Under veckan har Aftonbladets granskande program ”200 sekunder” tittat på några av 162 vräkningsbeslut som ska verkställas och som innefattar minderåriga barn och deras föräldrar. Det är historier med ett bottenlöst mörker. I en av familjerna som Aftonbladet intervjuat har pappan i familjen skadats svårt i en arbetsplatsolycka och mamman har varit sjukskriven bland annat för utbrändhet. Därefter har Försäkringskassan nekat mammans ansökan om sjukpenning. Det var då skulder och oförmåga att betala hyran uppstod. I ett annat fall är det arbetslöshet som tvingar familjen till ett ständigt flyttande mellan olika adresser. Familjernas enda brott är att de är fattiga.
När den borgerliga Alliansen med Kristdemokraternas dåvarande äldre- och hälsominister Maria Larsson i spetsen sjösatte en nollvision mot hemlöshet under 2007 vräktes upp till 2000 barn årligen. Sedan denna nollvision infördes har det enligt Aftonbladet vräkts ytterligare 5643 barn. Siffran har alltså sjunkit, men den är fortfarande alldeles för hög.
Det krävs mer än prat och ambition för att stoppa klasspolitik i dess råaste form. Visst, målet var högt uppsatt och visade på politisk vilja. Det är bra. Men har man inga som helst förslag på grundläggande åtgärder för att komma åt problemen, så tenderar de inte att lösa sig. Det var det som hände med nollvisionen. Samma brist på förslag har fortsatt under såväl borgerliga som rödgröna regeringar.
Att fattigdom och social utsatthet leder till att barnfamiljer flyttar runt mellan hotellrum, vandrarhem och (i bästa fall) andrahandslägenheter är ovärdigt ett av världens rikaste och mest välmående länder
Hemlöshet i allmänhet och vräkningar av barnfamiljer i synnerhet kan varken lösas av den enskilde själv eller av socialtjänsten. Det som krävs är att en annan politisk linje får styra: Ett hem är en mänsklig rättighet – inget mindre än så. Att fattigdom och social utsatthet leder till att barnfamiljer flyttar runt mellan hotellrum, vandrarhem och (i bästa fall) andrahandslägenheter är ovärdigt ett av världens rikaste och mest välmående länder. Att vi har det såhär gynnar dessutom en andrahandsindustri där människor som är etablerade i samhället skor sig på de som är utslagna. I andra änden står kommunen ändå för överhyrorna genom försörjningsstödet.
I slutändan blir det såklart barnen som betalar med sin framtid. Liam, fem år, berättar i Aftonbladets inslag att han inte vet var han bor. Tillsammans med sitt syskon och sin mamma har Liam flyttat till 13 olika adresser på fem år. Hur enkelt är det att börja skolan, skapa sig ett socialt liv och växa upp och bli en funktionell medborgare under dessa förhållanden? ”Varför har alla andra av mina kompisar hem och inte vi?” är en fråga han ställt till sin mamma. Hur svarar man på det?