Frågorna är verkliga. För varje ny fråga riskerar politisk enhet att krossas: antiimperialismen, och kriget sprängde den andra internationalen när första världskriget bröt ut. Kvinnofrågan och miljörörelsen på 1960-talet – visst fjärmade det vänstern från den industriella arbetarklassen. Privatiseringarna och den ekonomiska politiken klöv vänsterpartiet för bara några år sedan. Det är inte konstigt att folkrörelser och partier reagerar med försiktighet, när nya frågor kommer på dagordningen.
Antalet fronter för arbetarrörelsen och den bredare vänstern är lika många som antalet orättvisor, men dygnet har fortfarande 24 timmar. Den amerikanske världssystemteoretikern Immanuel Wallerstein menade för några år sedan till och med att 1968-vänsterns stora landvinning var att ingen fråga, inget perspektiv skulle anses viktigare än någon annan. Förmodligen har han inte studerat de katastrofala effekterna av detta smörgårdsbordstänkande, men han har rätt i en sak, vänstern har de facto blivit sämre på att prioritera. Varje World Social Forum-deklaration, varje program som lanseras, innehåller en lista på frågor som ”vi inte får glömma”. Det har länge saknats teoretiker i vänstern som förmår presentera ett helhetligt strategiskt perspektiv. Klimatfrågan kommer troligen att ändra detta.
Frågan om klimathotet bör betraktas som den viktigaste frågan, är i grund och botten en vetenskaplig fråga. Det är helt enkelt så, att om mänskligheten riskerar att gå under, kan det omöjligen finnas någon viktigare fråga. Det är Andreas Malms slutsats att det förhåller sig så i boken Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent (Atlas 2007) (se intervju med Malm s 8-9). Malm har inte bara skrivit en förträfflig bok, utan för också på ett övertygande sätt tillbaka vetenskapen och dialektiken till debatten.
Att denna fråga blir den viktigaste, kräver paradoxalt nog att den ses tillsammans med de andra av vår tids stora olösta problem.
1800-talets stora politiska utmaning för de härskande klasserna var ”arbetarfrågan” – hur skulle de egendomslösa massornas misär lösas? Liberaler kämpade för en lösning innanför kapitalismens ramar. Socialister ville spränga ramarna eller tänja på dem kraftigt. När rösträtten var vunnen, vann arbetarpartierna i land efter land. Men liberalerna avgick, efter ett sekels kamp, med segern – arbetarklassen integrerades i kapitalismen.
1900-talets stora problem var två: den koloniala frågan och kvinnofrågan. Efter lång kamp, där inte minst de ryska och kinesiska revolutionerna spelade stor roll, vann tredje världens länder självständighet. De imperialistiska ländernas motreaktion – som Naomi Klein nu behandlar på ett nytt sätt – blev fruktansvärd och effektiv. Ända fram till idag har tredje världens länder främst möjligheten att inordna sig på ett bättre eller sämre sätt i det kapitalistiska världssystemet.
Kvinnans frigörelse fick ett genombrott när den ekonomiska självständigheten blev reell. Det krävdes inte bara kamp för politiska rättigheter, utan inte minst att kvinnor formades som självständig politisk kraft. Sedan kom motoffensiven: en backlash över hela linjen, som underordnade de kvinnodominerade sektorerna i ekonomin under profitmaximeringen. Och ett ideologiskt – ofta religiöst – motkrig.
Alla tre utmaningar har ställt till med stora svårigheter för kapitalet. Med kompromisser och motangrepp har de passiviserats tillräckligt för att systemet skall bevaras.
Men nu kommer klimatfrågan. Och den kan vara den första som kräver att alla tidigare lagrade problem löses, som ställer dem på sin spets. Klimatkampen stiger in i existerande strider, i klasskampen såväl som i tredje världenländernas kamp för självständighet och rätt till utveckling. Klimatfrågan gör det än viktigare med tredje världens självständighet, arbetar- och kvinnorörelsens landvinningar. De är nämligen de instrument vi har att slåss med. Utan tredje världens förmåga att tvinga fram en global omfördelning, saknar vi styrkeförhållande att påtvinga den ekonomiska eliten en lösning. Utan våra demokratiska rättigheter och det rättviseperspektiv som är arbetar- och kvinnorörelsens produkt, kommer alla klimatlösningar att misslyckas – de kommer aldrig få den uppslutning som behövs för att genomföra denna stora samhällsförändring.
Till DN säger Andreas Malm i en annan intervju att det nu krävs en kraftsamling motsvarande den när vi besegrade Hitler. Jämförelsen är intressant: inte bara för uppgiftens storlek och för att uppgiften krävde ett radikalt ändrat politiskt perspektiv, utan för resultatet. När Hitler väl var besegrad måste Europa obönhörligen förändras. Det blev arbetarrörelsens skördetid.
/Aron Etzler
