Vänsterpartiet gick starkast framåt i EU-valet, mycket tack vare Jonas Sjöstedt och klimatfrågan. Foto: Mickan Mörk/TT.
Medan Europa kantrar högerut går tre nordiska vänsterpartier framåt. Nyckeln till framgångarna är en offensiv klimatpolitik kombinerad med europeiska ambitioner.
Den mest komiska scenen från EU-valet är när Jimmie Åkesson och Linus Bylund står med ett varsitt glas vin på valvakan, och får höra att Miljöpartiet blir tredje störst. De nickar, stelnar i varsitt kargt leende och Bylund tycks säga ”fan”.
Trenden i Europa är att extremhögern går starkt framåt. Nationell samling krossar den franska presidenten Emmanuel Macrons parti Renässans, och Alternativ för Tyskland går om landets socialdemokrater och blir andra största parti. Tillsammans med Melonis Italien är detta EU:s mest centrala länder, vilket kan få konsekvenser för unionens sammanhållning, eller rentav överlevnad.
Men Norden går åt motsatt håll. Vänsterpartiet och Miljöpartiet ökar med 4,2 respektive 2,3 procent, och de tre rödgröna partierna landar preliminärt på 49,6 procent. I Danmark blir Socialistisk Folkeparti största parti med 17,4 procent av rösterna, medan det andra socialistiska partiet Enhetslistan landar på 7 procent. Och i Finland får Vänsterförbundet 17,3 procent och kammar därmed hem två nya mandat.
Djärva klimatvisioner för hela Europa kommer att vara den enskilt viktigaste motkraften om den högerextrema vågen ska vändas
Det som utmärker V och MP i Sverige är det starka fokuset på klimatfrågan, som enligt SVT:s valundersökning var väljarnas viktigaste fråga med 58 procent. Men partierna utmärker sig också som tidigare EU-skeptiker, som under valrörelsen vågade presentera ambitioner på Europanivå. Det skiljer dem från alla stora partier, som snarare fokuserade på att på olika sätt försvara Sveriges intressen.
Denna kombination – djärva klimatvisioner för hela Europa – kommer att vara den enskilt viktigaste motkraften om den högerextrema vågen ska vändas. Visst sticker Sverige ut, än så länge, men det är inte omöjligt att klimatmedvetenheten i övriga Europa kommer ikapp. Inte minst som klimatet kommer att vrida åt skruven allt hårdare tills vi fattar. Och då är det bara vänstern som kommer att sitta på bra svar.
Men det finns ännu ett skäl att driva på för en federal klimatpolitik på EU-nivå. Som jag skrev i min förra ledare visade pandemin att det visst går att bryta mot EU:s budgetrestriktioner. Och om en visserligen allvarlig men långt ifrån civilisationshotande influensa kan motivera undantag så lär klimathotet göra det ännu mer. Klimatfrågan kan alltså bli en kil för vänstersidan att utmana EU:s nyliberala restriktioner för offentliga investeringar och hur hög statsskulden får vara. Därmed kan man också vinna tillbaka väljare från extremhögern, som får sitt bränsle av de etablerade partiernas ständiga åtstramningar.
Detta verkar tyvärr inte socialdemokraterna förstå. De tror att extremhögern kan stoppas bara genom att man berättar att den finns. Som Jimmie Åkesson skriver på X: ”Hur vore det att presentera egen politik i stället för att ideligen yra om demokratihot och kräva att Ulf Kristersson ska ’agera’? Det börjar faktiskt bli löjligt.”
Det gör det verkligen. Inte minst som de ekonomiska orättvisorna är den viktigaste frågan ute i Europa. Det som behövs är alltså en offensiv federal klimatpolitik som sätter EU:s nyliberala regelverk på undantag, vilket sedan behöver utvidgas till att möjliggöra en social politik som gynnar kontinentens arbetare. Det är avsaknaden av en sådan klasspolitik som gör det så tufft för gröna partier på kontinenten. Men då gäller det att sluta klamra sig fast vid nationalstaten och börja samarbeta på Europanivå.
Problemet för vänstern är att den är nästan lika splittrad över Ukraina som extremhögern. Många partier ute på kontinenten visar ”förståelse” för Putins invasion och beskyller Nato i olika hög grad, samt motsätter sig vapenstöd till Ukraina. Detta står troligen i vägen för att förenas med det stora Europeiska vänsterpartiet som inkluderar flera kommunistpartier, varför man i stället har skrivit ett eget tiopunktsprogram med sju andra vänsterpartier.
Förutom det bisarra i att från vänster försvara den auktoritära ryska hyperkapitalismen, där politiska motståndare fängslas eller mördas, eller att förneka Ukrainas rätt till självbestämmande, verkar frågan ha skadat partierna i valet. Både Okuvade Frankrike och Sahra Wagenknechts vänsterkonservativa parti har gjort dåligt ifrån sig. Och om man inte kan förenas på denna viktiga punkt kommer högern att ha fortsatt monopol på att forma EU:s konventioner.
Ett första steg är att prata med varandra. Varför inte under en paneuropeisk vänsterkonferens i Stockholm snart?
Magdalena Andersson står i spetsen för Socialdemokraternas konservativa vändning. Foto: Christine Olsson/TT.
Bakåtblickande, borgerlig, bedrövad – socialdemokratin är på väg att skifta färg. Men i kampen för att lösgöra sig från liberalismen riskerar den även sin själ.
Maurice Glasmans färger är blå.
Blå som vibben i de rökfyllda klubbar där han spelat jazztrumpet, blå som när han utsågs till lord i det brittiska överhuset, och blå som en arbetarorienterad politiker som vantrivts i Tony Blairs ”moderna” socialdemokrati.
När nyliberalismen var på väg att falla, samlade han ihop socialdemokratins blå känslor av vemod och skapade 2009 rörelsen Blå labour.
Året därpå förlorade nya Labour makten i Storbritannien. Under Tony Blair och Gordon Browns ledning hade partiet förvandlats. Det moderniserade ”nya arbetarpartiet” hade försökt förena kapitalism med jämlikhet. Med den så kallade tredje vägens socialdemokrati försökte de göra nyliberalismen till en motor i välfärden. Nya väljargrupper hade strömmat till och Labour stärkte sitt stöd i den urbana medelklassen. Men arbetarklassen på landsbygden började lämna partiet och sökte sig till konservativa Tories. För första gången fick Labour färre arbetarröster än medelklassröster.
Sista droppen för Maurice Glasman blev Labours räddningspaket som löste ut de krisande bankerna under den globala finanskrisen. Det borde inte vara samhället som räddade bankerna, utan bankerna som tjänade samhället.
Underdog. Cambridgeutbildade baronen och jazzmusikern Maurice Glasman tycker att Labour har blivit för elitistiskt. Foto: Martin Argles/Guardian/TT.
När den konservativa politikern Philip Blond lanserade sitt Red Tory-manifest, där han förklarade att lokalsamhället måste ta tillbaka makten från både staten och marknaden, kontrade Glasman med att grunda Blå labour. Det märkliga var att de stod för nästan samma saker. Det fanns en samsyn i att liberalismen brutit samman och det nu krävdes en återgång till ett mer traditionellt samhällsliv. Strömningen kom att kallas postliberalism, och utgick från att arbetarväljarna stod till vänster om partierna i ekonomiska frågor, men till höger i värderingar. Skulle Labour eller Tories fånga upp dessa arbetarkonservativa väljare?
Glasmans blå projekt var för tidigt ute. De brittiska gatorna kokade redan. Studentprotester från vänster ockuperade storstädernas universitet, skapade en ny våg av vänsterpopulism som flödade in i Labour och lyfte fram Jeremy Corbyn i partiet. Högerextrema Tommy Robinsons antimuslimska huliganer English Defence League anordnade marscher och upplopp på engelska landsbygden. Glasman mötte protester inom Labour när han förespråkade att partiet skulle gå ut på gatorna och samtala med Robinsons huliganer. Blå labours tid var ännu inte kommen och den postliberala teorin fick dra sig tillbaka till akademin.
Men nu är stunden inne. I Sverige.
När Socialdemokraterna i november presenterade arbetsgruppernas förslag på nytt partiprogram förklarade framtidsnamnet Lawen Redar att det är ”väldigt lite woke och väldigt mycket materialism”. Socialdemokraterna försökte triangulera Tidöpartiernas i syn på invandring och brottsbekämpning, konstaterade DN Ledare. Hur många partier som kulturkrigar högerifrån tål Sverige, frågade de (3/1). De 80 konkreta förslagen kännetecknas av mer krav och hårdare tag, men också välfärdssatsningar och en vilja att finansiera förslagen genom att höja skatten för de rika. Ekonomiskt (till synes) till vänster, värderingsmässigt till höger.
En som jublade var Payam Moula, chefredaktör för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden. ”Jag tror väldigt få läsare av tidskriften Tiden är förvånade över sossarnas nya partiprogram, snarare såg de det komma”, skrev Moula på plattformen Bluesky (15/12). Det här var socialdemokraternas brott med liberalismen.
Moula dundrade in som chefredaktör 2019, raka vägen från regeringskansliet med en doktorandtjänst i filosofi i bagaget. Ihärdig som en bilhandlare har han försökt sälja in postliberalismen i Socialdemokraterna. 2025 års första nummer (15/1) har också temat postliberalism, där Blå labours tongivande ideologer Maurice Glasman och Adrian Pabst har nyskrivna texter för den svenska publiken.
Sedan sitt första nummer som chefredaktör har Moula försökt utmåla den framväxande högerpopulistiska vågen globalt inte som ett hot, utan en möjlighet. ”Vi ska inte förminska allvaret i det växande parlamentariska stödet för högerextrema partier, men vågorna som sköljer över Europa är mer än någonting annat en motreaktion mot nyliberala idéer och en nyliberal utveckling. Hitintills har partier till vänster om mitten misslyckats att ta till vara på detta. Hitintills”, skriver Moula i sin första ledare (nummer 2, 2019).
Äntligen har folk tröttnat på liberalismen och söker efter ett alternativ. Om socialdemokraterna bara förmår skaka av sig den nyliberala kostymen har den här sin chans. ”Liberalismens fall är arbetarrörelsens möjlighet”, inleder han det senaste numret.
Det är inte kapitalismen, det ekonomiska systemet i sig som är hotet, utan liberalismen som samhällsprojekt. När man i Sverige kritiserar nyliberalismen så är det inte Göran Perssons åtstramningsideologi man vänder sig emot – den är tvärtom en bärande del av projektet. Det finanspolitiska ramverket ska ligga fast och får inte röras.
Det är inte kapitalismen, det ekonomiska systemet i sig som är hotet, utan liberalismen som samhällspolitiskt projekt.
I stället framställer man nyliberalismen och identitetspolitiken som två sidor av samma liberala mynt, som genomdrivit en individualism som slagit sönder solidariteten i samhället. Men nu är den eran över, och vi har inträtt i en period av återställning, där vi enligt Glasman ”är förpliktigade att vända oss mot vår egen tradition för att återuppleva, för att återuppväcka de döda”. Postliberalismen söker sig tillbaka till det lokala, till kärnfamiljen, bygdegården, fackklubben, församlingshemmet och nykterhetslogen.
De postliberala stöder sig här på Aristoteles påpekande att vi är politiska och sociala djur. Liberalismens atomisering har slagit sönder samhällets rötter, gemenskaperna. Konsekvensen blir ensamhet, depressioner, utsatthet och asocial brottslighet. Vi måste därför återskapa den gemensamma tilliten och solidariteten, genom att sätta det gemensamma goda i första rummet, politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt och religiöst.
Marxisten Chris Wright invänder i texten ”Postliberalism: A dangerous new conservatism” mot postliberalismens historiesyn att den är idealistisk. Det finns inget ursprungligt tillstånd av harmoni att återvända till. De lokala institutionerna och arbetarrörelsen har alltid formats i kamp. Välfärdsstaten och folkhemmet växte inte fram ur en gemensam tillit och samförstånd, varje kompromiss försökte överbrygga och desarmera motsättningar och konflikter.
Postliberalerna är snabba på att skriva ut identitetspolitiska rörelser ur historien, som liberal individualism, utan att se hur dessa rörelser alltid skapat gemensamma mötesplatser, folkhögskolor, massorganisationer och manifestationer. Att bortse från de gemenskaper som kvinnorörelsen, miljörörelsen, den antirasistiska förortsorganiseringen, subkulturella ungdomsrörelser, hbtq-rörelsen byggt på och avfärda dem som wokeliberalers självvalda livsstilar, en jakt på individuella rättigheter eller ett uttryck för en urban medelklass är historierevisionism.
Socialdemokratin måste hitta hem till folkhemmet igen, menar Payam Moula. Men det kräver en tillit som kommer ur en delad moral och förpliktelser. ”Ansvarskänslan är borta. Dess fundament är raserat. Och här finns vår tids stora politiska projekt. Att forma nationen Sverige till en familj”, skriver Moula. Men alla ryms inte i familjen.
”Västerländska samhällen har inte råd att lösas upp av okontrollerad invandring, och det är djupt orättvist om kvinnor måste tävla mot transatleter”, skriver Adrian Pabst i artikeln ”Vår tid är postliberal”. Asylrätten måste inskränkas, ”wokeliberalismens” minoritetsrättigheter rivas upp.
Av någon anledning räknas aldrig moskéer upp som en av de religiösa institutionerna som skapar samhällsgemenskap. När studieförbundet Ibn Rushd fick bidragen indragna sågs det inte som ett angrepp på det livsnödvändiga civilsamhället. Postliberalismens gemenskaper och goda samhälle bygger på ett homogent folk. Men arbetarklassen i dag är mångkulturell och spretig.
Hur ska den politiska och ekonomiska förändringen gå till? Hur ska socialdemokrater kunna tygla en globaliserad nyliberal kapitalism? Postliberalismen kräver en korporativ ekonomisk modell, ett ”förnyat partnerskap mellan stat, företag, fackföreningar och samhälle”, säger Pabst. Marknaden måste bäddas in i lokalsamhället, de rikaste procenten beskattas för att finansiera det gemensamma goda. Staten måste spela en aktiv roll i att få det organiserade kapitalet och arbetarrörelsen att sitta vid samma bord och besluta. Det postliberala folkhemmet är korporativistiskt.
Kan man beskriva postliberalismen som en konservativ teori? Tidskriften Tiden värjer sig mot beskrivningen. Men statsvetaren Stefan Borg visar i artikeln ”In search of the common good: The postliberal project Left and Right”, publicerad i European Journal of Social Theory, hur postliberalismen vuxit fram i USA och Storbritannien ur den konservativa kommunitarismen på 80-talet, som en motreaktion mot John Rawls rättighetsliberalism.
Kommunitet. Den konservativa socialdemokratin hämtar inspiration från katolsk sociallära, och lyfter gärna fram just kyrkan som exempel på ”små gemenskaper”. Foto: Ida Persson/SvD/TT, Adobe Stock.
Skotsk-amerikanska filosofen Alasdair MacIntyre lyfte att människan är en samhällsvarelse, förankrad i lokala gemenskaper som vilar på en gemensam moral, tro och dygd. De kommunitära tankarna hämtade i sin tur inspiration från den katolska sociallärans kritik av liberalismen.
Borg kontrasterar den postliberala kommunitära konservatismen mot den illiberala protofascistiska nya högern. Där postliberalismen har en stark förankring inom akademin, har den nya högern med namn som Alain de Benoist, Aleksandr Dugin, Paul Gottfried och Stephen Bannon främst verkat utanför den. De postliberala akademikerna har i USA främst försökt påverka Republikanerna efter Trumps framgångar, medan de i Storbritannien har verkat både i Labour och Tories.
Problemet för postliberalismen, menar Stefan Borg, är att deras antiliberalism riskerar att glida över i illiberalism, att hamna i det högerextrema och protofascistiska lägret. Postliberalerna menar att liberalismens två grenar, marknadsliberalismen och socialliberalismen, i efterkrigstiden sammansmält till en. Hur undviker postliberalismen själva att de två konservatismerna går samma fusion till mötes? Adrian Pabst varnar själv för det i Tiden, om svårigheten att balansera de radikala och konservativa positioner som behövs.
I dag försöker Tidöpartierna och socialdemokraterna att hitta höger- och vänsterpositioner inom samma hegemoniska konservativa grundsyn.
”Viljan att avvisa extremvarianterna av massaborter, okontrollerad invandring eller ’transreligion’ riskerar att glida över i dumdristigt macho-skrävel, en kultur av exkludering och i slutändan skadlig neofascism”, skriver Pabst.
Tidningar som vuxit fram de senaste åren, som brittiska Unherd och Prospect och amerikanska Compact och American Affairs, har lutat allt mer åt postliberal teori och kastat sig in i ett kulturkrigande mot ”wokevänstern”, med skribenter som Nina Powers och svenska Malcom Kyeyune. Det är till denna skara som Tiden nu anslutit sig.
Det är ett konststycke att som filosofidoktor från det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen 68 utmåla sig som underdog i kampen mot en vänsterelit för att vinna tillbaka arbetarkonservativa väljare.
Men Payam Moulabemästrar den. Hans tankesmedja Tiden har sågat de två konkurrerande tankesmedjorna inom arbetarrörelsen. Arenagruppen kritiserades för att som ”liberal vänster” vara mer inriktade på ”liberala rättigheter än folkets materiella frigörelse”. De har varit framgångsrika, alldeles för framgångsrika och liberaliserat socialdemokratin, varnar han.
Daniel Suhonen retade han upp till vansinne genom att i en text i Arbetet hösten 2021 använda Katalys egna rapporter som slagträ mot honom. Anekdoter från en filosofikurs på a-nivå för att dra slutsatser i linje med en maoistisk ”svensk nationalvänster”, röt Suhonen tillbaka. Och under Almedalsveckan skåpade Moula ut ”opinionsbildarvänstern” på Dagens ETC för att hellre dricka rosé med eliten än att lösa problem.
En liberal epok är död. Men är det självklart att det som följer på den är postliberalismen? Både Payam Moula och Maurice Glasman hänvisar till den italienska marxisten Antonio Gramscis anteckningsböcker om hegemoni. Gramsci försökte från sin fängelsecell i Mussolins Italien att förstå fascismens förankring i civilsamhället. Han undersökte de historiska block som uppstod, hur olika politiska krafter förenades i ett samförståndsprojekt. Gramsci kallade den flytande period, när väljargrupper började röra sig och ett historiskt block av klasskrafter började luckras upp, för ett tillfälligt interregnum. Det är då som hegemoniskiften kan äga rum.
Nyliberalismens genombrott på 80- och 90-talet är ett exempel på ett sådant skifte, som resulterade i att både Moderaterna och Socialdemokraterna omfamnade nyliberala marknadslösningar. Vi har nu genomgått ett nytt sådant skifte, där det under en övergångsperiod pågick en kamp mellan olika nya krafter – vänsterpopulistiska och högerpopulistiska – som försökte bryta fram och skapa allianser.
Glasman konstaterar att denna turbulenta interregnum pågick från finanskrisen 2008 till Trumps valseger 2016. Nu är skiftet fullbordat och en ny ordning har upprättats. I dag försöker Tidöpartierna och socialdemokraterna att hitta höger- och vänsterpositioner inom samma hegemoniska konservativa grundsyn.
Välkommen till Tiden, här formar vi framtiden, lockar säljaren Moula. Men det är en framtid socialdemokraterna kring Tidens tankesmedja backar in i, med blicken riktad bakåt mot folkhemmet. Därför missar de Karin Petterssons varning på Aftonbladet kultur. Den nya hegemonin blev inte postliberal, den blev postdemokratisk.
Utanför den utbrunna lokalen på Wesselsgade 2 fanns politiska slagord skrivna på asfalten. Foto: Liselotte Sabroe/Scanpix.
En brand bröt ut i danska Global Aktions lokaler under natten till måndag. Polisen bedömer att elden var anlagd – och enligt organisationen kan det finnas politiska motiv. Utanför fanns graffiti som pekar mot marockanska nationalister.
Fönstret precis under gatuskylten på Wesselsgade 2 är täckt av sot. Sent på måndagsnatten har någon slängt in en brandbomb, troligen en så kallad molotovcocktail, på den danska organisationen Global Aktions kontor i Köpenhamn. Datorer, dokument och plakat har gått upp i rök. Polisen har meddelat att man ”undersöker saken noggrant.”
– Tack och lov var ingen inne i lokalerna, men det är ren tur att branden inte spred sig. Det är ett bostadshus, precis ovanför våra lokaler låg äldre människor och sov. De kunde ha brunnit inne eller dött av rökförgiftning, säger Global aktions ordförande Morten Nielsen till danska Arbejderen.
På asfalten utanför lokalen finns flera budskap sprejade, något utsuddade av nattens frost men fortfarande läsbara. ”Stop supporting terrorism”, ”Sahara belongs to Morocco” och ”Fuck Polisario”.
– Det ser ut som att orsaken till brandattentatet ligger i konflikten i Västsahara, och vårt stöd till självständighetsrörelsen Polisario, konstaterar Morten Nielsen.
Det är groteskt att en konflikt i Nordafrika kan få sådana konsekvenser här.
Global aktion är en aktivistgrupp med rötter i 1970-talets anti-apartheidrörelse, som samarbetar med grupper i flera afrikanska nationer. Från början vilade blicken på Sydafrika och dess grannländer – i dag är Västsahara, ett icke självstyrande område som Marocko anser sig ha rätten till, fokuset för en av organisationens mest aktiva arbetsgrupper.
Västsaharasektionen arbetar, enligt Global Aktions webbplats, inom och utanför Danmark med att ”sprida medvetenhet och information om Afrikas sista koloni”. Landet har varit ockuperat av Marocko sedan slutet av 1970-talet, kort efter att de spanska kolonisatörerna i sin tur började lämna Marocko.
FN anser att folkgruppen sahrawier har rätt till självbestämmande i territoriet, och den västsahariska rebellgruppen Polisariofronten som deras legitima politiska företrädare. Polisario har stridit för Västsaharas självständighet sedan ockupationens början, och är medlemmar i Socialistiska internationalen.
Polisariofronten har själva gått ut och fördömt attentatet mot Global Aktion i ett pressmeddelande, där man kallar den ”en attack på själva principerna om rättvisa och solidaritet, som underbygger den globala kampen för mänskliga rättigheter och värdighet”. Man lovar att den ”hemska” handlingen ”inte kommer avskräcka Sahrawifolket, eller minska beslutsamheten hos våra allierade runtom i världen”.
– Lyckligtvis är sådana här politiska attacker sällsynta i Danmark, säger en ”djupt chockad” Morten Nielsen till Arbejderen.
– Det är groteskt att en konflikt i Nordafrika kan få sådana konsekvenser här.
I ett Instagraminlägg om händelsen skriver Global Aktion att ”marockanska nationalister” begick dådet, och försäkrar sina följare om att arbetet kommer fortsätta även utan kontor.
”Ni kan inte bränna solidaritet. Ni kan inte begå mordbrand mot vår kamp med Sahrawifolket. Ni kan inte tysta oss med eld.”
Flamman har sökt Global aktion samt de svenska organisationerna Västsaharakommittén och Afrikagrupperna.
En gunga har överlevt branden i Pacific Palisades i Los Angeles. Foto: Eric Thayer/AP/TT.
Flumhögern vill desperat förvandla Los Angeles bränder till ett kulturkrig – men klimatförändringarna är en fysisk realitet.
Kalifornien har alltid varit extremt.
Då menar jag inte främst kulturellt utan även geografiskt. När jag hyrde bil och körde runt där en sommar slogs jag av hur varierad naturen är, från majestätiska redwoodskogar och alpina tundror till paradisstränder och dödsöknar. Det är en hel kontinent i miniatyr.
Det leder till ett lika varierat väder.
Medan somrarna oftast är knastertorra, håller molnen blåsan ända till vintern för att släppa lös bibliska regnstormar, ett fenomen som kallas weather whiplash. Väderpiskan har nu utdelat sitt hittills hetaste rapp, med bränder i Los Angeles som i skrivande stund tagit 24 människoliv, totalförstört minst 12 000 byggnader, och tvingat 150 000 människor till evakuering. Den största branden, i överklassområdet Pacific Palisades, har ödelagt en kvadratmil.
Det betyder familjer som förlorat alla minnen, som riskerar hemlöshet, eller fattigdom om deras försäkringsbolag går i konkurs.
Bränderna har även lyckats sätta fyr på kulturkriget, med anklagelser och rykten som är precis lika svåra att släcka. Från höger hittar man en förutsägbar slagpåse.
”Allt brinner upp. Orsak?”, frågar sverigedemokratiska EU-parlamentarikern Dick Erixon retoriskt i tidigare partitidningen Samtiden. ”Woke och klimataktivism.”
Nästa gång det brinner i svenska skogar – bli inte förvånad om högern skyller allt på Södertörns genusvetare.
I centrum finns ett videoklipp från 2019, med ett sådant målsökande vansinne att det verkar AI-genererat. Rutinerade brandsoldaten Kristine Larson, en afroamerikansk mångfaldschef på Los Angeles brandkår med en månadslön på nästan 300 000 kronor, besvarar påståendet att hon inte skulle ”orka bära min make ur en eld” med: ”Han befinner sig på fel plats om jag måste bära ut honom ur en eld.”
Att en chef på brandkåren verkar tycka att män som brinner ihjäl får skylla sig själva är, som så mycket med delstaten, extremt. Men det är inte därför det brinner.
Det beror på något som är helt frånvarande i Dick Erixons text. Nämligen klimatförändringarna, vars effekter kommer att drabba oss alla, från vänster till höger, man som kvinna, rik som fattig.
I stället är Erixon noga med att påpeka att stadens brandkårschef Kristin Crowley också är ”kvinnlig”, med en antydan om tillhörande inkompetens, då hon länge känt till att en vattenreservoar i Palisades var nedstängd.
Vad han utelämnar är att hon i ett öppet brev förklarar att borgmästarens nedskärningar i brandkåren på motsvarande 260 miljoner kronor har haft kännbart negativa effekter. Så om det finns en viktig lärdom att dra, så är det att besparingar på infrastruktur i slutändan ofta blir dyrare. Något vi ser ständiga exempel på i Sverige.
Naturen påverkas dessutom inte av ”woke”, utan av fossilutsläpp. På grund av människans misslyckande i att ställa om snabbt kommer vädret att bli allt mer extremt, och enligt Internationella arbetarorganisationen (ILO) kommer hetta att vara det största hotet mot arbetare framöver. Den förhatliga ”klimataktivismen” har alltså rätt.
Förutom att minska utsläppen, är vårt bästa försvar att investera i att hantera det förändrade klimatet. Men då måste man först erkänna detta faktum. Enligt Dick Erixon har dock FN:s klimatpanel med världsledande forskare fel, då han ”inte sett någon kunna förklara hur istiden försvann”.
I samma intervju med Expressen säger han också: ”Man pratar om att arter utrotas, men skulle vi vilja att dinosaurierna var kvar?” Se där, samma obryddhet inför oönskat liv som han anklagar brandchefen för.
Bränder är dock fysiska fenomen. De beror på torr vegetation, plötsliga vindstormar, och stigande temperaturer. Det brinnande träet och plasterna avger i sin tur dödliga gaser och gifter, och de kan endast släckas av levande människor som kostar pengar. Hela processen är naturlig, och därmed också omöjlig att släcka med kulturkrigsflum.
I Sverige har regeringen redan försökt skylla utbildningskrisen på ”wokeviruset”, samt skurit ned på klimatåtgärderna. Så nästa gång det brinner i svenska skogar – bli inte förvånad om de skyller allt på Södertörns genusvetare.
Pye Engströms ”Efter badet” restes i samband med bygget av Västertorps simhall 1976. Foto: Wikimedia.
När poeten Minus Miele får uppdraget att hylla Folkhemmets konstnärer ställer hon sig jäms med skulpturerna och alla de som rört sig mellan husen.
Skulpturen Körkarlen av Olof Thorwald Ohlsson består av en halvmeter hög, rektangulär granitsten i Västertorp vilken en man i hatt huggits ut i relief till minne av den torparhistoria som anas i Stockholmsförortens namn. Ett stenkast från tunnelbanestationens västra uppgång står den på gräset mellan bostadshusen. Gles snö faller över gubben i det grå novemberljuset. Det är en av ett trettiotal skulpturer som restes under uppbyggnaden av förorten i södra Stockholm kring 50-talet, som resultat av en utopisk idé om konstens närvaro i vardagslivet. Devisen ”Konst för alla” känns mer avlägsen i dag, när skulpturen står inhägnad på en privat gård.
Stockholm city blues är en trilogi initierad av Hägerstensåsens medborgarhus och vars första två delar består av en konstutställning och en teaterföreställning i form av en stadsvandring. Del ett och två står i dialog med Spelet om Hägersten, en teaterföreställning om ortens arbetarhistoria från 70- och 80-talet. Den avslutande delen ägnas åt de offentliga skulpturerna, som poeten och konstnären Minus Miele fått tolka i 30 dikter. Traditionen går under benämningen ekfras, ett skrivet verk om ett annat konstverk. På ett grundläggande plan visar ekfrasen vilka möjligheter och begränsningar litteratur har jämför med andra konstformer. Så gör även diktsamlingen Västertorps skulpturpark.
I Västertorp centrum hittar jag fem skulpturer. En av dem ser jag är särskilt omtyckt av de små, som klättrar och klappar på den skrovliga ytan. Allan Runefelts bronsskulptur Gubben och geten är förgylld över getens rygg och horn. På fotografier har jag sett samma skulptur, men där paret fått stickad mössa och halsduk. I den ompysslade skulpturen blir invånarnas rörelsemönster synliga och det påminner mig om Mieles ömsinta berättarperspektiv.
Fastän dikterna i Västertorps skulpturpark tydligt består av någon som betraktar är de berättade utan personligt pronomen. Vid några enstaka tillfällen tilltalas skulpturerna med ”du” och ”vi”, men vem som talar framgår inte. På så vis föreställer jag mig att det är, som det står på ett ställe i boken, ”söderorts läsare” som ser på skulpturerna. Så när den knubbiga och kramvänliga lekskulpturen Gåsen av Edvin Öhrström beskrivs, görs det med blicken och rösten hos de barn och vuxna som varje dag vistas i lekparken.
Något bakom centrumet, ställd i den så här års kala växtligheten, står Palle Pernevis bronsskulptur Petite femme. Kvinnogestaltens nätta och samtidigt fylliga kropp fångar Miele målande, och med humor:
enkel söt / böna bland / oxbär lönn / petite water- / colour akvarell / med handen / på höften
Litteratur kan till skillnad från konst röra sig i parallella tidslinjer – i ett samtidigt nu och då. När jag läser dikten får den grå oxbärsbusken röd färg och det ålderdomliga söderslanget ”böna” placerar kvinnan i sin tid som en efterkrigstidens Venus. Samtidigt ser jag landskapet som har varit och det som är. På liknande sätt arbetar Miele med förändringar i förorten.
Pye Engströms verk Efter badet restes i samband med bygget av Västertorps simhall 1976 och avbildar sju av 70-talets centralfigurer i en soffa av kalksten. Mellan Angela Davis och Sara Lidman sitter Mao, liksom Jesus som i en parafras av da Vincis Nattvarden. Femtio år senare är det nog få som ser åtminstone Mao som ett helgon.
klockar knuten / näve nedsatt / synintryck / samhällskroppen / sätter sig i soffan / det är de facto / världssamvetets / ekonomiska stenografi / invid kommunal / simhall oförändrad / stenens stenaktiga / form och färg
På tuben från Hägerstensåsen inser jag att jag missat Karl Gunnar Lindahls Måsar. Skulpturen har tidigare stått utanför gamla läroverket vid Skridskovägen men behövde, som Miele skriver, ta till ”flykt från föreningens / nya parkeringsplats”. Med en lekfull användning av fåglarnas rörelser skriver Miele fram en ort som förändras över tid. Så får diktsamlingen Västertorps osynliga historia att träda fram.
Per Schlingmann med flera deltar på ett mingel under en deckarfestival i Visby 2015. Foto: Karl Melander/TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Det svenska näringslivets långa kamp för att tukta kulturen och nedmontera dess speciella plats i samhället har snart fullbordats. Ambitionen har varit att inordna kulturskaparna i liknande organisatoriska former som det övriga arbetslivet och inrikta kulturen mot vinstinriktad verksamhet.
Redan på 1980-talet sjösattes kampanjen ”Starta eget” med syfte att splittra de starka kulturbranschorganisationerna. Konstnärerna och deras organisationer hade sedan 60-talet drivits av viljan och lusten att utforska olika uttryck och samarbetsformer i nära kontakt med publiken utan att snegla alltför mycket på profiten. Näringslivets stridsrop ”Starta eget” lät dock lite lockande för många. En individuell befrielse hägrade!
Just individualiseringen var också huvudavsikten för näringslivet. Den kollektivistiska sammanhållningen och den gemensamma kampen utanför kommersiella drivkrafter störde dem.
Tidöregeringen har fortsatt i deras spår med fortsatt minskat stöd och kraftigt höjda hyror.
Det statliga, regionala och kommunala stödet för kultur har drastiskt minskats samtidigt som kulturlokalernas hyror chockhöjts. Man ger med ena handen och tar tillbaka mångfalt.
Ett av de tydligaste exemplen för näringslivets framfart är ett årligt konvent i Eskilstuna, som går under namnet ”Folk & Kultur”. Ett lovvärt initiativ tänkte många med mig när det sjösattes för några år sedan.
Tillställningen visade sig dock redan från början bära en tydlig prägel av näringslivets kultursyn och strävan att ändra kulturbegreppets innebörd. Näringslivet vill att kulturen blir mer som ett verksamhetsområde bland andra och benämns i deras dokument som ”kulturella och kreativa näringar”. Deras ambitioner har inneburit och innebär en ändring i villkoren för oss konstnärer och kulturskapare. Förutom kraftigt minskade medel ska vi inordnas i deras tankesätt.
Kulturminister Parisa Liljestrand driver även hon näringslivets linje. ”Vi måste bli bättre på att prata om vad kulturellt och kreativt entreprenörskap är och vad det behöver vara i framtiden – nämligen företagande” har hon sagt.
Vi som skapar kulturen benämns nu som ”kunder” av våra kommuner. Kommunerna vill nu prioritera något de kallar ”bred populärkultur”. Med sådant menar de kultur som de tror kan tas emot av maximalt antal människor. Norrköpings kommunalråd Sofia Jarl har helt anammat denna profitmaximeringssträvande syn då hon rekommenderar stadens symfoniorkester att spela Abba. Publiken tros sakna vilja och förmåga att använda sin fantasi för att ta till sig mer mångfacetterad kultur.
Åter till Folk & Kultur, som i år äger rum i början av februari. Här ”erbjuds” vi fria kulturskapare att köpa oss en monterplats eller ett rum för att visa vad vi gör. För poeter och musiker finns en liten scen för max 20 personer som upplåts för att få uppträda gratis. Man får vara glad att man alls får synas. Gratisarbetar gör däremot inte de personer som engagerats som moderatorer under konventet. En av dem var Per Schlingmann, före detta moderat PR-man.
Huvudprogrammen på konventet domineras av byråkrater från olika institutioner, myndigheter och politiker som diskuterar nyttan med kulturen, oftast utan inblandning av kulturskapare.. En av de mest hajpade tillställningarna för ett par år sedan var ett halvdussin storföretagsledare som fick resonera kring på vilket sätt kulturen kunde användas för att gynna deras verksamhet. Ingen kulturskapare var inbjuden till diskussionen.
I år har näringslivets styrande roll för konventet i Eskilstuna lyfts fram än mer. Folkrörelse-Sverige och kulturskaparnas organisationer ges ingen plattform. Nästa år kan nog ordet ”Folk” plockas bort från rubriken. Eller varför inte kalla det ”Byråkrater och Business”?
Jonas Algers: Svensk sparhets sänker omställningen
Kina ligger långt framför Europa i omställningen. Här en solpark utanför byn Donggou i norra Kina. Foto: Ng Han Guan/AP/TT.
Trots vår gröna självbild och vårt röda arv har Sverige blivit en av Europas främsta bromsklossar i omställningen. Och medan vi vägrar släppa taget om den fria marknadens dogmer springer Kina om oss.
En av de mest anspända luncher jag haft i mitt liv hade jag med en senior tjänsteman på en stor västerländsk ekonomisk samarbetsorganisation. Eftersom han hade hört att jag var från ett nordiskt grannland ville han gärna ta en lunch med mig – det är så få av oss skandinaver här! Ett utmärkt tillfälle för mig att få ta temperaturen på de industripolitiska idéerna hos den översta policyeliten.
På hans rum kände jag mig liten. Ett ljust hörnkontor med stora fönster och brett skrivbord i teakträ. Tjänstemannen lät mig vänta på honom innan han tog på sig kavajen över den perfekt strukna skjortan med den ljusblå, lätt mönstrade slipsen och med ett diplomatiskt leende visade vägen till matsalen.
Efter en krånglig halvtimme som gått ut på att tjänstemannen testat mina kunskaper genom långa invecklade svar på mina frågor fick jag till slut ställa frågan jag väntat på: ”Var står du i frågan om industripolitik mot marknadslösningar?” Han svarade: ”I jämförelse med kollegorna här på Organisationen tillhör jag de mer marknadsorienterade – men de där hemma i Skandinavien är klart mer marknadsorienterade än mig.”
Svaret vittnade om något man sällan hör om i svensk media – nämligen att Skandinavien trots sitt socialdemokratiska arv allt mer fungerar som marknadens sista försvarare i EU. Medan allt fler västländer har insett att marknadsdogmerna inte duger för att möta vare sig klimatkrisen, Kinas ekonomiska dominans eller en växande populism i kölvattnet av avindustrialiseringen, ställer sig de nordiska länderna i vägen för nödvändiga förändringar.
Särskilt Kinas snabba utveckling av en grön industri har ruskat om Europas politiker. IEA räknar nu med att Kina i 2035 kommer att exportera grön teknologi till ett värde motsvarande all export av olja från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, samtidigt som landet skär ned 70 procent på importen av fossil energi. Tidningen Financial Times skriver under julen att elbilsförsäljningen i Kina väntas nå över 50 procent i 2025 – tio år före de egna målen och långt före flera västländer, inklusive Sverige.
Men en mer aktiv industripolitik måste antingen bedrivas genom EU centralt eller genom att medlemsstaterna själva gör jobbet. Problemet är att Sverige och ett fåtal andra länder varken vill ha det ena eller det andra, och dessutom agerar som en bromskloss för resten av Europa.
Med tanke på de potentiellt stora konsekvenserna för Sverige är det märkligt tyst i debatten om hur omställningen ska genomföras.
I många år har Sverige tillsammans med Danmark utgjort de största motståndarna mot att bland annat reformera EU:s statsstödsregler och att låta unionen låna för att investera. När nio medlemsstater i ett öppet brev till EU-kommissionen argumenterade mot att öppna upp för mer statligt stöd så var det Ebba Busch som stod bakom initiativet. Och det var Sverige under ledning av Stefan Löfven som tillsammans med bara Danmark, Nederländerna och Österrike utgjorde ”Sparligan” som förhandlade ned EU:s coronafond i 2020 och EU-bidragen efter Brexit. Sverige har också varit motståndare mot att ändra EU:s statsstödsregler för att möta det amerikanska klimatpaketet IRA.
Argumentationen i Sverige utgår från två i sig rimliga premisser. Å ena sidan handla den om att man inte vill ge mer makt åt Bryssel, vilket är förståeligt. Demokratin fungerar sällan bra på för stora avstånd mellan politiker och folket. Å andra sidan vill man heller inte tillåta länderna att ha en egen industripolitik, eftersom stora länder som Tyskland och Frankrike då skulle kunna köra över småländer som Sverige – också det förståeligt.
Problemet är att denna position gör hela kontinenten handlingsförlamad. Det förstår också allt fler inom EU-samarbetet. Den tidigare europeiska centralbankschefen Mario Draghi skrev i sin stora rapport om EU:s konkurrenskraft att unionens investeringar varit allt för låga allt för länge, och måste upp med motsvarande 4,7 procent av BNP. Något som är omöjligt för EU att nå med en budget som Sparligan begränsade till en procent. Att å andra sidan låta medlemsstaterna själva driva industripolitik som kan mäta sig med USA och Kina verkar osannolikt, eftersom medlemsstaterna var för sig är för små.
Det är därför som Danmarks socialdemokratiska statsminister Mette Frederiksen i sitt nyårstal varslat om en stor omläggning av den danska EU-politiken där man hoppar av Sparligan. ”När jag lägger samman alla utgifter framför mig, så ser jag att det inte går att finansiera inom den rådande ekonomiska regimen” sade Fredriksen till dansk media. ”Jag har gjort upp med mig själv. Som Danmarks statsminister kommer jag aldrig att föreslå något som försvagar Danmark och Europa.”
Med tanke på de potentiellt stora konsekvenserna för Sverige är det märkligt tyst i debatten om hur omställningen ska genomföras: mer industripolitik på EU-nivå med mer makt till EU? Eller friare händer för länderna att utforma sin egen industripolitik – med risken att de stora länderna kör över de mindre? Eller ska vi helt enkelt fortsätta på den inslagna vägen, som förbjuder statsstöd och större lån, och hålla tummarna?
I EU-valrörelsen mumlade IF Metall och LO-förbundens gemensamma EU-kandidat Johan Danielsson om ”långsiktiga spelregler” och gemensamma regler för statsstöd. Men vill man då att EU ska få större resurser till en gemensam industripolitik? Oklart.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt ville tvärtom ge länderna fria händer till sin egen industripolitik. Men hur ska man då se till att mindre medlemsstater och länder med högre statsskuld än EU-samarbetet tillåter ska ha råd med en industripolitik som kan mäta sig med USA och Kina?
Inte heller de gröna partierna är eniga. Centerns Emma Wiesner talade i valrörelsen om att öka EU-budgeten, men då av försvarspolitiska skäl. Miljöpartiets Jakop Dalunde var tidigare aktiv i frågan om en grön industripolitik, men det är svårt att hitta någon information om vad Miljöpartiet i dag tycker i ödesfrågan.
Än så länge går industriomställningen bra i Sverige. Genom billig el är vi fortfarande ett attraktivt land för industriinvesteringar i jämförelse med övriga EU. Men om unionen fortsätter vara bakbundet, medan omvärlden blir allt mer ambitiös i omställningen, kommer det till slut att märkas även här, i takt med att den europeiska fossilindustrin fortsätter läggas ned medan de gröna alternativen förläggs i Kina och USA.
Att vi inte ens törs diskutera frågan är svårt att förstå, när hela Europa väntar på att vi ska bestämma oss.
En brandman strider mot löpelden i grannskapet Pacific Palisades i Los Angeles, den 7 januari. Foto: Ethan Swope/AP/TT.
Kristoffer Viita skriver hem till Sverige från infernot i Los Angeles.
”Molnen brann och solen blödde. En våldsam vind visslade längs med boulevarden. De säger att Kalifornien inte har några årstider men torkan, klimatförändringarna, vad det nu var, hade gjort varje årstid till ’fire season’. Den här kvällen hade rökpartiklarna från de ständiga bränderna svept in hela Los Angeles i röda skuggor”.
Så börjar min romanDemon time som kom ut i oktober 2023. Januari 2025 har fiktionen bytts ut mot en ännu mer skrämmande verklighet. Bränderna i och runt omkring Los Angeles är en av de största naturkatastroferna som någonsin drabbat Kalifornien.
Jag och min flickvän sitter på helspänn i Koreatown och följer nyheterna. Väderkartan visar hur bränderna omringar oss. Området som inte färgats rött (för eldvarning) ser ut att krympa för varje dag.
Alla i Los Angeles känner någon som förlorat allt i bränderna och en stämning av uppgivenhet och oro ligger över staden. Samtidigt andas alla in den plastiga kemikalieröken som täckt himlen i nästan en vecka. Vi besökte en släkting på västra sidan i helgen och märkte att det regnade aska över oss. Branden hade spridit sig och kommit närmare Brentwood och motorvägen 405.
Brandmannen Mike Alvarez blickar ut över solnedgången den 12 januari 2025. Foto: Scott Strazzante/San Francisco Chronicle via AP
När jag skrev om det Los Angeles som varit min hemstad de senaste sju åren visste jag att det som händer nu var oundvikligt. Det gjorde också författaren Octavia E. Butler som 1993 skrev science fiction-romanen Liknelsen om sådden, som utspelar sig i ett Los Angeles 2024. En högerdemagog precis blivit vald till president, vilda bränder härjar och klassklyftorna har drivit fram en svår apati.
Jag och många med mig hade nästan vant oss vid skogsbränderna vid det här laget. Ändå var det svårt att inte bli överväldigad när infernot slog till. Det tog bara några korta timmar för Santa Ana-vindarna att sätta eld på halva Pacific Palisades och sprida sig vidare till Malibu och Santa Monica. Några dygn senare var förstörelsen rent apokalyptisk, med flera nya bränder.
Klassklyftorna är ändå kusligt närvarande: Hundratals av brandkårens styrka är fångar från Kaliforniens fängelser som slåss mot elden för löjligt låga löner.
Till och med Hollywood Hills, bara någon kilometer från Walk of fame, stod i brand under en period.
På en knapp vecka har tusentals hem har brunnit ned, hundratusentals har evakuerats och över ett dussin personer har dött. Siffrorna ökar varje dag. Det pågår plundring av övergivna hus, bedrägerier av utsatta och rykten går – som kan vara sanna eller inte – om att det startas nya bränder av mordbrännare och/eller psykiskt sjuka.
Samtidigt är det rörande hur många av Los Angeles invånare samlas för att hjälpa varandra under en svår period. L.A. är en plats som alltid beskylls för ytlighet och egoism, men det är inte vad jag ser på gatorna eller när jag pratar med folk. Alla uppmanar och hjälper varandra att hitta säkerhet.
Bränderna har ofrånkomligen politiserats. Någon på X spinner konspirationsteorier om pedofiltunnlar under Gettyvillan, JD Vance sprider misinformation om att vattenreservoarerna stått tomma i 15 år och Trump påstår att guvernören Gavin Newsom prioriterat att skydda en fridlyst fiskart i stället för att se till att det finns vatten i brandposterna.
Påståenden som enkelt kan faktakollas och avfärdas men lever kvar i X hatdrivna algoritmer. Ilskan mot hbtq-kultur har riktats mot Los Angeles brandkår som lovat att fokusera på mångfald.
Helgens största mediala händelse var ändå att brandchefen Kristin Crowley gjorde en ovanligt frispråkig intervju, där hon förklarade att brandkåren varit underfinansierad. Hon sade att hon bett om mer pengar, men menade att borgmästaren Karen Bass inte lyssnat på varningarna. Intervjun blev viral och kort efteråt kallade borgmästare Bass in Crowley till sitt kontor och skippade den planerade presskonferensen. Det är inte en bra look.
Katastrofer brukar annars höja amerikanska politikers status. Initialt dubbades både den före detta presidenten George W Bush och New Yorks borgmästaren Rudy Giuliani till hjältar i New York efter terrordådet den elfte september 2001.
Ruiner. Bowl Mobile Estates, ett bostadsområde med mobila hem (i folkmun kallat trailer park) är helt ödelagt. Foto: Noah Berger/AP/TT.
Så är inte fallet för Karen Bass eller guvernör Gavin Newsom, som nu klandras hårt för att inte ha varit förberedda. Newsom och Bass slingrar sig i intervjuer och kan inte ge svar på vad som gått fel. Men när vindarna blåser så hårt, och marken är så torr efter en vinter utan en droppe regn – vad hade de kunnat göra? Well, utöver att satsa mer pengar på brandkåren?
All skadeglädje och politisk smutskastning från båda håll bidrar ändå till en mild depression i allt trauma. Alla syrliga skämt och konspirationsteorier får röken att kännas tjockare och kvävande.
Vid första anblick är bränderna som en inverterad variant av orkanen Katrina 2005. Det var en naturkatastrof med översvämningar som mest drabbade de fattiga i New Orleans. Bränderna omkring Los Angeles har istället slagit mot mer välbärgade områden. Hollywoods elit, som Paris Hilton, Mandy Moore och Mel Gibson, har förlorat sina hus.
Klassklyftorna är ändå kusligt närvarande: Hundratals av brandkårens styrka är fångar från Kaliforniens fängelser som slåss mot elden för löjligt låga löner. Samtidigt försöker eliten fly sitt ansvar för det gemensamma.
”Har någon tillgång till privata brandmän för att skydda vårt hem i Pacific Palisades? Måste agera snabbt här. Alla grannars hus brinner. Kommer att betala vilket belopp som helst”, det skrev den LA-baserade fastighetstoppen Keith Wasserman på X, och möttes direkt av en stor backlash.
Liksom många storstäder kritiseras ofta Los Angeles för att riva ned sin historiska arkitektur till förmån för urbana nybyggen. Men rik eller inte, i verkligheten förtjänar förstås ingen att hamna i det här helvetet.
L.A. är en plats som alltid beskylls för ytlighet och egoism, men det är inte vad jag ser på gatorna eller när jag pratar med folk.
Många medelklassområden har också drabbats hårt av bränderna. Folk som ägt sina hus sedan 20-, 30-, och 40-talet med minnen som gått i arv i generationer. En stor del av Los Angeles säregna hippiekultur och anrika Hollywoodhistoria i Pacific Palisades, Malibu och Altadena har decimerats allvarligt. Historiska hus som tillhört stumfilmsstjärnor, new age-charmiga veganrestauranger och lokala destinationer som ett kaninmuseum har brunnit ned. Minst 30 historiska byggnader är borta för gott och även där lär siffrorna stiga.
200 personer förlorade dessutom sina hem i en park för husbilar i anslutning till Pacific Palisades.
I mars 2024 bestämde försäkringsbolaget State Farm general att de inte skulle förnya 30 000 försäkringar för husägare och bostadsrätter i LA-området när de löpte ut – inklusive 1 626 i Pacific Palisades. Andra försäkringsbolag har antingen slutat teckna husförsäkringar i de eldbenägna områdena, eller lämnat Kalifornien helt.
Foto: Billy Shakespeare/Caltrans via AP.
Trots politiska initiativ att hålla försäkringsbolagen ansvariga kan den massiva förstörelsen fördjupa krisen med hemförsäkringar i Los Angeles. Allt framstår som en mardröm för dem som redan blivit av med allt de äger. Katastrofen har gett ett eko till det folkliga förakt för försäkringbolagen i USA – det som förvandlade Luigi Mangione till en sociala medier-darling efter att han kallblodigt mördade VD:n för en privat sjukförsäkringsjätte.
Min flickvän är född och uppvuxen i Los Angeles. För henne är det särskilt svårt att se staden brinna. Hon är orolig för att marken som brunnit riskerar att köpas upp utifrån. Los Angeles kultur kan förändras radikalt och snabba på en utveckling där stadens ”angelinos” pressas ut för att hyrespriserna fortsätter öka.
Om superrika intressen bygger nya bostäder, vem ska ha råd att bo där? Risken är att L.A. blir ännu mer likt San Fransisco, där allt som blir kvar är yuppies, turister och hemlösa.
Om bränderna visat något är det hur viktig professionell journalistik är. NBC4, ABC7 och även Fox lokalredaktion har gjort en oförtröttlig insats i sin rapportering. En motvikt till X konspirationsteorier och AI-genererade låtsasnyheter (som den fejkade bilden av den brinnande Hollywoodskylten).
Om något visar bränderna att Elon Musks försök att montera ned traditionell media måste stoppas om vi ska kunna få rätt information i kristider.
Nästa test för Los Angeles kommer när vindarna blir starkare igen i mitten på den andra veckan.
Det finns en citerad låttext från Eurythmics och Annie Lennox som avslutar Demon time. I dag – ännu mer än på dagen jag skrev det – hoppas jag att den ska bli sann:
Universitetshuset på Uppsala universitet. Foto: Christine Olsson / TT.
Borttagandet av den svensk-judiska historikern Hugo Valentins namn från ett forskningsinstitut i Uppsala har mött kritik. Men varken dekanen Erik Lindberg eller propalestinska akademiker säger att det funnits press på ett namnbyte.
Den 1 januari fick Hugo Valentin-centrum ett nytt namn. Den judiska profilens namn försvinner från forskningsinstitutionen, som i stället döps om till Uppsala centre for Holocaust and Genocide studies.
– Vi bedriver forskning på förintelsen och folkmord och är verksamma i Uppsala, därav det nya namnet, säger Erik Lindberg till Flamman.
Han är dekan vid historiska institutionen vid Uppsala universitet, som är centrets hemvist, och menar att ändringen bättre reflekterar innehållet i den forskning som bedrivs där.
Lång som en vårdkö en novembernatt. Lång som väntan på erkännande och ersättningsbuss. Lång som långfilen och tjejmilen och Nils Holgersson. Lång som den korta versionen av Fanny och Alexander. Lång som långhalmen och långbänken och långkålen. Lång som avståndet mellan vagn och plattform.
90-talet hörde av sig i årets julkalender, skriven av Hanna Johansson. Foto: TT.
Kan man sakna ett decennium man inte har något minne av? Lykke Eder-Ekman förförs av Hanna Johanssons kärleksfulla tidsresa på Substack.
Jag är nostalgiker. Skjut mig om ni vill, det är nämligen en stigmatiserad och marginaliserad sjukdom. Den förstör ens liv, gång på gång finner man sig själv hängande på en fyrtiotalist, skrikande ”BERÄTTA OM ALMSTRIDEN”. De skjuter en där och då.
Som tur är finns julhelgerna som tar alla oss sjuka och skadade i sin famn, det är en perfekt tid för nostalgiker. Därför blev jag extra glad när jag hittade Hanna Johanssons julkalender 1999: Ett juläventyr, publicerad på blogg- och nyhetsbrevssajten Substack.
”Julkalender!?” tänker kanske ni (eller ”Substack!?” för den delen) och antar att jag är en sådan där som har julstjärnan uppe året om och slänger ut granen i april. Det måste ni sluta anta innan det är jag som tar till pistolen. Ja, detta är en julkalender, men allra mest är det ett väldigt roligt tidsdokument. Läs och lär:
När huvudkaraktären Wilma är på väg till restaurang Fyra Knop i Stockholm halkar hon och slår i huvudet. När hon vaknar gör hon det 1999, i ett liv hon inte vet någonting om. Ur detta utvecklar sig snabbt en historia med 1999-bästisen Torbjörn som leder läsaren genom fester på East, kaffe (och cigg) på Lilla Harem och Café Pierrot, första avsnittet av Sex and the city på linjär-tv, oro kring millenniebuggen och många namn man bara kan få av sjuttiotalister, som ”Turid”.
Jag läste 1999: Ett juläventyr varje dag innan jag gick upp ur sängen och sedan lajvade jag nittiotal.
Varje scen är strösslad med rekvisita precis som en bra julkalender bör vara: ”ovanpå sängen låg en glesvävd mörkblå pläd med gula solar och månar, och på nattduksbordet låg en filofax och decembernumret av Bibel. ’THOMAS RUSIAK ROCKAR och pratar brallor med Karolina Ramqvist’”, är bara en av många otroliga meningar.
1999: Ett juläventyr skiljer sig vitt från Johanssons poetiska debutroman Antiken. Att kalendern är publicerad på just Substack vittnar också på många sätt om syftet bakom verket: att ha kul. Det är inget litterärt mästerverk, men det har ingen heller bett om. Behållningen ligger i tiden – i ord som ”filofax” och tanken på att röka inomhus. Det är ett härligt tidsdokument för oss födda efter -99 (förlåt för skryt) som inte bryr oss om ifall något skarvar eller är fel, bara vill mata ett begär som uppstått ur…Ja, vadå egentligen?
Jag vet inte vad det är med 90-talet som gör det så tilldragande. Eller det vet jag visst, men jag kommer inte att vara så pinsam att jag börjar prata om ett mobilfritt samhälle eller drömmen om en stor, central och billig lägenhet. Att få vara journalist på riktigt och vuxen fast man är barn. Det jag vågar säga är att jag använde 1999: Ett juläventyr som medel för en verklig tidsresa. Jag läste den varje dag innan jag gick upp ur sängen och sedan lajvade jag nittiotal. Alltså jag klädde mig i saker som grå yllestrumpbyxor och buffaloskor, till tonerna av Stone Roses. Sminkade mig inte, pratade om kön som konstruktion. Jag gick på julfest på krogen Tranan och såg om Sex and the city, hade på mig en kofta och lagade gino. Mot slutet började jag fundera på att installera fast telefon i min lägenhet.
Att vara nostalgisk är inget val, i alla fall inte om man ska låta bli att bli deprimerad. De som är som jag vet om det, och de som inte gör det äcklas av vår stigmatiserade och marginaliserade sjukdom. Skönt att i alla fall Hanna Johansson fattar.
