På X utlyste Mathias Wåg en tävling i att namnge vårt band, och jag tror vinnaren blev Greidful Red. (Har du något annat förslag?)
I söndags skulle jag ha pratat om vänstern och populismen med Daniel Suhonen och Jan Emanuel, men den ena skäggiga alternativsossen ställde in.
Han hade nämligen glömt bort att Jimmie Åkesson gifte sig i Sölvesborg samma helg, så han ställde in alla samtal och kastade sig i bilen. ”Jag gasar på”, sade han till Expressen, ”men nu lär väl körkortet ryka igen.”
Jag vet inte vad som säger mest om vår tid – en ”socialdemokrat” och välfärdskapitalist som lämnar en bokhelg för att festa med extremhögern, eller en kristdemokratisk partiledare som gör djävulstecknet på samma fest – men nu är vi här.
Själv ska jag inte klaga då den betydligt trevligare Göran Greider tog hans plats i panelen. Nu tyckte jag mest synd om Björn Wiman som hade den otacksamma uppgiften att hålla vårt babbel i styr.
Vi beklagade oss över att tidigare folkrörelsearbete som att sälja lotter lagts ut på entreprenad till Spanien. Jag minns själv hur jag som tonårig fotbollsspelare sålde Bingolotter för att dra ihop pengar till laget. Vi pratade om hur många politiker blivit slicka pr-proffs som inte väcker engagemang, och om att vänstern misslyckats med att slå mynt av den rättmätiga vreden över finanskrisen och klimatet.
Men tiden gick fort och när Björn Wiman försökte schasa ned oss ropade vi ”Occupy montern” och fortsatte gapa. Till slut kom mässnestorn Jan Guillou upp bakifrån och pekade mot trappan, så vi hann aldrig fram till något svar på frågan om varför ett parti som hade två miljoner medlemmar år 1980 i dag bara är 75 000.
Här har jag två tankar.
Den första är att det finns en bredare rörelse bort från gräsrotsengagemang i hela västvärlden, som även gäller allt från kyrkor till fotbollslag. Jag engagerade mig nyligen i en bostadsrättsförening (en form för kollektivt ägande som vänstern borde göra anspråk på!) men kände snabbt hur mycket det tog emot att lägga kvällstimmar på styrelsemöten samtidigt som jag har småbarn och jobb.
Vi har skiftat från ett samhälle där vi tänker på oss själva som medborgare, till ett där vi ser på oss som kunder, en förvandling som inte enbart gäller vänstern. Det här är en utmaning mot den svenska socialistiska demokratimodellen, som bygger på ett aktivt deltagande från medborgare och folkrörelser. Det här betyder inte att vi ska ge upp, utan snarare fråga oss hur vi ändå kan upprätthålla ett så stort engagemang som möjligt.
Vilket tar mig till min andra tanke. Om vänstersidan med Socialdemokraterna i spetsen inte erbjuder ett tydligt alternativ, kommer ingen att vilja organisera sig.
Det finns ett starkt stöd för att kasta ut koncernerna från välfärden och skolan, och satsningar på klimat och järnvägar. Men Magdalena Andersson argumenterar emot låneinvesteringar med argument som låter hämtade från Timbro. Och varför ska man organisera sig om partiet ändå inte kommer att ”göra något stort”?
Utöver det nämnda samtalet hann jag prata om så vitt skilda saker som:
• Den trevliga staden, med PM Nilsson, Jan Jörnmark, Ida Ölmedal och Katrine Kielos-Marçal. • Så ska vänstern vinna, med Fanny Jönsson och Henrik Jalalian. • Postliberalism, med Joel Halldorf, Andreas Johansson Heinö och Catarina Starfelt. • Kritikens villkor, med Rasmus Fleischer och Alexander Svedberg. • Islams plats i Sverige, med Andreas Johansson Heinö, Rizwan Ilahi och Kashif Virk.
Jag ska erkänna att jag älskar bokmässan, även om jag hade för fullt upp för att njuta. Som besökaren Joyce Carol Oates skrev på X: ”Göteborgs enorma bokmässa vittnar om kärleken till boken och läsandet i Skandinavien.”
Människor som samlas för att hylla bildningen och det respektfulla samtalet, och fina små förlag som Arkiv, Daidalos och Verbal får chansen att sälja vänsterböcker – inte konstigt att Jan Emanuel bränner därifrån.
Jag blev också glad över alla människor som kom fram och berömde Flamman, och hoppas att vi ses där även nästa år.
Liberalerna i Göteborg har ansökt om en allmän sammankomst utanför Göteborgs universitet vid Vasaplatsen i Göteborg vid lunchtid – och därmed tvingat bort demonstranterna. Foto: Adam Ihse / TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vid lunchtid på fredagen samlades ett trettiotal representanter för svensk borgerlighet vid Vasaplatsen i Göteborg, från Liberalerna till personer med bakgrund i vit makt-rörelsen. Det var en segermanifestation, men en märklig sådan. I en omvärld upptagen med Israels ockupation hade man nämligen erövrat en mindre gräsplan.
21 november utfärdade Internationella brottsmålsdomstolen en arresteringsorder mot Benjamin Netanyahu och tidigare försvarsminister Yoav Gallant för krigsbrott. De flesta talade om det här, men högst upp på Liberalernas prioriteringslista var i stället att tala illa om svenska Palestinaaktivister.
I Göteborg planerade man nämligen att tvinga bort studentlägret för Palestina genom att anordna en manifestation på platsen. En manifestation för demokrati, tolerans och sammanhållning. På fredagsmorgonen hade polis fört bort de sista Palestinaaktivisterna från området.
Det kan verka motsägelsefullt att ett uttalat liberalt parti säger sig värna demokratin genom att tysta andra, genom att stoppa ”budskap som polariserar” som de själva säger. Men det är helt koherent med Liberalernas samtida ideologiska hemvist.
De flesta skarpa hjärnor inom högern i dag är konservativa eller postliberaler. Den auktoritära populismens framgångar ses som ett bevis på den klassiska liberalismens misslyckanden. Liberalerna, som saknar egna sådana hjärnor, har inte fullt ut kunnat ta till sig denna vändning inom högern. I stället uppfattar de Tidösamarbetets fixering vid inre och yttre säkerhet, ofta till priset av medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheter som ett försök att skydda den liberala demokratin.
Den postliberala grundtanken är att liberalismens gränslösa individualism skapar rotlöshet som leder till kriminalitet, alienation och socialt sönderfall. Därför behövs främjande av gemensamma värderingar för hela samhället. Därför är frihet inte längre högerns främsta motiv. I stället är skyddande av Sverige och svenskarna mot verkliga och inbillade hot politikens främsta målsättning.
Liberalerna säger sig vilja värna Göteborgs offentliga ytor genom att tvinga bort studenterna: lagar ska vara lika för alla och studenterna har gått för långt genom att tälta i över hundra nätter på platsen. Det är förstås uppenbart att Liberalerna inte agerat på detta vis ifall det var något i deras egen värld okontroversiellt som föregått i parken i så lång tid.
Idén med tältlägren är att Palestinafrågan mörkas eller skildras felaktigt i det offentliga samtalet. Därför behövs en fysisk motbild till den dominerande. En sådan motbild blir, från Liberalernas synvinkel, ett hot mot samhällsgemenskapen. Om det offentliga samtalet förs utanför parametrar som avviker från gemensamma värderingar så kollapsar det i polarisering där individer talar förbi varandra.
Därför slutar liberalismens värnande om det demokratiska samhället i sin motsats. För att skydda den svenska samhällsgemenskapen måste avvikarna tystas, och kvar blir bara maktens smickrande monolog om sig själv.
7 av 10 arbetare i detaljhandeln är anställda på deltidskontrakt. Foto: Liz Fällman.
Minst tre av tio inom detaljhandeln kan inte leva på sin lön, visar en ny rapport från Handelsförbundet. Många är deltidsanställda, med färre timmar på kontraktet än vad som räcker till eller önskas. Flamman tar tempen ute på butiksgolven.
20-åriga Josef ger upp sitt försök att rätta till kylhyllan som hamnat snett, och låter smörpaketen sakta glida iväg. Han jobbar ”mer eller mindre heltid” på Ica, och säger att han trivs bra.
– Jag har absolut så jag klarar mig, och har aldrig stått inför att min lön inte räcker till. Men jag kan tänka mig att det är värre om man inte jobbar heltid, och till exempel pluggar vid sidan om.
I fackförbundet Handelsnya rapport står just den genomsnittliga 20-åringen i centrum. Enligt Konsumentverkets statistik krävs det i år 19 120 kronor för att denne ska kunna täcka sina månadskostnader. Det motsvarar en månadslön på 23 600 kronor före skatt.
Den som jobbar heltid i butik beräknas få omkring 29 000 kronor på kontot vid löning, och klarar sig med viss marginal. Verkligheten är dock en annan: drygt 7 av 10 i detaljhandeln arbetar deltid. Den genomsnittliga reallönen baserad på arbetade timmar är 19 500 kr, och ynka 16 200 blir kvar efter skatt.
Nurai, 54, jobbar deltid på klädbutiken Kappahl.
– Med möjlighet till heltid, säger de. Men det blir ju aldrig det. Det är typ bara butikschefer som har heltid, och mest kontorstid.
Hon förvånas inte av statistiken i rapporten. Siffrorna visar att mer än var tredje anställd inom detaljhandeln ligger under fattigdomsgränsen. Trots att hon gärna hade gått upp på heltid jobbar Nurai redan nästan 30 timmar i veckan, inklusive heldagar på helgen.
Med möjlighet till heltid, säger de. Men det blir ju aldrig det.
– Det är ändå från elva på morgonen till åtta på kvällen, det är långa pass och man blir trött.
I en medlemsundersökning från Handels svarade 55 procent av de som jobbar 30–35 timmar att de vill ha fler timmar på kontraktet. Av dem som arbetar mindre än så vill tre av fyra jobba mer. Betydligt färre erbjuds möjligheten.
I ett mejlsvar till Flamman beklagar arbetsgivarorganisationen Svensk Handel att ”missvisande uppgifter” sprids av facket.
”Påståenden om att statistiken visar att tre av tio handelsanställda ’befinner sig under fattigdomsgränsen’ är felaktiga och förringar verkligheten för människor som har det tufft ekonomiskt”, skriver presschef Viktor Schmidt.
På frågan om varför facket inte erbjuder fler timmar svarar han att det ”beror på att det helt enkelt inte finns så många tjänster”:
”Deltidsanställningarna behövs eftersom vi kunder gör en mycket stor del av våra inköp under begränsade tider i veckan […] Under de tiderna behövs det extra mycket personal av arbetsmiljöskäl och för att ta hand om kunderna på ett bra sätt.”
Stefan Carlén (bilden), rapportförfattare och Handels chefsekonom, avfärdar dock ”bortförklaringarna” när Flamman ringer upp.
– Vi har använt samma statistik som arbetsgivarna, till och med räknat upp löneläget en aning, och utgår från Konsumentverkets ensamboende 20-åring och SCB:s fattigdomsgräns. Det står i rapporten att folk även kan ha andra inkomster, men frågan vi ställt är om man kan leva på sin lön. En väldigt stor grupp signalerar att de inte kan det.
Jonatan, 21, sitter bakom disken på kafékedjan Joe & The Juice. Han brukar jobba strax över 30 timmar i veckan, men är just nu halvt sjukskriven och har gått ned till deltid på runt 20.
– Jag tror inte jag ligger under gränsen, men jag hörde om det på nyheterna. Många får inte timmarna de behöver, just vi är rätt underbemannade så här är det inte så.
Sergian, 44, jobbar heltid i en liten Elgiganten-butik. Han tror att svårigheten att hitta billigt boende kan vara ett större problem än själva lönen.
– Så dyra som hyrorna är i Stockholm behöver varenda jävel trettio-fyrtio tusen i lön, det går inte. Är man deltidsanställd tror jag man kan skrapa ihop så det räcker, jobbar man helger är OB-ersättningen bra, men har du en svindyr hyra så går det ändå inte.
Cecilia Verdinelli: Millenniumbuggen kan bli vårdens räddning
Läkare och sjuksköterskor protesterar mot införandet
av vårdsystemet Millennium framför Borås sjukhus. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.
”På ett tomt sjukhus kommer nog Millennium att funka riktigt hyfsat”, skrev jag ironiskt på Facebook ett par dagar innan dagen M. För mig har datumet varit inringat i rött i kalendern hela året, lika ödesmättat nagelbitarnervöst som USA:s presidentval den 5 november.
Som vårdarbetare i Västra Götaland tillhör jag kretsen av de närmast sörjande ifråga om det amerikanska journalsystemet Millenniums tvångsstart den 12 november. Jag fick också avnjuta den bittra segern tre kaosartade dagar senare, när regionledningen under förnedrande former gav efter för kraven från vårdpersonalen och pausade det svindyra systemet på obestämd tid. Medan jag försöker förstå om detta var en seger eller inte, är jag övertygad om att det finns lärdomar att dra ur Millenniumkraschen långt utanför kretsen av västgötar och vårdarbetare.
Vi som botar och lindrar i det allmännas tjänst visste att det skulle gå åt skogen, vi anade bara inte att det skulle göra det så fort. Dagarna före införandet präglades av larm efter larm. Först slog nyheten ned som en bomb om att ingen patienthistorik skulle migreras från det gamla till det nya systemet, utan att slutanvändaren – läkaren alltså – manuellt skulle få göra ”en liten sammanfattning” i samband med första kontakten efter systembytet, och att denna ”lilla sammanfattning” skulle få ta 20 minuter extra.
Sedan fick vi veta att leverantören Oracle, som lovat att ”väva in AI” i Millennium på sikt, inte lyckats införa svenskt datumformat i systemet. Det var därtill oklart om systemet ens kunde hantera svenska personnummer. Till råga på allt var utbildningarna ett skämt bestående av obegripliga powerpoints och uppmaningar till läkarna om att gå igenom 500-sidiga amerikanska manualer på sin fritid.
Samtidigt krattades manegen på pilotsjukhuset av regionledningen. Inga planerade ingrepp fick genomföras. Ambulanser skulle omdirigeras till andra, redan överbelastade, sjukhus. Avdelningar skulle tömmas. Belastningen skulle ned till först 50 procent, sedan 25 procent av den normala – allt för att öka sannolikheten för en succé vid uppstarten.
Men jag hade fel i mitt Facebookinlägg – inte ens på ett nästan tomt sjukhus funkade det. Jag skulle lätt kunna fylla hela denna Flamman med dråpliga, tragikomiska och blodisande historier från kollegorna på SÄS under de tre omtumlande dagarna av Millennium-välde.
I kategorin dråpligt ingår förmodligen den stackars kollega som försökte skriva in en 70-årig herre, men kämpade länge med att försöka ta sig runt en tvingande dialogruta i systemet som krävde att hon skulle ange huruvida herrn ifråga var prematur, fullgången eller möjligen dödfödd. Men jag jag ska begränsa mig; utrymmet är kort och det finns några viktiga slutsatser att dra.
Den första: Regionledningen under regiondirektör Håkan Sandahl skrapar lite med foten och säger både att de beklagar och att de blev ”väldigt förvånade” över de stora bristerna. Det faktum att tvångsstarten föregicks av förtvivlade varningar och krav på nödbroms från läkarfacket nämns dock inte, och inga följdfrågor ställs. Hur kan Sandahl komma undan med sin ”förvåning”? Detta pinsamma och dyrbara misslyckande hade kunnat undvikas om regionledningen bara lyssnat på sin egen mest kompetenta personal. I stället avvisades oron med liknelser som att ”det är alltid lite jobbigt när man får en ny telefon”.
Den andra: Den lilla lokaltidningen Borås Tidning (moderat sinnad) vet kanske inte själva vad de gjorde när de öppnade ett kommentarsfält kring Millenniumkraschen. Plötsligt fanns ett åsiktstorg för vårdpersonal som i decennier böjt sitt huvud i en utpräglad tystnadskultur – det är ingen slump att regionens intranät, fullt av peppiga nyhetspuffar om spännande förändringsprocesser, saknat kommentarsfält.
Det som sedan hände var inte bara mänskligt vackert. Fältet har snart 600 kommentarer, och plötsligt pratar frustrerade uskor på förlossningen direkt med någon yngling på it-avdelningen. En överläkare på kardiologen blandar sig i diskussionen, och alla levererar sin lilla bit av verkligheten.
Det som uppstår är en kollektiv intelligens med en häpnadsväckande gemensam verklighetsbeskrivning – och därtill en politisk sprängkraft som vibrerar mellan raderna. Jag hoppas att någon sparar ned kommentarsfältet i sin helhet. Här finns kanske skissen för nästa stora politiska vänsterprogram.
Benjamin Netanyahu tillsammans med de två ministrarna Bezalel Smotrich och Itamar Ben-Gvir, från de två högerextrema partierna Mafdal och Judisk makt. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.
Internationella brottmålsdomstolen ICC anklagar Israels premiärminister för brott mot mänskligheten. Men hur stor påverkan arresteringsordern kommer ha återstår att se.
Under torsdagen stod det klart att Internationella brottmålsdomstolen, ICC, utfärdar en arresteringsorder mot Benjamin Netanyahu. Den israeliska premiärministern, samt hans tidigare försvarsminister Yoav Gallant, anklagas för brott mot mänskligheten såväl som krigsbrott, begångna mellan 8 oktober 2023 och 20 maj 2024.
Bland de mer specifika anklagelserna finns användandet av svält som vapen i krig och undanhållande av mediciner från Gaza. Även Hamaskommendanten Mohamed Deif – som Israel dock uppger sig ha dödat i somras – misstänks för brott mot mänskligheten, inklusive sexuellt våld.
Mark Klamberg, professor i folkrätt vid Stockholms universitet, beskriver det som ett viktigt beslut.
– En intressant sak är att en av Israels invändningar var att de skulle få en chans att utreda eventuella brott på egen hand. Domstolen menar att de nu har försuttit de möjligheterna, säger han till Flamman.
Ordern innebär att samtliga 124 länder som undertecknat Romstadgan, som ligger till grund för ICC, är skyldiga att gripa Netanyahu och Gallant. Ett av de länderna är Sverige, som enligt Mark Klamberg har en rättslig plikt att samarbeta kring bevisning – samt att gripa Netanyahu och Gallant om de vistas i landet.
– Jag tror inte att arresteringsordern kommer leda till att de överförs till domstol i närtid, men det kommer absolut att bli svårt att resa till länder anslutna till ICC, däribland Sverige. Vi har en lag som säger att myndigheterna måste samarbeta med domstolen.
I Aftonbladet kommenterar Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard arresteringsordern mot de israeliska ledarna.
”Internationella brottsmålsdomstolens utfärdade arresteringsorder är domstolens självständiga beslut. Sverige och EU stödjer domstolens viktiga arbete och värnar dess självständighet och integritet”, säger hon.
Mark Klamberg säger till Flamman att det inte går att utläsa så mycket från utrikesministerns uttalande.
– En del andra utländska ledare har fått frågan om de kommer verkställa domstolens beslut. I slutändan har alla politiska ledare i EU sagt ja på den frågan. Hon säger dock inget med detta uttalande, så det är en fråga man i det här läget bör ställa till henne. Jag förväntar mig att svaret skulle vara ja.
Tidigare har ICC även utfärdat en arresteringsorder mot Rysslands president Vladimir Putin, som i samband med invasionen av Ukraina anklagas för brott mot folkrätten, inklusive folkmord. Både Tyskland och Brasilien har sagt att den ryske presidenten kommer att arresteras om han sätter sin fot inom ländernas gränser. När den internationella organisationen Brics höll möte i Sydafrika i augusti 2023 närvarade Putin på länk.
I samband med att arresteringsordern utfärdades beskrev dåvarande utrikesminister Tobias Billström ICC:s roll som ”mycket viktig för att säkerställa ansvarsutkrävande”.
– Jag utgår från att alla som har begått brott i samband med Rysslands aggression mot Ukraina kommer att ställas inför rätta i sinom tid, sade han till Aftonbladet.
– Rättvisans kvarnar maler långsamt möjligen, men de maler tunt och jag hoppas de kommer mala mycket tunt i den här frågan.
I september 2024 besökte Putin dock ett land som undertecknat Romstadgan, Mongoliet, utan att arresteras. Aloka Wanigasuriya, expert på internationell rätt, sade vid tillfället att det var tveksamt att det skulle innebära några egentliga konsekvenser för Mongoliet. Mark Klamberg menar dock att händelsen inte rubbat förtroendet för det internationella rättssystemet.
– Det var inte bra, men det är bara Mongoliet som jag kan komma på. Vad gäller en tidigare resa, till Sydafrika, fick Putin ställa in besöket, framför allt för att myndigheterna där kom fram till att de har skyldighet att gripa honom. Det ser jag som att det stärker systemet, säger han, och fortsätter:
– Mongoliet var på minussidan, men Sydafrika är en viktigare aktör.
Flamman har sökt utrikesminister Maria Malmer Stenergard och justitieminister Gunnar Strömmer.
”Klubbarna tillhör folket, Milei hatar oss”, står det på en banderoll utanför stadion La Bombonera. Foto: Matias Delacroix/AP.
Argentinsk fotboll är inte bara framgångsrik, utan också demokratisk. Landet har en lång tradition av att medlemmarna äger sina klubbar. Nu vill ultraliberala Javier Milei överlåta kontrollen till kapitalet – och gör gemensam sak med saudiska kungligheter.
När Boca Juniors har hemmamatch märks det flera stadsdelar bort. Banderoller hänger från fönster, och allt eftersom man närmar sig området La Boca och stadion La Bombonera blir det allt tätare med högljudda grupper, i alla åldrar, i lagets blå-gula färger.
Laget är ett av landets största, och möter Argentina Juniors i ett derby. Några kvarter från La Bombinera fylls luften konstant av sånger, talkörer och trummor. ”Boca ett liv, Boca en passion”. På en sidogata har en öppen cirkel bildats och några medelålders män framför någon slags folkdansnummer, aningen svajigt på grund av alkohol.
Över oljudet talar jag med en grupp fans – klubbmedlemmar, visar det sig snart – som kommit från förorten Moreno en timmes väg bort.
– Fotboll är mer än sport. Det är gemenskap, något som förenar oss som en enda stor familj. I dag samlades vi redan på förmiddagen för att hålla grillfest tillsammans innan vi åkte hit, säger Jorge Coria.
Han har endast en Boca-sköld på bröstet på sin jacka medan de flesta i hans grupp är blågula från topp till tå. Enligt legenden kommer färgkombinationen från den svenskflaggade båten Drottning Sophia. som skymtades i hamnen när klubben bestämde sina symboler.
I Argentina steg nyligen andelen fattiga till över 50 procent av befolkningen. Landets ultraliberala president Javier Milei, som döpt sina hundar efter nyliberala ekonomer, har lanserat sparpaket som inkluderar sänkta pensioner och kraftiga nedskärningar i landets budget. Sedan 2018 plågas landet dessutom av en inflationskris, med ständigt stigande priser till följd.
Men mitt i strömmen av mörka nyheter från Argentina finns ett område där landet lyckats återvända till sin forna storhet: fotbollen. Landet är regerande världsmästare sedan 2022, och i somras vann de dessutom Copa América.
Om en klubb missköts så är de inte begränsade till att bara klaga, de kan rösta bort ledningen.
Men Milei har planer för att omstöpa även fotbollen, vilket lett till den största striden inom sporten på länge.
Till skillnad från hur det ser ut i de flesta tunga fotbollsländer så är Argentinas fotbollsklubbar icke-vinstdrivande, föreningsdemokratiskt kontrollerade av de vanliga medlemmarna. Los clubes son del barrio, ”klubbarna hör till orten”, heter det. Kontinentala topplag som Boca Juniors och River Plate följer samma principer som kvartersklubben runt hörnet
Samtidigt omsätter fotbollen i dag mångmiljardbelopp, en skala långt bortom de pengar som var inblandade när systemet etablerades. Det drar till sig starka affärsintressen, som ska samsas med föreningsdemokratin. Eller snarare, inte gör det.
I början av året publicerade Milei ett dekret som förklarade att idrottsföreningar hädanefter skulle få ha vilken organisatorisk form de vill. I praktiken skulle de nu alltså kunna omvandlas till aktiebolag. Trots att den första domstolen som tittade på dekretet kastade det i papperskorgen valde regeringen att gå vidare med det. De menade att domen bara var giltig i den specifika kommun där domstolen hade sitt säte.
I nästa halvlek slog det argentinska fotbollsförbundet, AFA, tillbaka genom att understryka offentligt att dess stadgar inte släpper in bolag som medlemmar. Det ryktades att presidenten som kontring haft planer på att intervenera i AFA och byta ut styrelsen, men att försöket fallit på Fifas strikta regler mot regeringsinblandning i medlemsorganisationer.
Firande. Javier Milei håller i en replika av VM-pokalen under ett kampanjmöte i oktober 2023. Foto: Natacha Pisarenko/AP.
– Det sades aldrig offentligt, men i fotbollsvärlden och bland politiska insiders talades det om att regeringen Milei kollade av med Fifa och lade ned tanken på intervention efter att ha fått bekräftat att de tänkte insistera på sina egna stadgar, säger sportjournalisten Vardan Bleyan.
Förslaget har delat fotbollsvärlden. Cesar Menotti, den legendariske tränarveteranen som ledde landslaget till guld 1978, sade till Deutsche Welle att fotboll är kultur. ”Om du vill göra affärer, öppna en järnhandel.”
Men andra var lockade av möjligheterna; den forna Milan-spelaren Javier Zanetti menade i argentinsk tv att ”den här omvandlingen kan vara nyckeln till att lösa många av de problem klubbarna har i dag”. Lionel Messi har uppgett sig intresserad av att köpa sitt gamla lag, Newell’s Old Boys. Förespråkarnas nyckelargument är att argentinska lag har potentialen att spela på världsnivå precis som landslaget, men hålls tillbaka av otillräckliga ekonomiska muskler.
Den enda elitklubb som hittills visat något intresse för att ombilda sig till aktiebolag är dock Talleres från Cordoba. Och bland supportrar och klubbmedlemmar är förslaget långt ifrån populärt. Spelarna må vara beundrade superstjärnor, men supportrarna accepterar inte okritiskt deras åsikt i idrottspolitiken. De som gör framgångsrik internationell karriär kan också bli påminda om att den kanske aldrig hade tagit fart utan klubben i kvarteret och det obetalda arbetet från tränare och funktionärer.
Vardan Bleyan säger att han är ”fullständigt emot” planerna privatisering.
Planen är att, tillsammans med alla höjningar av el och vatten och andra kostnader, ruinera klubbarna så de inte har något annat val än att acceptera.
– Det tror jag alla här håller med om. Klubben är vår, medlemmarna är dess hjärta, vi är de enda som sätter fotbollen framför allt. Om affärsmän kommer in kommer de vilja suga pengar ur klubben och fansen, då är det inte längre en klubb, utan ett företag, säger han till Flamman.
– Argentinska supportrar är stolta över att vara just medlemmar. Om en klubb missköts, vilket det så klart finns många exempel på även utan privatiseringar, så är de inte begränsade till att bara klaga, de kan rösta bort ledningen. Men det finns mer än så bakom. En klubb har många aktiviteter; 90 procent av dem går med förlust. Elitfotbollen är det som går med vinst. Men för ett företag är det logiska att eliminera minusposterna. Klubben förlorar sin roll som social knutpunkt, för ungdomar och familjer, säger Vardan Bleyan.
Bocas historia är nära kopplad till den tillsammans med Milei tyngsta spelaren i frågan: ex-presidenten Mauricio Macri, arvtagare till ett företagsimperium som inkluderade den privatiserade posten som ordförande i Boca Juniors. Det gjorde honom till en mediefigur och blev ett steg på vägen till borgmästare i Buenos Aires innerstad och senare president.
Boca Juniors supporters hejar på sitt lag i en match mot Independiente i Buenos Aires, oktober 2022. Foto: Natacha Pisarenko/AP.
Under Macris ledarskap vann klubben många pokaler – men femdubblade samtidigt sin skuldsättning. Ofta gick pengarna till kontrakt med företag kopplade till honom själv eller hans vänner, enligt en granskning i en uppsats från Taller de Periodismo de Investigación, motsvarande Journalisthögskolans grävprogram.
”Varje gång en affär gjordes upp skulle Macri alltid knipa åt sig något själv, han skötte klubben som sitt eget företag”, säger Jorge Bermudez, en av flera kritiska tidigare spelare, till tidskriften Zoom, som också skriver att ”skuldsättningen var skandalös”.
Numera är Macri och partiet han grundade, PRO, parlamentariska allierade till Mileis regering, även om slitningar inte saknas. Och Macri försökte återkomma till Boca, som anhängare av sin tidigare minister Andres Ibarra som ordförandekandidat. Men medlemmarna, däribland fotbollssupportern Jorge Coria, mobiliserade i massor och valde i stället den förre landslagsspelaren Roman Riquelme.
Jag frågar Jorge Coria vad han tycker om Macri.
– Jag vill inte prata politik, säger han, innan någon annan i folkhopen bryter in:
– Han är den största parasiten på fotbollen under de senaste 30 åren!
Är ni oroliga för att klubben ska privatiseras i framtiden?
– Aldrig. Det kommer inte att hända. Bocas medlemmar står starka tillsammans och kommer inte att tillåta det.
Och andra klubbar?
– Det vet jag inte… det bryr jag mig inte om, tror jag.
Maktkampen kring fotbollen har varit dramatisk förut. 30 november är ”San Lorenzo-supporterns dag”. Inget anmärkningsvärt med det, egentligen – alla har en dag i Argentina, från flygvapnet till busschaufförerna.
Händelsen den håller i åminnelse är dock anmärkningsvärd: hen våldsam kravall framför portarna till den egna klubblokalen. Det var 2001, under en av de mest dramatiska ekonomiska kriserna i landets historia, som ledningen i elitserie-laget San Lorenzo i hemlighet förhandlade med det schweiziska företaget ISL om att för tio år framåt överlåta rätten till klubbens märke.
Medaljörer. Argentinas damlandslag firar efter att ha tagit brons i Copa America 2022. Foto: Dolores Ochoa/AP.
Styrelsemötet där avtalet skulle klubbas hade inte utlysts, men informationen läckte ut. Tusentals supportrar mobiliserade sig och möttes av en stark poliskedja framför portarna. Efter flera timmars sammandrabbning slog sig medlemmarna in i byggnaden och stoppade avtalet. Året efter gick ISL i konkurs. Och det är inte ens det mest drastiska exemplet.
På 90-talet försökte Rios Seoane, en hotellföretagare med rykte om maffiakopplingar, ta kontroll över division ett-laget Temperley, vid en tidpunkt i samarbete med ingen mindre än Macri. Det första försöket sprack och Macri gick vidare till andra affärer. I ett andra övertygade Seoane styrelsen att höja medlemsavgifterna, så ingen skulle ha råd att betala dem och kunna rösta mot honom.
Det misslyckades också – men en av organisatörerna bakom motståndet, Ignacio Torres, fick betala med sitt liv. Tre män tömde dunkar med bensin i den bar han ägde, El rincón de Torres, och satte eld på den. De misstänkta hade alla kopplingar till Seoane, men ingen dömdes för attentatet.
Men varför denna privatiseringsoffensiv just nu? Förutom Mileis ideologiska övertygelse verkar det finnas ett annat motiv, och man får åka halvvägs runt jorden för att hitta det.
Bland affärsbekanta som Macri synts med senaste åren finns kronprinsen av Saudiarabien och emiren av Förenade Arabemiraten. De senaste åren har fonder från Persiska viken gått på en formidabel shoppingrunda i idrottsvärlden, och köpt upp en Formel 1-tävling, PGA-touren i golf, Newcastle bland andra lag inom fotbollen, och mycket annat. Saudiarabien har till och med sponsrat världsmästaren i schack, Magnus Carlsen, och Sveriges största e-sportsevenemang Dreamhack.
Förutom rent affärsmässiga överväganden finns det ett annat underliggande motiv. Kritiker har myntat begreppet sportswashing, ”sporttvättning”. ”Det är ett sätt att tvätta ren landets miserabla människorättshistoria”, kommenterade Human Rights Watch det saudiska PGA-köpet. Tanken är att om det inte går att övertyga journalister och intellektuella att tänka gott om Gulfmonarkierna, så kan de i alla fall satsa på att köpa stjärnglans.
I september besökte Mileis finansminister Saudiarabien i jakt på ett lån på 10 miljarder dollar, i utbyte mot en ”politisk och idrottslig allians”, inkluderande klubbprivatiseringarna, enligt tidningen Noticias. I radiokanalen Radio Mitre förklarade Milei själv att ”arabiska grupper väntar på att investera tre miljarder dollar”. Och Messi är redan saudisk turistambassadör.
Men än så länge står alltså de argentinska fotbollsfansen i vägen. Den senaste attackstrategin från regeringen, efter att de tidigare kört fast, är att dra in ett antal skattelättnader idrottsföreningar haft hittills.
– Planen är att, tillsammans med alla höjningar av el och vatten och andra kostnader, ruinera klubbarna så de inte har något annat val än att acceptera. Det gäller förstås alla föreningar. Elitlagen är de enda som är intressanta att privatisera, men nu kommer klubben i kvarteret att strypas ekonomiskt samtidigt, säger Vardan Bleyan.
Boca slår Argentina Juniors med 1-0. Supportrarna sjunger ”Boca, du ger glädje till mitt hjärta”. Den massiva polisinsatsen visar sig överflödig – det förbli lugnt på stan under natten. Men utanför planen har kampen om fotbollen bara börjat.
En affisch i argentinska La Rioja avbildar Javier Milei som katt, med texten ”skulle du kunna skära av din arm med motorsåg?” Foto: Natalia Diaz / AP.
Har du också tänkt på hur besynnerligt hår alla högerpopulister har?
Donald Trumps vulgärrika tupéimitation, Boris Johnsons privatskolerufs, Geert Wilders vampyrlika bakåtslick, och så Javier Mileis varulvspolisonger – tillsammans är de som hämtade från en 70-talsskräckis. Inte minst med tanke på den motorsåg som den sistnämnda ofta poserar med.
Så vad handlar det om?
Som jag tidigareskrivit finns det en strategisk poäng med att se märklig ut. De vill visa sig komma utifrån ”etablissemanget”, eller ”kasten” som Milei kallar den för, trots att man själv tillhör den yppersta eliten. Och har man inga svetsarminnen att falla tillbaka på är håret alltid böjligt!
Nu har Javier Milei styrt Argentina i ett år, och nog är det en motorsågsmassaker.
Han har sparkat minst 24 000 statsanställda, skurit ned på vården och andra delar av välfärden i väntan på privatisering, och halverat antalet myndigheter. Han har även dragit ned på reproduktiv hälsa, och eftersom hans försök att förbjuda abort (som legaliserades 2021) inte gått igenom parlamenten har regeringen i stället strypt tillgången på viktiga mediciner så att sjukhusen inte får tag på dem.
Keynesianer, alltså ekonomer som tror på statliga investeringar i ekonomin, jämför han med nazister. Staten är nämligen en ”folkförrädare” – en term han även använder om alla som säger emot honom, inte minst journalister, socialister och feminister.
Argentinare protesterar mot Milei i juni 2024. Foto: Natacha Pisarenko/AP.
Jag påminns om refrängen i en av mina favoritlåtar, ”Jag älskar Östermalm”, av Rex Ljungkvist – som även han har bra hår:
Jag hatar alla feminister, jag hatar hela Södermalm. Jag hatar alla journalister, och jag älskar Östermalm!
Resultatet är väntat. Bara under det första halvåret har fattigdomen i landet ökat från 42 till 53 procent. Visserligen har inflationen dämpats, men hushållens utgifter har ändå skenat på grund av indragna subventioner på basvaror som el, vatten och bränsle. Samtidigt har landet genomgått en mindre avindustrialisering – med en produktion som krympt med mellan 5 och 22 procent per månad. Tillväxten har inte heller hämtat sig, utan förväntas vara fortsatt negativ kring två procent.
Det ska sägas att Argentina under landets dominerande vänsterpopulistiska rörelse peronismen har varit oerhört misskött, med stundtals unikt hög inflation på över 200 procent. Högern har å sin sida – precis som i övriga Latinamerika under större delen av 1900-talet – haft som centralt politiskt projekt att stödja en militärjunta, ledd av Jorge Rafael Videla mellan 1974 och 1983. Resultatet är ett unikt havererat land, och det är inte konstigt att folk röstade på drastisk förändring. (Som ekonomen Simon Kuznets sagt finns det fyra sorters ekonomier – utvecklade, outvecklade, Japan och Argentina.)
Från högerhåll lovar man att belöningen kommer. Det gjorde exempelvis Rutger Brattström, med den marxistiskt korrekta titeln ”projektledare inom ideologi” på Timbro, när vi debatterade Mileis första år i Studio Ett.
Och auktoritära populister brukar vara duktiga på just det, att utlova smaskiga omeletter till sina befolkningar, bara de har lite tålamod. Men nu när argentinarna sett landets alla ägg knäckas har magarna börjat kurra, samtidigt som de anar att måltiden aldrig kommer. Det gick visst inte att tjuvstarta ekonomin genom att slunga ut tre miljoner människor i fattigdom, medan de fattigaste barnen introduceras till skörbjugg. Tänka sig!
Ändå har Milei blivit en inspirationskälla för den globala radikalhögern, och syns gärna på bild med sådana som Donald Trump och Santiago Abascal, ledare för spanska Vox. Han kallas gärna felaktigt för ”frihetlig” men den frihet han förespråkar är landägarnas, investerarnas och männens frihet, inte kvinnornas eller arbetarnas. Det är samma visa överallt, oavsett vad de kallar sig: nyliberal ekonomisk politik plus konservativ socialpolitik. För om staten krossas kommer omsorgsarbetet att återgå till kvinnorna, som än en gång underkastas sina män.
Men nu har hans siffror slutligen börjat rasa. Det har tidigare talats om att Milei motstått gravitationen med ständiga popularitetssiffror på runt 60 procent. Men nu visar två färska enkäter tapp på 15–17 procentenheter. Vi får se om han klarar sig till nästa val, eller om även folket tröttnar och tar fram motorsågen.
Mathias Wåg: Anarkisttidningen som enade extremhögern
Sverigedemokraterna har gått till
attack mot tidningen Brands finansiering. Foto: Jacob Lundberg.
En kampanj mot världens äldsta anarkistiska tidning har nått från terrorklassade NMR hela vägen in i riksdagens kammare.
Den anarkistiska tidskriften Brand vill ”störta demokratin och vårt samhälle”. Det var inga små ord som Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesman Alexander Christiansson tog till i riksdagens frågestund den 7 november. Han frågade ut kulturminister Parisa Liljestrand om hur hon skulle stoppa att statliga skattemedel via Kulturrådet finansierar en tidning ”som har täta kopplingar till AFA”.
Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert var kritisk, och sade till Dagens ETC att vi riskerar ”att få en typ av styrning av mediepolitiken som inte hör hemma i en demokrati som Sverige”.
Det hör till ovanligheterna att Sverigedemokraterna direkt pekar ut en tidskrift de kräver ska förlora kulturstöd. Det hör också till ovanligheterna att aktivister sprungna ur Nordiska motståndsrörelsen lyckas få Sverigedemokraterna att driva deras fråga i riksdagen.
Brand, som jag är ansvarig utgivare för, är en av Sveriges äldsta vänstertidningar. Den startades 1898 som organ för den ungsocialistiska rörelsen, socialdemokraternas första ungdomsförbund som bröt med partiet och bildade syndikalistiska SAC.
Sedan dess har den genomgått många inkarnationer. På 70-talet skrev Brand om de fängslade medlemmarna från vänsterterroristiska stadsgerillor, på 80-talet var det ett uppkäftigt punkfanzin och på 90-talet en hemlighetsfull aktivisttidning full med anonyma pressmeddelanden från aktionsgrupper.
Sin nuvarande konstellation har den haft sedan 2010, då den nylanserades som en frihetlig kulturtidskrift. De senaste åren har den haft temanummer om matsuveränitet, norrländska kamper och att leva i Tidös inferno. Ofta görs numren i samarbete med en organisation: senaste numret gjordes med Akademiker för Palestina och nästa med nätverket Ingen människa är illegal. Det grafiska är en stor del av Brand, där många av Sveriges nya illustratörer bidragit med bilder.
Hur länge behöver vi vänta tills attackerna kommer inifrån självaste Rosenbad?
Inget av det här har väckt extremhögerns intresse, förrän Brand hösten 2023 släppte ett nummer inför Antifascistisk aktions 30-årsjubileum. Nordiska motståndsrörelsens uthängningssida Avmaskerat påbörjade då en riktad kampanj för att stoppa Brandnumret att komma ut. De hotade föreningar och politiker som driver Nätverkstan, som sköter distributionen av många av Sveriges kulturtidskrifter. När NMR i juni 2024 terrorstämplades i USA var den utlösande faktorn att Avmaskerat flyttat sin server med kartläggningar av vänstern dit.
I dag ligger uthängningssajten nere, men innehållet har funnit en ny fristad på den självutnämnda Förtalsombudsmannen Christian Petersons blogg. I början av oktober publicerade han den kartläggning av Brands redaktion och skribenter som NMR hade påbörjat. Peterson tog uthängningen ett snäpp längre och granskade dessutom ledamöterna i Kulturrådets referensgrupp, som gör kvalitetsbedömningen av de tidskrifter som ska få bidrag. Han lade ut deras namn, gick igenom deras personliga sociala mediekonton och lade ut brottsdomar. Allt för att sätta press på dem att dra in kulturstödet till Brand.
Artikeln gavs medvetet ingen spridning. Peterson lät den ligga uppe i det tysta tills Alexander Christiansson lyfte uppgifterna ur den i riksdagsutfrågningen om Brands stöd. Därefter spreds kartläggningen i sociala medier, främst som betald reklam på plattformen X, tillsammans med videoklipp från riksdagsutfrågningen.
Det är inte första gången Avmaskerat och Peterson genomför påtryckningskampanjer för att få vänstertidningar att förlora bidrag.
I november 2021 avslöjade jag i Aftonbladet kultur hur extremhögern drev en riktad kampanj mot Mediestödsnämnden och Myndigheten för press, radio och tv, i form av anmälningar mot Dagens ETC och Proletären för påstått fusk med mediestödet.
Inte heller den gången stannade det där: via sajten Nya Riks hängdes handläggare ut som ”antidemokrater” och deras sociala mediekonton genomsöktes. I ett 30-tal artiklar granskades ekonomin hos tidningar som Arbetaren, Blankspot och Feministiskt Perspektiv.
Den gången kom kampanjen från perifera hatsajter. Med Brand är det första gången attacken kommer från ett parti som är med att styra Sverige. Hur länge behöver vi vänta tills attackerna kommer inifrån självaste Rosenbad?
På grund av besparingar och dålig planering körde SJ utan bromsbelägg på bistrovagnarna i SJ-3000-tågen förra vintern. Personalen larmar nu om att besparingshetsen är en säkerhetsfara, och fasar inför kommande kyla.
Ett arktiskt köldutbrott gjorde årets vinter extra frostig.
Det märktes inte minst på landets järnvägar, där 14 699 tågavgångar ställdes in mellan den 1 december och 28 februari. I ett öppet brev beskrev SJ:s vd Monica Lingegård vintern som ”den sämsta på över tio år för den svenska järnvägen”, och förklarade kaoset med ihållande kyla, extrema snömängder, och en järnväg i dåligt skick. ”Alla ni kunder och hela svenska folket förtjänar något bättre.”
Nu kan Flamman visa att problemen är djupare än så, och att Lingegård själv knappast är oskyldig. Tågarbetare vi har pratat med pratar om en besparingshets som påverkar arbetsmiljön, säkerheten och tågens punktlighet.
Förlorarna är både resenärerna och de anställda.
Den 19 september inkommer ett anonymt brev med rubriken ”Visselblåsning SJ” till finansminister Elisabeth Svantesson och infrastrukturminister Anders Carlson. Undertecknarna säger sig ha ledande position.
”Vi vågar inte berätta vilka vi är eftersom det sannolikt skulle innebära avsked”, står det i brevet som Flamman har tagit del av.
De är amatörer helt enkelt. Har du en verkstad så måste du ha reservdelar i god tid.
Bifogat finns även ett brev som sändes till SJ:s styrelse i våras, där allvarliga problem med vd:n Monica Lingegård påtalades. De hävdar att hon är ”känd internt för att inte lyssna” och att sedan hon anställdes 2020 har ”det ekonomiska resultatet såväl som punktlighet, kundnöjdhet och varumärke haft en mycket negativ utveckling”.
De berättar också att hon handplockar ”gamla vänner” till höga positioner i stället för att lägga ut jobben externt, såsom ekonomichef och HR-direktören Monica Höglind. Hon ska i sin tur ha hämtat sin närmaste personal från deras tidigare arbetsplats Samhall.
Det har även utvecklats en kultur där man skyller på samarbetsorganisationer som Trafikverket i stället för att ta itu med sina egna problem.
I följebrevet beskrivs djupgående problem med SJ:s fordonsflotta:
”Vårt enskilt största problem är att våra fordon inte underhålls och hanteras på ett professionellt sätt. […] Dessutom är de fordon som vi kör i trafik i mycket dåligt skick. De har trasiga toaletter, dörrar, lampor, kassaapparater, korglutning mm.”
”Fordonsproblemen gör att vi inte kan köra planerad trafik. Vi tappar intäkter. Kostnader för ersättningstrafik, övertid, ob, tidsförskjutningstillägg, service recovery [kundersättning], hotell till kunder, kvalitetsavgifter mm skenar.”
Utpekad. SJ:s koncernchef Monica Lingegård på Stockholm centralstation i samband med bolagets årsstämma den 25 april 2023. Foto: Jonas Ekströmer/ TT.
Visselblåsarna ger också exempel på hur kommunikationen ser ut från vd:n: ”Punktligheten kan vi inte påverka. Vi är ett offer för Trafikverkets problem.” Samt att ledningen skyller på vintern, i stället för att prioritera att få ordning på flottan.
”Det behövs ett inkluderande ledarskap där kompetens och förmågor kan utvecklas”, avslutas brevet till de båda ministrarna. ”Vd är mest intresserad av sig själv.”
På fredagen samlades SJ:s styrelse, med ordförande Kenneth Bengtsson, för att diskutera den anonyma kritiken. På mötet beslutade styrelsen enligt Dagens Industri om ett åtgärdspaket i fyra delar. I ett gemensamt uttalande till tidningen beskriver Kenneth Bengtsson och Monica Lingegård läget som extraordinärt.
I åtgärderna ingår att se över ledningsgruppen, genomföra en extra medarbetarundersökning, en fördjupad facklig dialog, och en oberoende juridisk utredning av de rekryteringar som har gjorts av vd Monica Lingegård och hennes företrädare Christer Fritzson.
Det stannar dock inte vid visselblåsarnas vittnesmål. Flamman kan nu avslöja att SJ förra vintern körde restaurangvagnarna på SJ-3000-tågen utan bromsar, för att spara bromsbelägg. Det berättar en lokförare för Flamman som har varit fackligt engagerad i mer än 40 år.
– De är amatörer helt enkelt. Har du en verkstad så måste du ha reservdelar i god tid. Jag vet inte hur de har burit sig åt. Det har varit vinter, och det kanske går lite mer bromsbelägg.
Den erfarna lokföraren, som vill prata under anonymitet av rädsla för repressalier från ledningen, säger att det inför förra vintern gick ut ett ”SJM”, SJ-meddelande, om att tågen får gå ut från verkstad utan fungerande bromsar. Något som tidigare har varit otänkbart.
Han säger också att de ständiga sparkraven på SJ har blivit omöjliga att dölja för kunderna.
Röjigt. Personal från dåvarande Banverket röjer spåren utanför Stockholm vintern 2010. Foto: Tomas Oneborg/SvD/Scanpix.
– Man snålar in på allt. Det finns kameror på tågen som varit trasiga i fyra år. Vissa toalettdörrar på X55:orna är helt utslitna och går nästan inte att låsa längre. De tömmer toaletterna så sällan det bara går, så blir det stopp i stället, och så är det svårt att få dem att fungera igen. Har du åkt X40, de med två våningar? Förut var det ju företag som tvättade sätena, men nu är de alltid tokskitiga. Men det har man gett fan i av dumsnåla budgetskäl för att mata in pengar till statskassan, säger han och fortsätter:
– Jag ringer alltid och felanmäler, för det man skriver i apparna är inte för att få problemet åtgärdat, det är mer för statistik.
Han säger att problemen går långt utöver att det är ostädat. Vinterns förseningar beror inte på kylan, utan på att man inte genomför de åtgärder som krävs för att minska förseningarna. Man behöver ställa om till vinterläge på växelvärmen, anlägga fler ”avvisningsanläggningar”, det vill säga hallar där man kan tina av fordonen, och bygga verkstäder på fler ställen än bara i Stockholm.
En aktör äger banan, en annan anläggningen, allt är så uppstyckat.
De här problemen är ingen naturlag, utan beror på de ständiga kraven på att spara in pengar.
– Från 2000–2010 gick järnvägen så jävla bra. Det var bara rutinerad personal som körde. I dag är det ett överskott på förare då det är så många trasiga och inställda tåg. Men det är ingen som lagar dem.
Förut kunde de ha betalda raster på ett par timmar, men ledningen ville kapa alla onödiga pauser. Resultatet blev dock ökade förseningar. Lokförarna hann inte alltid rusa från en avgång till en annan, och om den ena resan är försenad blev även nästa det.
Han säger att det värsta med de ständiga försämringarna är att det har skadat hans yrkesheder.
– Fram till för fem år sedan hade vi världens bästa jobb. Trygghet under ansvar. Nu ska de styra allting från Stockholm och ha järnkoll på oss.
En annan fackligt engagerad lokförare berättar för Flamman att droppen svämmade över när hans förarhytt var reparerad med silvertejp. Även han vill vara anonym av rädsla för att förlora jobbet, då han säger att SJ:s nuvarande ledning inte tål kritik.
Tillsyn. Stinsen i Linköping befarar ännu ett snökaos. Foto: Jeppe Gustafsson/Shutterstock.
– Då känner man: vad är det för behandling av mig och min arbetsmiljö, men också av fordon som kostade miljoner en gång i tiden? Man kan inte behandla en fordonsflotta på det här sättet och tro att det ska vara hållbart.
Men det värsta är inte de kosmetiska, säger han.
– Jag körde senast i söndags, och tar ut fordonslistan för att se vilka aktuella fel som finns. Då läser jag om ett direkt besvärande fel inskrivet innan vintern, som borde ha åtgärdats tidigare, men som fortfarande står kvar – en vagnaxel i extra behov av hjulbyte inför vintern. Hur ska jag som lokförare kunna ta ansvar för säkerheten, om andra inte tar ansvar för sina delar?
Han säger att Seko har lyft sådana här frågor länge i skyddskommittéer. Då gäller det främst ändringar i schemat på grund av fordonsbrist.
– Det beror dels på lok som står på verkstad och inte blir åtgärdade i tid. Det saknas ofta restaurangvagnar på grund av en brist på reservdelar. Vad gäller RC-loken [tillverkade 1967–1988] saknas kompetens att åtgärda dem så de är ofta helt stillastående.
Men problemen gäller inte bara de äldre loken utan flottan i övrigt också.
– Man har kört fordonsflottan i botten. Det är inte vintern som har orsakat det här. Snarare är det tur för SJ att det kommer en vinter som de kan skylla på, medan vi andra väntade det här utslaget.
Han bekräftar Flammans uppgifter om att SJ har stängt av bromsverkan på vissa vagnar för att spara på bromsbeläggen.
– Ett mantra när man utbildar sig till lokförare är att säkerheten är högst prioriterad. Då är det märkligt att sänka bromsverkan på tågen. Det är en trist utveckling och ytterligare ett inslag i mitt yrke som känns oerhört tråkigt. Det är än så länge inget som påverkar trafiksäkerheten, men när man märker hur dålig ordning det är känner jag mig inte säker på att det inte kommer att få en konsekvens, som att det faktiskt inträffar en olycka. Allt ifrån vårdslös schemaläggning till skador på tågen, och allt landar om och om igen på enskilda lokförare, som i slutändan har ansvar för trafiksäkerheten.
Mikael Hedlund, ordförande på Seko klubb 106 som organiserar SJ:s lokförare i Stockholm, och styrelseledamot i Seko SJ, berättar för Flamman att han känner igen bilden.
– Det är i slutändan vi som tjänstgör ombord på tågen som får betala priset. Oftast genom en försämrad arbetsmiljö eller genom att offra vår fritid.
Han förklarar också situationen med alla avregleringar, och myllret av aktörer som frånsäger sig ansvar för fel som dyker upp.
– En aktör äger banan, en annan anläggningen, allt är så uppstyckat. Det är så det fungerar på marknaden i det nyliberala Sverige. Man blir less på att allt är så kortsiktigt, kan man spara in på något så gör vi det. Människans existens på den här planeten börjar mer och mer kännas som att vi bara är här för att utplåna oss själva. Men det var väl inte vad du tänkte på när du ställde frågan.
Kalle Söderberg: Vänstern hör inte hemma i ett kuddrum
En X-logotyp monterades upp på Twitters tak efter att Elon Musk tagit över företaget från de tidigare ägarna. Foto: Noah Berger/AP.
Användarna flyr X. Sedan valet i USA har miljontals användare och flera stora medier sagt upp sina konton och skapat nya på konkurrerande plattformar. Många motiverar flykten med att plattformen blivit ett så uppenbart verktyg till stöd för Donald Trumps presidentkandidatur. När ägaren Elon Musk nu blir en del av Trumps själva statsapparat så är det svårt att inte se X som något annat än ett rent propagandaorgan.
Jag förstår motivationen att lämna för att värna om sitt mående, och märker själv att den tid jag lägger på X (”alltihopa-appen”) inte är tid jag mår bättre av. Varje dag möts man av nya former av rasism, som verkar ha muterats fram på laboratorium.
Jag scrollar vidare genom reklam för mer eller mindre innovativa bedrägerier, där jag blir lovad rikedom om jag ger bort mina personuppgifter till en tecknad apa som smälter.
I Dagens ETC skriver Myra Åhbeck Öhrman att plattformen på sikt kommer att implodera om alla progressiva människor lämnar den. Detta då den högerextrema användarbasen frodas i konfliktsökande och lever på att skriva taskiga saker till folk- och opinionsbildare på vänstersidan. Om det inte går att skriva könsord till kulturskribenterna på Aftonbladet, vad ska de då ha plattformen till?
Men bilden hon målar upp stämmer inte längre. I dag skapar i stället allt fler användare sina egna trygga rum, fria från konfrontationer med den andre. Å ena sidan bortom användarens kontroll genom mer algoritmiskt kurerade flöden som Tiktok, å andra sidan genom självvald flykt till grupper och kanaler på Facebook, Discord och Telegram, eller premiumtjänster som Patreon och Twitch.
Om det inte går att skriva könsord till kulturskribenterna på Aftonbladet, vad ska de då ha plattformen till?
I de slutna rummen, på behörigt avstånd från ens fiender, kan man tryggt konsumera konfliktsökande innehåll där politiska motståndare trakasseras eller blir uthängda. Martin Hansson, också på Dagens ETC, skrev förra sommaren om en hel subkultur av män som bakom skärmen delar klipp på våld som utövas mot människor de av olika skäl (ofta rasism) tycker illa om.
Vår tids näthöger söker alltså inte själva konflikt, utan låter sina influerare spela ut deras politiska konflikter och kamper. En hejarklack på behörigt avstånd från andra människor. Näthat på entreprenad.
Därför gör det mig besviken att det alternativ som lagts fram av progressiva för att hantera förändringarna av X har varit att backa in i ett eget kuddrum. Kravmärkta plattformar som Mastodon och Bluesky har lyfts fram som alternativ för den som vill fortsätta konsumera korta textposter med gott samvete. Stämningen på båda har av evangelisterna beskrivits som ”Twitter före Musk”.
Min poäng är inte att det är fel att lämna X, eller för den delen logga ut och kasta telefonen i kanalen. Men vi bör inte ha några illusioner om att den radikala högern skadas av att bli lämnad i fred. Den fungerar inte bara bra i isolering: slutenhet och vikänsla är deras politiska kärna.
Vi till vänster måste däremot fundera kring vad vi gör när vi skapar våra egna slutna rum. Jag tror inte att vi progressiva hör hemma där. Snarare har vi en skyldighet att inte fly till platser fria från människor som tänker annorlunda.
Så om man inte mår bra av att vara kvar på X så finns bättre alternativ än kloner för liktänkande. Det kanske i stället är dags att skriva insändare i lokaltidningen, prata mer med grannar och kollegor, eller börja podda och skicka nyhetsbrev till nya publiker.
Låt det förfall Elon Musk satt i gång leda dig till något produktivt i stället för att ta den bekväma vägen ut. Jag själv blir nog, i min dumhet, kvar.
Centralfigur. Benito Mussolini (mitten) och medlemmar ur det italienska fascistpartiet i Rom den 28 oktober 1922. Foto: AP.
Den nya biografin över Mussolini är högklassig infotainment om den monumentala ensamheten på samhällspyramidens topp. Men den som vill förstå hur fascismen lyckades ta Italien med storm gör bäst i att läsa moderna ekonomer.
Efter att ha läst Maurizio Serras Mysteriet Mussolini (Fri tanke, 2024) så kommer jag alltid se det där breda tjurhuvudet och den stålblanka blicken med en liten löjlig mjölkmustasch under. Mussolini hade nämligen en känslig mage, och oavsett om han satt med Hitler i en ölkällare eller vid skrivbordet under sina långa arbetspass, klunkade han i sig mjölk och yoghurt.
Ofta är detta en stor njutning vid läsningen av välskrivna biografier över diktatorer: revären lossnar, uniformen trillar av och blottar en barnunge. I Mussolinis fall med ibs.
Mussolini är på många sätt den mest intressanta men också minst förstådda av 1900-talets diktatorer. Son till en syndikalistisk hovslagare, och en brinnande revolutionär i den italienska arbetarrörelsen. Två årtionden senare: Hitlers stora förebild, imperialist i Etiopien och känd för att hälla ricinolja spetsad med frätande syra i sina meningsmotståndares strupar.
Samtidigt är Mussolini paradoxal: hans brist på blodtörst är omvittnad, han hade inte smak för Lenins abstrakta våld i form av massvält, han vämjdes av den tyska antisemitismen och tog emot tusentals judiska flyktingar fram till 1938. I slutet av sitt liv satt han i Salórepubliken och översatte Stendal. Mussolini var kort sagt något annat än Stalin och Hitler. Ja, rentav än den puckelryggige förförare som Thomas Mann framställer i novellen Mario och trollkarlen (1930) – troligtvis det mest stilbildande porträttet av Mussolini. Där en illusionist får en småstad att följa hans befallningar när han slår med sin ridpiska.
Maurizio Serra har ett gediget cv bakom sig. Diplomat, medlem av franska akademien och Goncourtprisvinnare. Mysteriet Mussolini – i fin översättning av Sofia Warkander – är en gedigen lunta på 522 sidor där författaren gått till leggen. I förordet påstår Serra rentav att boken inte är en traditionell biografi, utan ett försök att ”blottlägga ett mysterium”.
Mångsysslare. Maurizio Serra är en italiensk författare, diplomat och ledamot av Franska akademien. Mysteriet Mussolini är den första av hans böcker som översätts till svenska. Foto: Bruno Klein.
Nåväl, paradoxal var han nog – men något mysterium framstår Il duce knappast som. Och nog är det en ganska traditionell biografi: den påminner om ett shakespeareskt kungadrama där protagonisten gör allt för att klamra sig fast vid makten. Och så till slut står han där och ropar ”ett kungarike för en häst”. I Serras tappning blir diktatorn nermejad med sin älskarinna av kommunistiska motståndsmän. The End i bloddrypande bokstäver.
Med detta sagt ärMysteriet Mussolini finfin idéhistorisk infotainment, kryddad med militaria. Det Serra gör så bra är att han lyckas betrakta fascismen bakifrån, från 1800-talets horisont. För det man bör komma ihåg är att Mussolini formade fascismen som en klump obearbetad lera – han var inte bara störst, utan först. Samtidigt framstår hans projekt som en kulmen av seklets stridslystna individualism, företrädd av Nietzsche, Wagner och Le Bon, populär inom både arbetarrörelsen och högern. Diktatorn var den som bestyckade tron på den ensamma individen med tunga vapen.
Mussolini börjar sinbana som skribent och tidningsmakare för den revolutionära arbetarrörelsen. Men i slutet av första världskriget sker en vändning och han börjar drömma om en ”nationell revolution”. 1922 sker svartskjortornas ”marsch mot Rom” och Mussolini tar makten ett decennium före Hitler. 1935 invaderar han Etiopien av imperialistiska – snarare än koloniala – skäl och förebådar på så sätt tredje rikets idé om ”Lebensraum”. Även raslagarna är han först med att införa 1938 – trots att han troligen inte var rasist. Här får man lust att vända på Marx gamla uttalande om att historien upprepar sig: först som fars, sedan som tragedi. Hitler beundrade honom ända in i krigsbunkern, men själv kände Mussolini vämjelse inför den österrikiska barbaren.
På ett liknande sätt slås man av fascismens paradoxala förhållande till folkmassan. Stigen ur en genuin folkrörelse, men med målet att ställa den ensamma individen i centrum. Mussolini är på många sätt den som gick längst i denna strävan. Runt honom fanns inte ens någon Goebbels eller Himmler, inte någon Pétain eller Brasillach. Bara han – diktatorn allena. Serra skulle aldrig vulgarisera sin text med paralleller till samtida högerpopulister, men själv kan jag inte låta bli. Jag ser Trump framför mig med sina urdruckna colaburkar och monumentala ensamhet i ovala rummet. Talar vi bara om rasismen, bigotteriet, ”elakheten” kommer vi aldrig att förstå fascismens ideologiska dna. Den aggressiva individualismen – sprungen ur 1800-talet – är dess starkaste gen.
Den som vill förstå hur Mussolini kunde nå sina politiska framgångar bör i stället söka sig till historiematerialistiska analyser.
Men även om Serra med bravur lyckas blottlägga fascismens ideologi så innehåller Mysteriet Mussolini få ledtrådar till diktatorns politiska framgångar. Gång på gång upprepar författaren att Mussolini ”ljuger” och ”intrigerar” sig till tronen. Som läsare får man nästan känslan av att Serra delar Mussolinis syn på makten: folkmassan är en lättledd skock, homo homini lupus. Så såg också Thomas Manns borgerliga analys av Mussolini ut i Mario och trollkarlen. Varför kunde diktatorn förleda en hel stad? Jo, för att ”folket” är just den där dumma massan som Le Bon beskrev (och Mussolini inspirerades av).
Det duger inte. Den som vill förstå hur Mussolini kunde nå sina politiska framgångar bör i stället söka sig till historiematerialistiska analyser: från Arthur Rosenbergs Fascismen som massrörelse till Clara E. Matteis Kapitalets ordning. De visar att Mussolini blir framgångsrik först när han börjar förespråka åtstramningspolitik, avskaffande av 8 timmars arbetsdag och nedskärningar i socialförsäkringarna. Då ansluter sig högerns teknokrater, och fascisterna blir borgerlighetens ”bruna svans”. Det är inte med hjälp av någon ”masspsykologi” som fascismens svarta fana placeras permanent i parlamentet, utan Alberto de Stefanis ekonomiska reformer 1923. Som avskaffar efterkrigstidens progressiva beskattning och olycksfallsförsäkringar.
Om de Stefani kan man dock inte lära sig någonting av Serra – han nämns bara vid ett tillfälle som en ”respekterad ekonom”. Gång på gång poängterar Serra också att Mussolini inte trodde på en ”fri marknad”, och att hans själ därför var ”socialistisk”. Det är en ren villfarelse: kapitalet har väl för sjutton andra ideologier än manchesterliberalismens. Till exempel corporate welfare. Mellan 1927 och 1930 fördubblades vinstkvoten i Italien. Det kan man inte heller läsa sig till hos Serra – trots att det är helt centralt om man vill förstå Mussolinis framgångar.
Detta gör att Mysteriet Mussolini ter sig mera mystisk än vad den borde vara. I boken träder Mussolini in i atlasfodrad pellerin och silverkrycka, förför folket med sin metalliska röst, och lämnar scenen hastigt för mjölkkylen. Lika förhäxande som en trollkarl, lika svårtydd som en hieroglyf. Bakom ridån förblir hans armé av teknokrater.
