Det sista statsbesöket genomfördes den 22 juli av Kinas president Xi Jinping. Kuba var sista anhalten. Xi Jinping och Vladimir Putin inledde redan den 11 juli sin Latinamerikaturné, bara fem dagar innan de skulle slå sig ned på den nya ekonomiska handelsgiganten Brics möte i Fortaleza i Brasilien.
Medan USA erbjuder de latinamerikanska och karibiska staterna militärmateriel, krigsflygplan, utbildning av ländernas polis- och militärapparat, och krediter från Världsbanken och Internationella valutafonden – om respektive land privatiserar alla offentliga tjänster – erbjuder Kinas och Rysslands statschefer samma länder krediter och ömsesidigt handelsutbyte, med målet att utveckla respektive land.
De bägge presidenterna, som representerar två växande stormakter, besökte Brasilien, Argentina, Venezuela, Nicaragua och Kuba. De kinesiska medierna förkunnade att turnén som deras president hade genomfört var ”historisk”.
Putin och Jinping i Havanna
Putin landade först i Havanna den 11 juli där han träffade den historiske ledaren för den kubanska revolutionen, Fidel Castro, och undertecknade ett nytt avtal med Kubas president Raúl Castro där Ryssland efterskänkte 90 procent av den kubanska skulden till det dåvarande Sovjetunionen. Resterande 3 500 miljoner dollar ska betalas av under en tioårsperiod. Det kan även förvandlas som betalning i gemensamma handels- och industriprojekt.
Den kinesiske presidenten landade den 22 juli, som sista anhalt innan Peking, i Havanna. Även han träffade Fidel Castro.
De båda länderna har haft ett oavbrutet utbyte sedan år 1949 och nu undertecknade de bägge statscheferna inte mindre än 29 ömsesidiga avtal på en rad områden. Bland annat gällande finanser, jordbruk, industri, hälsovård, bioteknologi, olja, energi, miljö, utbildning, telekommunikationer, internet och digital-tv.
– Den kinesiska delegationen är full av förtroende över framtiden och utvecklandet av relationerna mellan vårt land och Kuba, vi är för alltid bra vänner, kamrater och bröder med Kuba, sa Xi Jinping.
Mötet med de fem medlemsländerna i Brics, som också genomfördes på den amerikanska kontinenten – närmare bestämt i Brasilien – markerade också en milstolpe i integrationen mellan Latinamerika och den asiatiska jätten.
Brics beslutade, som Flamman skrev i föregående nummer, att starta Nya utvecklingsbanken med 100 miljarder dollar i kassavalvet. Kina placerar 41 miljarder, och det är naturligt att huvudkontoret för den nya banken kommer att ligga i Shanghai.
Argentina och Venezuela
Argentina fick besök den 12 juli av Putin och efter Brics möte anlände Jinping till Argentina den 18 juli. Putin skrev under flera avtal inom kärnenergins område. Sovjetunionen levererade redan på 1970-talet reaktorer till Argentina.
Jinping undertecknade 20 avtal med sin kollega Christina Kirchner till ett värde av elva miljarder dollar. Bara inom järnvägssektorn uppgår Kinas investeringar till 4 800 miljoner dollar. Investeringar kommer också att göras inom varvsindustrin. Ett avtal mellan de bägge centralbankerna undertecknades, vilket gör Argentina mindre sårbart för ”gamfondernas” spekulanter.
När den kinesiske presidenten anlände till Venezuela hälsades han välkommen av landets president Nicolás Maduro. De bägge känner varandra sedan flera år tillbaka när Maduro var utrikesminister och sammanträffade med Xi Jinping när Chávez var president.
En ny kinesisk kredit på fyra miljarder dollar till Venezuela skrevs ut som ska satsas inom den sociala sektorn och infrastruktur i Venezuela. Den kinesiska centralbanken undertecknade också ett avtal med det statliga venezuelanska energibolaget PDVSA, värt 691 miljoner dollar, för att finansiera forskning om mineraler.
Sammanlagt slöts 38 avtal inom områden som teknologi, industri, finanser, transporter, bostadsbyggande och jordbruk.
Vladimir Putin besökte också Nicaragua efter sitt besök i Kuba. De bägge länderna har sedan flera år intensifierat sina förbindelser efter att Sandinisterna återerövrade makten i det nicaraguanska valet år 2006.
Nicaraguas president välkomnade Ryssland i ett av de största projekten under modern tid, byggandet av en ny kanal mellan Karibien och Stilla havet i Nicaragua, till en kostnad av 40 miljarder dollar.
USA:s militära ”tjänster”
I december år 2000 offentliggjordes dokumentet Santa Fe IV. Det hade skrivits av bland annat USA-generalen Owen Summers, med meriter från gerillabekämpning i Centralamerika, och Lewis Thambs, USA:s före detta ambassadör i Colombia och Costa Rica. Han var spindeln i knarkfinansieringen av ”Contras” i Nicaragua, med den före detta amerikanska överstelöjtnanten Oliver North som huvudaktör.
Dokumentet, som låg till grund för George Bushs utrikespolitik, anger i korthet följande fyra geostrategiska uppgifter, som har blivit USA:s utrikespolitik i förhållande till Latinamerika och Karibien:
1. Kontroll över sunden i Atlanten.
2. Obegränsad tillgång till Panamakanalen.
3. Upprättande av en säker farled runt Kap Horn.
4. Garantier för att länderna i världsdelen inte ska uppträda fientligt mot USA (med direkt antydan mot Kuba och Venezuela, och i viss mån även Brasilien, reds anm.). Världsdelens naturresurser ska dessutom vara disponibla för att motsvara USA:s nationellt prioriterade behov.
Till stöd för dessa punkter sjösatte USA, för andra gången, sin fjärde flotta. Den hade skapats år 1943 och lades i malpåse sju år senare, men togs återigen fram i juli år 2008 för att förstärka USA:s dominans runt den amerikanska kontinentens bägge kuster.
Den nyliberala modellen
Parallellt med denna militära doktrin accelererade även den nyliberala doktrinen år 1989, via Washingtons konsensus; den nyliberala modellen som under 20 år i praktiken har krossat fackföreningar och arbetsmarkandslagar där den införts i Latinamerika.
I tio punkter handlar den i korthet om att privatisera alla allmänna tjänster och statliga företag, att liberalisera ekonomin och om att öppna för fri import (som den fjärde punkten i Santa Fe-dokumentet stipulerar, reds anm.). Den handlar även om att avreglera alla lagar inom ekonomins område, med instiftande av lagar som säkerhetsställer privategendomens existens i all framtid.
Det är mot denna bakgrund som Latinamerika allt mer fjärmar sig från ”grannen i norr” och upprättar handelsavtal med Kina och Ryssland, men också mellan de latinamerikanska och karibiska staterna. Detta på ömsesidiga villkor.
