Ordet avantgarde betyder förtrupp. Det finns skäl till att ingen längre använder det när det gäller vänstern i den rika världen. Inget ord har satts i dess ställe. Möjligen ordet ”samarbetsparti”. Men vad vi egentligen avser – en kraft som skall ordna det minst dåliga – har ett ord, arriärgarde.
”Arriärgarde (fr. arriére-garde), ’eftervakt’, är inom krigsvetenskapen benämningen på den truppstyrka som har till uppgift att bakifrån trygga en i marsch varande truppavdelning, så att denna kan utföra sin förflyttning utan att oroas av fienden. Arriärgardet har sin största betydelse när man marscherar från fienden, och särskilt när man efter en olycklig strid vill undandra sig förföljelse.” (Nordisk familjebok 1906-1926.)
När nu regeringens förhållande till stödpartierna diskuteras, är det värt att minnas hur det var då ordet avantgarde fortfarande ingick i vokabulären. Under större delen av 1900-talet var socialdemokrater och kommunister två nödvändiga komponenter i den majoritet som byggt välfärdstaten. Så var det, även om socialdemokratiska regeringar gjorde sitt bästa för att marginalisera kommunister i historieskrivning och genom det sätt man styrde landet. Under denna tid lade regeringen ett helhetsförslag som sedan förhandlades i utskott. Enskilda delar kunde diskuteras, men inte helheten. Det var nog frustrerande för arbetarrörelsens vänster, men samtidigt gick många förslag åt hyggligt rätt håll, så vänsterrollen bestod i att kräva mer av positiva saker.
Sedan början på 1990-talet har den formella ordningen förändrats. Vänsterpartiet får nu vara med i processen redan innan regeringens budgetförslag läggs. Vitsen är att stödpartierna skall få inflytande över helheten. Frågan är om det verkligen är så.
Nu genomförs ännu en förhandling mellan regeringen och stödpartierna med den nya ordningen. Och – oavsett om vänsterpartiet lyckas hota tillräckligt väl för att neutralisera Göran Perssons rent borgerliga förslag eller inte – kommer det finnas ett missnöje med resultatet.
Det enklaste är att avfärda detta missnöje med att klaga på formen för samarbetet. ”Vi har inte kommit in tillräckligt tidigt”, ”Vi måste in i regeringen”, ”Papprena kommer för sent”. Det går att uppfinna säkert tjugo andra administrativa problem som är svårbemötta utanför den lilla krets som sköter förhandlingarna. Denna försvarslinje börjar, efter ett visst antal förhandlingar, att verka patetisk.
Ofta har det sagts att missnöjet beror på att vänsterpartiet fått för liten påverkan. Men om det vore så enkelt skulle vi kunna vänta länge. Problemet är att utvecklingen i landet går bakåt utifrån ett vänsterperspektiv. Vi talar inte om de år då borgerligheten gjorde sin nyliberala revolution. Vi talar om de senaste åren.
Ökande klyftor är det vanligaste måttet på en baklängesutveckling. Och ont som de gör för människor utgör de i sig inget hot mot en vänsterpolitik. Det gör däremot det faktum att den offentliga sektorn diskrediterats grundligt av nedskärningarna och privatiseringarna. Nu rapporteras av Sveriges Television att i medeltal tolv procent har mycket högt eller högt förtroende för kommunerna.
I detta nummer av Flamman kan vi också rapportera hur försvagningen av den offentliga ekonomin fått Kommunal och Vårdförbundet att acceptera privatiseringar inom vården som en naturlig utveckling. Kommunal tycker att alla sjukhus utom ett i varje landsting gott kan vara privata. Vi talar inte längre om privata alternativ. Vi talar om offentliga alternativ till privat vård.
Det är helt enkelt mycket som förlorats under detta regeringssamarbete.
Det bästa argumentet för att fortsätta regeringssamarbetet har varit att undvika en ännu sämre utveckling. Att som ett arriärgarde undvika de värsta förlusterna är nämligen ibland nödvändigt. Om det är lågkonjunktur eller om man skall samla sig för stora satsningar kan det också vara skäl att acceptera tillfälliga försämringar, eller om landet hotas av allvarlig politisk kris. Men inget av detta gäller idag. Vi väntar oss högkonjunktur (utan nya jobb, som vanligt). Ingen talar om några stora framtida reformer.
Och vi har så mycket politisk stabilitet att en vildmarkshelg i Västerbotten är riksnyheter. Det bästa argumentet är, kort sagt, förverkat.
Och problemet är att denna defensiv förutsatt en tystnad när det gäller baklängesutvecklingen. Skall vänsterpartiet motivera ett samarbete kan man inte samtidigt säga hur det verkligen ligger till. Skall vänsterpartiet dessutom arbeta för att rädda hopplösa ekonomiska situationer tycks man inte samtidigt kunna ägna sig åt att bygga en starkare vänster. Det innebär alltså både tystnad och inaktivitet.
Om det inte är en defensiv i väntan på en offensiv, rör det sig om något annat: Att under största möjliga tystnad få folk att vänja sig vid försämringar, det som ibland kallas för den kokta grodans logik. Grodor som läggs i hett vatten hoppar genast ur grytan. Men om man stegvis värmer vattnet, vänjer sig grodan och upptäcker för sent att den är kokt.
