Ryssland har inte undgått att drabbas av den globala krisen. Förloppet har många likheter med andra länders, men också vissa specifika inhemska drag. Social oro, med strejker på många håll, har redan börjat märkas, men krisens konsekvenser beror framför allt på hur länge den varar.
Den ryska ledningen förnekade till en början blankt förekomsten av någon kris i landet. Premiärminister Putin skyllde på USA och konstaterade att krisen kommer stanna utanför Rysslands gränser, och kritiserade alla som talade om kris som ”panikmakare”.
Den ståndpunkten blev snabbt ohållbar. Även om Putin fortsätter att lägga hela skulden för krisen på USA, tvingades han inse att krisen hade drabbat Ryssland, och att regeringen var tvungen att reagera.
Hur stor nedgången kommer att bli är föremål för en het diskussion. Den ryska regeringen säger två procent, OECD spår närmare sex procent, medan högeroppositionen hävdar att det blir hela tolv procent.
Under de goda åren då tillväxten låg kring sju-åtta procent lånade de ryska oligarkerna stora belopp hos banker i väst där räntan var lägre. Lånen uppgick till omkring 500 miljarder USD, och företagens aktier användes som säkerhet. När krisen slog till krävde bankerna bättre säkerheter, och aktiernas värde rasade.
Inför risken att kontrollen över företag, som ansågs ha en strategisk betydelse för Ryssland, kunde hamna i utländska händer tillämpade regeringen en form av ekonomisk nationalism och gick in med finansiellt stöd. Det kom man också att göra till inhemska banker. Pengarna hämtades från den fond som har byggts upp under högkonjunkturen huvudsakligen med oljeinkomster.
Just här ligger mycket av Rysslands styrka i krishanteringen. Det finns reserver för att kunna täcka upp för krisens förluster. Därför har regeringen varit i stånd att lova att, trots budgetnedskärningar, inte minska på utgifter för vård, skola och omsorg.
Men fondens reserver är inte outtömliga. Rysslands ekonomi har också drabbats hårt av raset på oljepriset. Ett annat stort problem är kapitalflykten som uppgår hittills till 200 miljarder USD. Industriproduktionen har mattats av påtagligt, vilket har lett till ökad arbetslöshet.
Statistiken är inte helt pålitlig, officiellt fanns det knappt någon arbetslöshet alls innan krisen bröt ut, medan den i själva verket låg på fem-sex procent. Nu uppges det från officiellt håll att den nuvarande siffran är kring åtta procent, men troligen ligger den så högt som tolv.
Dessutom tillämpar företagen en praktik att vid utebliven vinst ställa in utbetalningar av löner men utan att avskeda någon. Det är ett tillvägagångssätt som har regeringens stöd, som ser i det ett sätt att bespara staten dryga utgifter i arbetslöshetsförsäkring och socialt stöd. Man uppmuntrar också att minska lönerna istället för avskedanden.
Hårdast drabbade är mindre städer, framför allt bruksorter beroende av en enda industri. En våg av proteststrejker har dragit genom landet. Det ryska kommunistpartiet genomför en bred aktion mot Putins politik.
I Ryssland bor fortfarande omkring 25 procent av befolkningen på landet, och för många individer är ett sätt att hantera krisens konsekvenser att vända sig till släktingar i byarna, där det alltid åtminstone finns mat.
Krisens konsekvenser kommer att bestämmas av hur snabbt den kan övervinnas. Om Putins optimism stämmer och det går att se ljuset i tunneln om tio månader lär inget dramatiskt inträffa.
Om krisen däremot varar i två till tre år kommer reserverna ta slut och Ryssland måste vända sig till IMF och andra finansinstitut i väst. Det kan innebära slutet för den nuvarande politiska makteliten. I ett land där kapitalismen är långt ifrån allmänt accepterad kan det medföra en vänstersväng. Men att döma av den senaste tidens högerextrema, rasistiska och främlingsfientliga excesser är risken stor för en än mer nationalistisk och auktoritär regim.
