Mäktiga kollektiva proteströrelser dyker ofta upp när vi minst anar det. I ett slag tycks de vända upp och ner på allt och skapa förutsättningar för verklig förändring. Den globaliseringskritiska rörelsen i början av 2000-talet, den arabiska våren, de gula västarna i Frankrike – alla har de fötts med en smäll och skapat ett momentum som för en stund fått dem att se nästan ostoppbara ut.
En sådan rörelse kan överleva utan verkliga segrar så länge den växer, men utan konkreta strider och krav att rikta in kampen på tappar den så småningom fart. Även om den på många sätt är unik lär den globala rörelse som föddes när den då 15-åriga Greta Thunberg inledde sin skolstrejk för klimatet förra sommaren inte vara ett undantag. Det är en rörelse som skapar hopp, men som framförallt borde få alla som tar klimatfrågan på allvar att fråga sig hur vi bäst kan bidra till dess lösning, här och nu.
Det finns många förklaringar till varför den här rörelsen uppstod just nu. En av dem är utan tvekan den effektiva enkelheten i Greta Thunbergs budskap. Hennes tal på världselitens forum i Davos är mest känt för den redan legendariska frasen ”I want you to panic”, men är även i sin helhet ett retoriskt mästerstycke. Inte minst genom det geniala greppet att utmåla klimatfrågan – som ofta beskrivs som superkomplex och som mänsklighetens svåraste utmaning – som ”så enkel att till och med ett barn kan förstå den. Vi måste stoppa våra utsläppt av växthusgaser, och antingen så gör vi det eller så gör vi det inte”. Greta gör det lätt att ta ställning, vänder sin största svaghet till en styrka, och får sina kritiker att framstå som pinsamt omogna utan att de förstår det själva.
I det avseendet har vänstern mycket att lära. Men vänstern har också en viktig roll att spela. Det enkla mobiliserande budskap som än så länge är rörelsens styrka kommer förr eller senare bli till en svaghet. Samtidigt kan ingen begära eller förvänta sig att Greta Thunberg och den unga proteströrelse hon inspirerat ska sätta sig och formulera en detaljerad plan för att lösa klimatkrisen. Här vilar därför ett tungt ansvar på organiserade politiska krafter.
Greta gör det lätt att ta ställning, vänder sin största svaghet till en styrka, och får sina kritiker att framstå som pinsamt omogna utan att de förstår det själva
Vad vänstern borde göra, om man ska ta Gretas ord och sin egen uppgift på allvar, är att visa att man har en plan för att rädda klimatet, redo att sätta i verket om man skulle få makten imorgon. En sådan plan behöver absolut inte vara detaljerad, tvärtom. Det viktiga är att huvuddragen och riktningen finns där. När huset brinner vill man veta att brandkåren är på väg och har vatten i tanken, inte exakt hur de kommer att gå till väga för att släcka elden.
Det svenska Vänsterpartiets nuvarande strategi kan sägas utgöra ett exempel på motsatsen. Målet är att presentera enstaka konkreta reformer som man i bästa fall kan få igenom i kohandel med parlamentets mittenkrafter, och sedan motta väljarnas tacksamhet. Inför EU-valet har man i denna anda lanserat en progressiv flygskatt, en smart reform som i bästa fall visar hur partiets lösning på klimatkrisen skulle se ut (”låt de rikaste betala”) men inte på långa vägar signalerar verklig krismedvetenhet eller beredskap att genomdriva de omfattande reformer och investeringar som krävs.
Det Greta och hennes hundratusentals medkämpar – liksom mängder av klimatforskare – efterlyser är inget mindre än ett verkligt krisprogram. Ett sådant måste inte bara svara på frågan hur vi snabbt ställer om till ett fossilfritt samhälle, utan också på hur vi samtidigt kan säkra vanliga människors ekonomiska trygghet. Det måste få lösningen att framstå som självklar, enkel och möjlig att genomföra, även om det i praktiken utan tvekan kommer att vara otroligt svårt. Om inte vänstern presenterar ett sådant program, så kommer ingen att göra det.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
