Med tanke på detta är kongressens beslut kring jobben märkvärdigt tama. En elak sammanfattning kan vara att sossarna ger Arbetsförmedlingen skulden för arbetslösheten. Det främsta fokuset hamnar på hur arbetstillfällen ska förmedlas – inte skapas.
En del kanske trodde att kongressen skulle dra starkare åt vänster. Mona Sahlins retorik handlar om jobb och arbetare. Men i somras startade en debatt med Stockholmsfokus och varningar för att skrämma bort de viktiga medelklassväljarna. Vilket skulle betyda bland annat att inte ställa sig för kritiskt till privata alternativ i vården eller till privatskolor. Vänstersossar invände att även välbeställda vill betala skatt för välfärdstjänster men inte se pengarna försvinna till aktieägare. Men debatten om att ”locka medelklassväljare i storstadsområden” gav partihögern medvind.
För Vänsterpartiets del innebär S- kongressen att det finns ett stort utrymme att fylla till vänster. Detta förpliktigar. Inte minst eftersom Miljöpartiets politik, när det gäller viktiga välfärds- och fördelningsfrågor, är ganska borgerlig.
Om Vänsterpartiet profilerar sig till vänster, kan det ro hem en rödgrön valseger och dessutom växa som parti. Men det är inte helt lätt inom det rödgröna samarbete som faktiskt pågår. Eller som en vänsterpartist utbrast: ”Hur fan ska det gå till?!” Sossehögern vill vinna mittenväljare. Andra tror det är bäst att fiska vänsterut. Vissa menar att mittenväljarna visserligen är mer välbärgade, men ändå vill se en vänsterpolitik.