modi blir han själaglad över att premiärministern vill samarbeta kring AI med Sverige. Till synes omedveten om att Modi – som ingen annan – använt just bottar och AI för att piska upp hat och rasism i Indien. När han ska beskriva kriget mellan Israel och Palestina låter det så här:
”Jag betonade också att Sverige alltid har stått upp för staten Israel och dess rätt att försvara sig mot angrepp. Det gör jag fortfarande. Inte på någon punkt väjer jag för det. Men den hållningen inkluderar både rätten att kritisera Netanyahus regering och att ställa krav på palestinierna. Att förväxla det palestinska folket med Hamas är förkastligt. Hamas är en terrororganisation.”
Läs mer
Kan det uttryckas mer… generiskt? Med tanke på att Löfven har rykte om sig att vara utrikespolitiskt passionerad är det förvånande att han tycks ha bett ChatGPT skriva en prompt om kriget, ”in a gråsossig style”.
Jag tvivlar inte på att Löfven är en hygglig prick rent privat. Att han älskar finska pinnar och Lars Winnerbäck, använder trubbiga uttryck från industrigolvet, säger något fint om Sverige. Detta är landet där en svetsare kan bli statsminister. Trots det ger mig Löfvens spelande på sin vanlighet obehagskänslor. I slutet av Svetsare och statsminister lovsjunger Löfven ett antal industrimagnater: Börje Ekholm, Leif Östling och PG Gyllenhammar. En trio som på det mest flagranta sätt fört klasskamp ovanifrån. Men för Löfven är de bara ”stora företagsledare”. Jag kan förstå att man som partiledare vill ha goda relationer till affärsvärlden – men i en självbiografi på ålderns höst? Det är talande för vad socialdemokratin skrumpnat ihop till i dag: ett handslag mellan arbete och kapital. Inget mer.
Jag har inte mycket till övers för 70-talsvänsterns gamla sossehat. Ändå kan jag inte låta bli att sammanfatta intrycket av Svetsare och statsminister med två rader från Cornelis:
Fackföreningsledaren själv tar emot
Hästhandlare Wallenberg och kysser hans fot.
