Skadeglädjen var stor bland alla som ogillar Jan Björklund (och vi är ju rätt många) när Sveriges ras i Pisa-undersökningen slog ner som en brandbomb i en skolkorridor härom veckan. Det är naturligtvis ironiskt att Björklund inte ens lyckas förbättra de mätbara kunskaper han är så fixerad vid. Lite halvhjärtat skyllde han som vanligt på sossarna som lika kraftlöst skyllde tillbaka utan att reflektera över att de i de flesta avseenden tycker samma sak. Vänstern har varit de enda som gjort flera väl- och lättförtjänta poänger och lyckats lyfta det som verkligen är oroande: den ökade segregationen och effekten av privatiseringarna och det så kallade fria skolvalet. I ivern att kritisera högerns nedmontering av skolan infinner sig emellertid en förbryllande romantisering av gårdagens skola. Och visst var det kanske bättre förr, men inte sjutton var det bra.
Jag jobbade som lärarvikarie på flera olika grundskolor i Stockholm för många år sedan och jag har nog aldrig lärt mig så mycket om skolan och segregationen som då. Jag började som klasslärare i en av stadens allra finaste villaförorter. Så fin att ungarna på allvar tyckte att det var ytterst suspekt att det fanns människor som inte hade en egen pool. Barnen var välmående och välartade. De stod på led på morgonen och hade medskickad frukt i ryggsäcken, de var intresserade av att lära sig och lyssnade på vuxna. I lärarrummet flödade det av intressanta pedagogiska diskussioner och kreativa projekt.
Efter någon månad skickades jag till ett av stadens allra fattigaste områden. Från morgon till kväll var det fullständigt kaos. Ekonomisk oro, trångboddhet, traumatiska upplevelser, föräldrar utan kraft och möjlighet att hjälpa till: aldrig har barns utsatthet varit så tydlig för mig. De flesta mådde, av olika skäl, så dåligt att de var vandrande krutdurkar beredda att explodera när som helst. Den lilla grupp som kunde koncentrera sig placerades längst bak i klassrummet med hörselkåpor medan lärarna försökte hindra de andra att inte skada sig själva/andra. I lärarrummet kom lärarna rusande och slängde sig i soffan och stönade i förtvivlan. Utbytte desperata erfarenheter om hur man gör när elever försöker sticka ner varandra med gafflar under mattelektionerna. Fantastiskt engagerade lärare men också maktlösa inför de förutsättningar de fått att arbeta med.
Mina två extrema skolor hade, att döma av de forskningsresultat vi ser, båda mått bättre av att mötas. Alla, särskilt kaoseleverna, hade fått en annan chans till utbildning. Poolungarna hade dessutom löpt lite mindre risk att bli superdryga moderater (och det är ju, även om det inte mäts i Pisa, nog så viktigt). Men inget av detta var ett resultat av skolval eller privatiseringar utan bara av vårt även i övrigt djupt segregerade och orättvisa samhälle.
Rimligtvis borde det gå det att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi kan kritisera den absurda idéen att vinstintresse skulle göra skolan bättre och samtidigt erkänna att det fanns enorma brister i skolan redan tidigare. Kanske kan vi också hålla en tredje tanke i huvudet och våga lyfta skoldebatten till en högre nivå. Fundera på vad skolan fyller för funktion i samhället och vilka kunskaper och färdigheter vi egentligen tycker är viktiga. För tillbakapressade i kampen för att rädda skolan undan demolering har vänstern också börjat tappa de sista resterna av ett skolkritiskt perspektiv där vi ser hur skolan, med betyg, läxor och ordningsregler, fungerar som en disciplinerande förvaringsinstitution där vi fostras till våra framtida roller; Fogliga arbetare, glada entreprenörer, passiva konsumenter. Och matte i all ära men jag vill nog allra helst att mina ungar ska må bra i skolan. Inte få stryk på rasten, bli sedda och bekräftade, inte tvingas in i räta led och stöpas i samma form. Inte bli fråntagna sin entusiasm. Allt sånt som inte syns i Pisa men som är fullständigt livsviktigt.