– Det är en tyst grupp, de här kvinnorna går inte ut och protesterar när man skär ned på dem, säger Angela Beausang, ordförande för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks, till Flamman.
I en debattartikel som bland andra Angela Beausang, en rad politiker i Stockholms län, samt anställda på Rinkeby-Kistas kvinnofridsenhet undertecknat, varnar man för att ”det finns en klåfingrig vilja att spara på arbetet för kvinnofrid i Sveriges kommuner.”
Kvinnofridsenheten i Rinkeby-Kista utanför Stockholm, tar emot runt våldsutsatta 170 kvinnor per år. Enligt de anställda på enheten finns även ett stort mörkertal som de aldrig kommer i kontakt med. När projektet permanentas drar man ner på en tjänst av sex. Debattörerna hävdar att det snarare skulle behövts fler tjänster än färre.
– Det har varit ett mycket bra projekt som vi vill permanenta, även om det blev med en tjänst mindre, säger Bo Sundin stadsdelsnämndsordförande i Rinkeby-Kista (M), till Flamman.
Kommer enheten att kunna göra ett lika bra arbete i framtiden?
– Vi kommer att följa upp arbetet mycket noggrant. Det viktiga är att alla får hjälp.
Behövs resurser
I Stockholmstrakten finns fler liknande exempel. Nyligen kom ett tjänstemannaförslag om att två tjänster skulle försvinna från Stockholms prostitutionsenhet. Förslaget avslogs dock av den politiska majoriteten efter att frågan fått viss uppmärksamhet.
Samtidigt visar en relativt färsk undersökning från Socialstyrelsen att det snarare behövs mer resurser för att hjälpa våldsutsatta kvinnor och deras barn. Av de 80 kommuner man undersökt klarar sig ingen utan anmärkning. Sju kommuner får skarp kritik.
Men Angela Beausang påpekar att allt inte bara är negativt.
– Det ges ganska mycket pengar av regeringen, men det är ofta i projektform, inte fasta pengar. Det gör det svårt att anställa någon till exempel, man vet aldrig från år till år hur mycket pengar man får.
Hon upplever att det finns en medvetenhet i alla etablerade partier om att de här frågorna är viktiga. Ändå blir det i praktiken ofta verksamhet riktad till utsatta kvinnor som får stryka på foten när kommunalpolitiker sitter med nedskärningskrav.
– Visst kan jag förstå politiker i kommuner där det inte finns några pengar. Samtidigt kan man fråga sig om det ska vara så att det inte finns pengar till de här kvinnorna.
Arbeta förebyggande
Förutom det lidande som många kvinnor utsätts för när det inte finns adekvat hjälp att få, menar Angela Beausang att det är en fråga om samhällsekonomi.
– Misshandlade kvinnor blir oftare sjukskrivna. Det tar till exempel tre veckor innan en blåtira försvinner och kvinnan vågar visa sig på jobbet igen.
Högt på önskelistan står fasta pengar och resurser till förebyggande arbete.
– Vi kan ju plåstra och plåstra, men jag önskar också att unga tjejer fick lära sig från början att känna igen signalerna hos en man som kan bli våldsam. Och så behövs resurser för att arbeta med killarna för att förändra normer.
