Jag famlar efter ett sammanfattande begrepp när jag nu ska skriva om den tredje delen av romansviten Morgonstjärnan, som började med romanen med samma namn. Sammanlagt handlar det om 1 925 svenska sidor översatta av Staffan Söderblom. Avslutningen Det tredje riket är bara på 483. Mitt i trilogin ligger Vargarna från evighetens skog, ett slags historisk roman om 1980-talet som också är väl förankrad i de båda andra delarna.
Vilket blir då begreppet? Jag landar till slut i ”storslagen”, eftersom det är ett ord som innehåller en viss ambivalens. Sviten är en storslagen bedrift i meningen att vi får möta ett stort antal karaktärer varav många utgör berättarjag, som alla upplever några ovanligt och outhärdligt varma dagar i norsk nutid då en mystisk stjärna har stigit upp på himlen. Många av dessa karaktärer är mästerligt och trovärdigt framskrivna. Mänskliga helt enkelt, och intressanta just därför. Jag följer girigt vad som händer Iselin, vad Kathrine tänker och gör och hur Jostein krånglar till allt för att slippa vara en simpel kulturjournalist. Jag följer Toves vägar ut ur och in i psykosen och konsten och hur hennes familj försöker leva runtom det dramat. Det är många relationer som behandlas inte minst de mellan föräldrar och barn. Men också syskon emellan. Många är också de par som argumenterar, sviker och älskar varandra. I Det tredje riket återkommer vi till flera av berättelserna från Morgonstjärnan, men nu skrivna ur en annan persons perspektiv. Det är ett effektivt grepp.
Samtidigt pågår något slags aldrig riktigt förlöst mystisk process som på sitt sätt upplöser det mänskligas själva fundament. Är det så att mitt i allt vardagligt levt liv – där Knausgård på sitt vanliga manér berättar i detalj vad som händer när man tillreder en fiskgratäng och städar upp efter det, hur löken hackas, vilket vin som hälls upp, hur kökshandduken hängs tillbaka på ugnsluckan – mitt i allt detta har döden slutat att vara livets förutsättning? Ja, det verkar onekligen så. I romansviten möter vi det temat både genom begravningsentreprenören Syverts plötsliga brist på kroppar att begrava och vårdpersonalens möte med osannolika fenomen. Det tredje riket (Bör man ignorera tilltaget att döpa en roman så, när författaren tidigare har publicerat en romansvit i sex delar med namnet Min kamp? Damned if you do and damned if you don’t) fortsätter att berätta också om djävulsdyrkan, och unga människors dragning till det utlevande och gränslösa. Här slår storslagenheten över i det överlastade.
Där till exempel PD James i sin roman Människors barn tog i rejält med den apokalyptiska konstruktionen att mänskligheten förlorat förmågan att föda barn, så öppnar Knausgård i stället för att vi inte längre kan dö. Befinner vi oss alltså i tiden när människor aldrig dör och romaner aldrig tar slut? Det är som om Det tredje riket ställer, men inte ger något svar på frågorna om dödligheten och om vad som egentligen är oåterkalleligt i livet, och den gör mig på det viset otillfredsställd. Men kanske är det meningen?
