Den mest komiska scenen från EU-valet är när Jimmie Åkesson och Linus Bylund står med ett varsitt glas vin på valvakan, och får höra att Miljöpartiet blir tredje störst. De nickar, stelnar i varsitt kargt leende och Bylund tycks säga ”fan”.
Trenden i Europa är att extremhögern går starkt framåt. Nationell samling krossar den franska presidenten Emmanuel Macrons parti Renässans, och Alternativ för Tyskland går om landets socialdemokrater och blir andra största parti. Tillsammans med Melonis Italien är detta EU:s mest centrala länder, vilket kan få konsekvenser för unionens sammanhållning, eller rentav överlevnad.
Men Norden går åt motsatt håll. Vänsterpartiet och Miljöpartiet ökar med 4,2 respektive 2,3 procent, och de tre rödgröna partierna landar preliminärt på 49,6 procent. I Danmark blir Socialistisk Folkeparti största parti med 17,4 procent av rösterna, medan det andra socialistiska partiet Enhetslistan landar på 7 procent. Och i Finland får Vänsterförbundet 17,3 procent och kammar därmed hem två nya mandat.
Djärva klimatvisioner för hela Europa kommer att vara den enskilt viktigaste motkraften om den högerextrema vågen ska vändas
Det som utmärker V och MP i Sverige är det starka fokuset på klimatfrågan, som enligt SVT:s valundersökning var väljarnas viktigaste fråga med 58 procent. Men partierna utmärker sig också som tidigare EU-skeptiker, som under valrörelsen vågade presentera ambitioner på Europanivå. Det skiljer dem från alla stora partier, som snarare fokuserade på att på olika sätt försvara Sveriges intressen.
Denna kombination – djärva klimatvisioner för hela Europa – kommer att vara den enskilt viktigaste motkraften om den högerextrema vågen ska vändas. Visst sticker Sverige ut, än så länge, men det är inte omöjligt att klimatmedvetenheten i övriga Europa kommer ikapp. Inte minst som klimatet kommer att vrida åt skruven allt hårdare tills vi fattar. Och då är det bara vänstern som kommer att sitta på bra svar.
Men det finns ännu ett skäl att driva på för en federal klimatpolitik på EU-nivå. Som jag skrev i min förra ledare visade pandemin att det visst går att bryta mot EU:s budgetrestriktioner. Och om en visserligen allvarlig men långt ifrån civilisationshotande influensa kan motivera undantag så lär klimathotet göra det ännu mer. Klimatfrågan kan alltså bli en kil för vänstersidan att utmana EU:s nyliberala restriktioner för offentliga investeringar och hur hög statsskulden får vara. Därmed kan man också vinna tillbaka väljare från extremhögern, som får sitt bränsle av de etablerade partiernas ständiga åtstramningar.
Detta verkar tyvärr inte socialdemokraterna förstå. De tror att extremhögern kan stoppas bara genom att man berättar att den finns. Som Jimmie Åkesson skriver på X: ”Hur vore det att presentera egen politik i stället för att ideligen yra om demokratihot och kräva att Ulf Kristersson ska ’agera’? Det börjar faktiskt bli löjligt.”
Det gör det verkligen. Inte minst som de ekonomiska orättvisorna är den viktigaste frågan ute i Europa. Det som behövs är alltså en offensiv federal klimatpolitik som sätter EU:s nyliberala regelverk på undantag, vilket sedan behöver utvidgas till att möjliggöra en social politik som gynnar kontinentens arbetare. Det är avsaknaden av en sådan klasspolitik som gör det så tufft för gröna partier på kontinenten. Men då gäller det att sluta klamra sig fast vid nationalstaten och börja samarbeta på Europanivå.
Problemet för vänstern är att den är nästan lika splittrad över Ukraina som extremhögern. Många partier ute på kontinenten visar ”förståelse” för Putins invasion och beskyller Nato i olika hög grad, samt motsätter sig vapenstöd till Ukraina. Detta står troligen i vägen för att förenas med det stora Europeiska vänsterpartiet som inkluderar flera kommunistpartier, varför man i stället har skrivit ett eget tiopunktsprogram med sju andra vänsterpartier.
Förutom det bisarra i att från vänster försvara den auktoritära ryska hyperkapitalismen, där politiska motståndare fängslas eller mördas, eller att förneka Ukrainas rätt till självbestämmande, verkar frågan ha skadat partierna i valet. Både Okuvade Frankrike och Sahra Wagenknechts vänsterkonservativa parti har gjort dåligt ifrån sig. Och om man inte kan förenas på denna viktiga punkt kommer högern att ha fortsatt monopol på att forma EU:s konventioner.
Ett första steg är att prata med varandra. Varför inte under en paneuropeisk vänsterkonferens i Stockholm snart?