Jubel utbröt i salen på Filmhuset i Stockholm när det stod klart att Kiruna blivit vald till Europas kulturhuvudstad 2029, tillsammans med polska Lublin. Därmed vann Kiruna över Sveriges andra tävlande stad, Uppsala.
– Vi är urlakade, vi arbetade med detta hårt ända fram tills i går, men det är en jättestor möjlighet, säger Kiruna kommuns kulturchef Markus Forsberg, märkbart omtumlad strax efter beskedet.
De glada känslorna dominerar, men det finns även kritiska röster bland Kirunas kulturaktörer. Maria Lind, chef för museet för samtidskonst, Kin, menar att hon ser positivt på att intresset nu inte bara kommer att röra LKAB och järnmalm utan också på urfolk och klimatfrågor. Mindre optimistisk är hon ifråga om Kirunas kapacitet.
För oss som tillhör de kulturella gräsrötterna är det negativt.
– Med 23 000 invånare är det givetvis en utmaning att genomföra ett så stort projekt. Nu gäller det att skapa en funktionell organisation och hitta rätt kompetens – ett kulturhuvudstadsår ställer höga krav och förväntningarna är därefter, säger Maria Lind.
Alex Olofsson är Kirunabo, kulturarbetare och fram till nyligen projektledare för musikföreningen Tusen toner, en av de verksamheter som förlorade sina lokaler. Han är betydligt mer skeptisk till kulturhuvudstadsåret.
– Det är som att sätta fina gardiner på ett hus som möglar i grunden. För oss som tillhör de kulturella gräsrötterna är det negativt.
Han menar att satsningen inte handlar om kultur, utan beskriver det som ett ”desperat försök för Kiruna kommun att hålla näsan över vattenytan” i vad han beskriver som en pågående kommunkris.
Efter stadsflytten har flera kulturorganisationer förlorat sina lokaler utan att ha utlovats någon ersättning i den nya staden. Parallellt med den utvecklingen har skolorna haft problem med att rekrytera ämneslärare, i synnerhet i musik- och bildämnena, något som Alex Olofsson inte anser att satsningarna som kulturhuvudstadsåret innebär kan lösa.
– I stället för att vi på riktigt kan börja arbeta kulturpolitiskt och ta tag i problemen, så får zombien som är Kirunas kulturliv konstgjord andning av EU. Det kommer inte skapa ateljéplatser för konstnärer, inget Folkets Hus, inget nytt musikhus, det kommer inte lösa lärarbristen. Den kulturella infrastrukturen kommer inte att räddas. I stället får vi fler tjänstemän med olika kulturtitlar.
Finns det ingenting positivt?
– Kanske blir det lättare för media och våra politiker att få en förståelse för hur fundamentala problemen är i Kiruna. Hur skadeskjutet kulturlivet är efter stadsflytten.
Maria Lind, chef för Kin, ser dock hur strålkastarljuset på Kiruna kan ge förståelse för vår tids utmaningar.
– Råvaruuttag, geopolitik, urfolksrättigheter, markextraktivism, klimatförändringarna. Det kan bli ett spännande år!
Hon får medhåll av konstnären Lena Ylipää, som själv varit delaktig i processen.
– Jag är frilansande konstnär, och representerar både minoriteten tornedalingar och glesbygden. Jag var med från början och känner att jag fick med mina frågor. Kulturhuvudstadsåret öppnar upp dörrar. Det är väldigt roligt.
Du är inte orolig för att gräsrotskulturen kommer att hamna mellan stolar?
– Nej, vi var flera som representerade frilansande kulturarbetare som bidrog till att lyfta utmaningar och sådant som vi tyckte att ansökan skulle innehålla. Vi i kulturen och konsten är vana vid att även lyfta sånt som är problematiskt, och det tror jag verkligen att vi behöver. Vi behöver öka tilliten, säger Lena Ylipää.
Flammans reporter frågar kulturchefen Markus Forsberg om ett aningen oväntat namn, som på senare år blivit en av Kirunas större spelare inom kulturpolitiken: Richard Herrey, från Mello-vinnarbandet Herreys, som även suttit i riksdagen för Moderaterna fram till 2022.
– Han är vd för det kommunalt ägda kulturhuset Aurora, som kommer att vara en central arena under kulturhuvudstadsåret åt flera projekt som kommer att behöva scener. Vi sitter i samma ledningsgrupp, men våra avdelningar sitter inte ihop. Hans fru, Marie Herrey, äger också Ishotellet, berättar kulturchefen.
