Jag gick med i Ung Vänster 1994. EU-frågan och en bakgrund i Täbys begränsade skara punkare var det som fick mig att engagera mig. Sedan blev det Vänsterns Studentförbund när jag flyttade till Linköping och Vänsterpartiet när jag några år senare kom till Uppsala. Oavsett stad eller förbund har jag aldrig sett det som ett självändamål att vara den mest radikala. Alla vill ha ett bra samhälle, vi ser bara olika vägar dit – ungefär så har jag sett på saken. Visst finns det undantag som SD och några av de mest rabiata moderaterna men överlag är ju de flesta i Sverige övertygade om allas lika värde, att en avgiftsfri skola är bra och att sjukvården bör finansieras gemensamt.
Två saker har dock slagit mig sedan jag blev heltidspolitiker:
Det första är vilken oerhörd makt vi har som förtroendevalda, i vart fall i kommunerna. Politiker som klagar på nyliberal hegemoni, borgerlig media eller för få mandat i parlamentet har visserligen inte fel men saknar både fantasi och strategi. Blir vi nedröstade i fullmäktige kan vi bygga opinion utomparlamentariskt. Når vi inte ut till folk via media kan vi göra skillnad i folks vardag – fixa nattfotboll till ungdomar, nattvandra eller ordna läxhjälp på biblioteket. Att förtjäna folks förtroende handlar inte om att skriva de smartaste motionerna eller de mest upprörda insändarna. Kort sagt, vi har makt att förändra.
Det andra är hur skrämmande många förtroendevalda som är totalt ointresserade av hur folk har det. Barnfamiljer som inte hittar bostad, förortsungdomar som blir nedskjutna, barn som inte klarar ens grundskolan och anställda som hoppar runt på ständiga deltider och visstidsanställningar utan att få vare sig ekonomin eller livet att gå ihop. Allt är för dem ointressant om det inte innebär en chans att synas i tidningen eller sitta kvar på sin post ytterligare fyra år. Varför är man politiker om man inte vill förändra?
Jag har helt enkelt haft fel. Alla vill inte väl
Det är här klasspolitiken har blivit så tydlig för mig. Inte nog med att högerpartierna, med Moderaterna i spetsen, driver en aktiv politik för att flytta ägande från det offentliga till det privata. De driver medvetet på segregeringen av skolan, den bekräftar bara deras bild av att offentlig regi inte är ”effektiv”. De privatiserar äldreomsorgen, för då slipper de få skit när den otillräckliga finansieringen av omsorgen leder till vårdskandaler. Blandade boendeformer i alla stadsdelar vill man ha, men bara om det innebär att sälja ut allmännyttan – hyresrätter i villaområdena röstar man nej till varje tillfälle som bjuds. Vill de boende inte omvandla sin fastighet så försöker man med ägarlägenheter, ägarandelslägenheter eller andra påhitt. Allra mest naket blir klassföraktet när det gäller försörjningsstöd eller våldet i förorterna. Behövande och diskriminerade beskrivs som arbetsskygga bidragsfuskare som ska kontrolleras. I min kommun har vi till och med en politiker, moderat, som vägrade gå på en mördad ungdoms begravning för att ”inte förknippas med kriminella”. En annan politiker (även den ledande moderat) menade att det bästa sättet att öka tryggheten i områden som Hallonbergen är att ombilda till bostadsrätter ”för den som äger sin lägenhet sitter inte och pratar om ’orten’”. Som att man blir kriminell för att man hyr sin bostad, eller slutar missbruka för att man har ett lån på 2 miljoner.
Jag har helt enkelt haft fel. Alla vill inte väl. Vi har olika drivkrafter, några vill berika sig själva, andra vill berika de redan rika – några föraktar de mest utsatta.
Det är därför vi behövs. Säg aldrig att vi inte kan påverka, för det kan vi. Vår roll är att ta kampen över ägandet, värna det gemensamma, avslöja klassföraktet och förändra i folks vardag. Klasskampen är på riktigt.
