”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp”. Det är inte varje dag som Flamman inleder sin ledare med ett citat av Karl Marx och Friedrich Engels, om nu någon trodde det. Men inför första maj är det lämpligt att påminna om lärdomen från Kommunistiska manifestet (1848). För det var sant då, och det är sant i dag.
Enligt tidningen Arbetet (före detta LO-tidningen) har lönernas andel av BNP i Sverige sjunkit med nio procent från 1975 till 2010. Detta har skett samtidigt som vinsterna har ökat. I det här fallet är det till och med så att den förre TCO-ekonomen Roland Spånt tror att de blygsamma löneökningarna under högkonjunkturen har bidragit till den ekonomiska krisen. För ”Roland Spånt anser att löner i större utsträckning leder till konsumtion än vad vinster ger upphov till investeringar. Vinsterna används i större utsträckning till bonusar, optioner och återköp av aktier än till forskning och investering”.
Sjuksköterskorna protesterar nu för att få en ingångslön på 24 000 kronor per månad. De gör ett livsviktigt arbete, har CSN-lån att betala efter högskoleutbildning, men anses inte vara värda mer än strax över 20 000 i månaden. Samtidigt har det samlade skatteintaget per år i Sverige sjunkit med hela tio procent, eller 330 miljarder, sedan 1990. Då blir det svårt att betala sjuksköterskorna mer, samtidigt som det finns pengar till att skattebefria användandet av hushållerskor och sänka arbetsgivaravgifter och restaurangmoms för McDonalds.
Finansminister Anders Borg kallar det nu solidaritet att Sverige bidrar med tio miljarder till IMF, pengar som ska stödja de banker som spekulerat fritt och förlorat på börsen, i händelse av eurokrasch. Och det är det. Det är en solidaritet med Europas rikaste procent, med den elit som i land efter land pressar tillbaka tillbaka den breda arbetarklassen med direkta lönesänkningar, avskedanden och sänkta pensioner. EU kräver till och med att Grekland skriver om sin grundlag så att inte någon annan politik än nedskärningspolitik bedrivs i framtiden. Demokratin offras för bankerna, klassintresset styr.
När EU-kommissionen nu också, enligt en enig fackföreningsrörelse och FN:s internaionella arbtesorganisation ILO, lägger förslag om att begränsa strejkrätten, det så kallade Monti II, är det ett så solklart exempel på klasskamp att det knappt behöver skrivas.
På fredag hålls en tyst minut för alla som dör i olyckor på jobbet. Det är ett initativ från Byggnads och IF Metall. Det finns alltid någon som tjänar på försämringarna inom arbetsmiljön. Säkerhet kostar pengar, och pengar kan i stället tas ut i ökade vinster. Ibland kan klasskampen bokstavligen vara på liv och död, också i Sverige.
Därför är det inför första maj glädjande att se att det rör sig på den fackliga sidan. Många fackliga aktivister talar nu om både ökad organiseringsgrad och stridsvilja. Det har blivit lättare igen att tala om fackliga frågor på arbetsplatserna och allt fler ifrågasätter varför just deras löneökningar ska utebli.
För det är ju till syvende och sist så att hur stora de här frågorna än kan verka, så handlar de i slutändan om ett personligt ansvar. Den som tar ställning genom en strejk sätter faktiskt mycket på spel för att nå ett gemensamt mål. Även om insatsen oftast är mindre i Sverige än i många länder, där man kan få plikta med sitt liv för sitt fackliga engagemang, innebär det risker och uppoffringar. Därför är det så viktigt att fackets ombudsmän talar direkt till medlemmarna inför strider och att medlemmarna själva inte ser på fackföreningarna som byråkratiska organisationer som ska ta striderna åt dem.
Det är i skärningspunkten mellan det individuella och det kollektiva som klasskampen syns tydligast. För att återgå till Marx: när arbetarklassen går från att vara en ”klass i sig” (rent objektivt) till att bli en ”klass för sig” (börjar se sig som kollektiv med gemensamt intresse) börjar det hända saker. Låt oss bidra till den processen på första maj.