I Sverige är all icke-medicinsk befattning med narkotika förbjuden. Denna restriktiva politik är fast förankrad i folkdjupet och ett resultat av långvarig opinionsbildning och politisk kamp, inte minst från olika folkrörelsers sida.
På sistone har dock kritiken mot den svenska narkotikapolitiken tilltagit i styrka och den kommer både från höger- och vänsterhåll, både från borgerliga drogliberaler som Jan Söderqvist och vänsterpartister som Alice Åström.
I denna offensiv ingår också kulturtidskriften Gläntas, i höstas utgivna, temanummer om droger. Detta tidskriftsnummer är nämligen ingenting annat än ett oblygt försök att ge drogliberalismen ett finkulturellt ansikte.
Redan i sin ledare tillämpar redaktörerna Carl-Michael Edenborg och Daniel Berg ett relativistiskt synsätt på så sätt att de undviker ordet narkotika och i stället talar allmänt om ”droger”. De förklarar sig också ointresserade av drogerna som sådana och deras verkan på människokroppen. I stället är det den kulturella kontexten som intresserar dem (”historia, samhälle, omständigheter”). Och trots att de säger sig inte vilja ”skicka ut några signaler” utnämner de ändå den svenska narkotikapolitiken till huvudfiende, hävdar att det är människors legitima behov av ”eufori” som den svenska narkotikapolitiken riktar sig mot och avhånar visionen om ett narkotikafritt samhälle som en orealistisk ”nollvision” skapad i ett ”vinterbitet” och, tycks de mena, löjligt efterblivet land.
Tidskriftsnumrets kulturella fernissa består i ett ymnigt åberopande av namn som Freud, Marcuse, Baudelaire, Walter Benjamin, Sartre, Merleau-Ponty, Michel Leiris, Gilles Deleuze etc. Redaktionen har också bett en rad svenska författare svara på frågor om sin inställning till droger och skrivande. Typiskt nog förekommer, i redovisningen av enkätsvaren, en hänvisning till ”renlevnadsmänniskan” Hitler, så att läsaren inte skall missa signalen att droganvändning är konstnärligt och fint medan drogbekämpning är något högst betänkligt, ja närmast fascistiskt.
Den mest uttalade kritiken av den svenska narkotikapolitiken är signerad sociologiprofessorn Ted Goldberg. Han är så till den grad kritisk mot förbud att han till och med vägrar använda ord som ”missbruk” och ”beroende”. I ställer talar han om ”konsumtion” och skiljer då mellan ”rekreationskonsumtion” och ”problematisk konsumtion”. Han förnekar att narkotikaberoende är ett tillstånd där individens vilja, på kemisk väg, satts ur spel och förespråkar ”harm reduction”, det vill säga att vi lär oss leva med drogmissbruk i samhället eftersom det ändå är ofrånkomligt. Som alternativ till det vetenskapliga synsätt, som läkaren Nils Bejerot på sin tid förfäktade och som stöds även av senare medicinsk forskning, betonar Goldberg ”psykosociala livserfarenheter” som allenarådande förklaring till en individs narkotikaberoende.
Men det är att blanda bort korten! Att en människa börjar knarka kan ha många skiftande orsaker. Men det är skillnad på vad det är som leder en människa in i narkotikamissbruk och vad det är som får henne att stanna kvar.
Glänta sänder alltså ut tydliga drogliberala signaler. Desto mer illavarslande att författaren Tomas Lappalainen, med djupa kunskaper om det drogliberala Italien och maffians och camorrans roll i den internationella knarkhandeln, läst detta tidskriftsnummer utan att uppfatta budskapet (se hans positiva anmälan i Aftonbladet 26/10). Eller också har Lappalainen uppfattat budskapet och gläds däråt. Men det vore väl i så fall också värdefullt för läsarna att få veta.