Det är rätt underhållande att kolla hur mainstream media hanterar de moderata skandaler som har tornat upp sig. Sosseaffärerna kring Anna Sjödin och Lars Danielsson tolkades nästan enstämmigt som utslag av partiets korrupta kultur. Affärerna var också en förlängning av partiledarens maktfullkomliga personlighet så när Sjödin drack på krogen var det egentligen Persson själv som blev utslängd av en vakt. Medan det naturligtvis inte var Reinfeldt som i fyllan och villan hånglade med tredje statsmakten på kvarterskrogen. Enligt kommentatorerna var det istället, precis som vid statsrådsavgångarna förra hösten, bekymmersamt att Reinfeldt rekryterat inkompetent.
I oktober 2006 kungjorde Reinfeldt att alla kan göra misstag, att han inte sökte personer som var rena som snö eller ofelbara. Samma dag avstannade drevet mot Anders Borg just som det avslöjats att han ljugit om svart polsk städerska utan uppehållstillstånd. Historien begravdes snabbt och glömdes bort. Som andra borgarskandaler klibbade den aldrig fast, varken på moderaterna eller på deras politik. Jag kommer själv exempelvis knappt ihåg hur det egentligen stod till med Reinfeldts barnflicka utan uppehållstillstånd, medan jag fortfarande minns Raineraffären 1983. Danielssons eventuella jobbfrånvaro och polisrapporten om Sjödins kväll på Crazy Horse legitimerade knappast den borgerliga mediedomstolen beslut att jaga så lustfyllt och länge. Men det utmärkande för sosseskandalerna är inte bara partikulturteorierna, de sjuka rubrikerna utan också omfattningen på drevet och hur många sidostorys som avknoppas.
På frågan, i Ekot, om statsekreterare Nicola Clase betalat något mer svart svarande hon svävande och hackande – Inte vad jag vet. Men media kommer inte att granska henne, fler statsråd eller högre tjänstemän vidare. Clase pappegojupprepade, precis som den svartbetalande handelsminister Eva Björling i P1:s lördagsintervju, att hon beklagade det inträffade men utan att ge någon förklaring. Men det kan jag. För sanningen är att Reinfeldt väl knappt inte kan hitta någon moderatmedarbetare som inte fifflat. Det tillhör nämligen en gammal god moderattradition att skita i att betala skatt. Men det handlar inte bara om politisk huliganism/aktivism utan är också en särskilt särskild förmån bland höginkomsttagare. Känslan över att stå över lagen följer med livsstil. När så många stekta sparvar kommer flygande varför inte öppna munnen när några fler svischar förbi?
Det osmakliga med moderataffärerna handlar inte bara om att vi fått inblickar i de välbeställdas privilegierade liv. Det är också konstrasten mellan de borgerliga partiledarnas höga stjärtföring kring fusket, hårdare tag och socialdemokraternas moraliska förfall innan valet och de dyngbollar vi hittar. Minns Lars Leijonborgs artikel på DN-debatt- ”Behovet av ett nytt, mindre korrumperat ledarskap kan bli ett av de starkaste argumenten att välja Alliansen” (2006-04-15 ). Man måste vara ideologiskt enögd för att inte se att den moderata partikulturen som ett samhällsproblem. Att bagatellisera elitens skattebrott är ett klartecken för oss andra att börja bluffa på. För det blir svårt att förklara de hårdare tagen mot försäkringskassefusket när det tydligen är okey att blåsa skatteverket. Fredrik Reinfeldt och partiet legitimerar omoralen i samhället och ger samtidigt begreppet De nya moderaterna en ny innebörd.