Att EU och Schengenområdet gör skäl för namnet Festung Europa märks spe-ciellt i Spanien och Italien. Även i Sverige beskrivs migrationen ofta som ett hot mot vår egen välfärd och trygghet. Men i Italien och Spanien får denna hotbild extra skärpa genom att det är där flyktingarna försöker forcera muren och ta sig in i den europeiska fästningen. I Italien går det knappt en dag utan nyheter om nya flyktingkatastrofer, människor som drunknat i vattnen söder om Sicilien, överlastade båtvrak som påträffas utanför ön Lampedusa och vars medtagna och skräckslagna passagerare i väntan på utvisning interneras i olika Centri di permanenza temporanea (tillfälliga uppehållsläger), förkortat CPT.
Det märkliga med nyhetsförmedlingen är dock att den aldrig uppmärksam-mar situationen inne i dessa läger. Ändå har det sipprat ut att den är under all kritik, sämre än i de sämsta italienska fängelser. Det bekräftades när journalis-ten Fabrizio Gatti på tidningen l’Espresso för en tid sedan, förklädd till flykting, hoppade i havet och wallraffade sig in i ett sådant läger. Hans reportage (som jag skrev om i FiB/Kulturfront nr 11/2005) avslöjade vidriga sanitära förhållan-den, grov misshandel från lägerpersonalens sida, kränkande behandling speci-ellt av muslimska fångar samt, inte minst, en total rättslöshet. Avslöjandet väck-te skandal och under några veckor var CPT-lägren på allas läppar. Därefter lade sig larmet och hanteringen fortsatte som tidigare, i betryggande medie-skugga.
Ända tills i somras då författaren Marco Rovelli utgav boken ”Lager italiani” (Italienska koncentrationsläger).
Rovelli undervisar i historia och filosofi vid italienska gymnasier men är ock-så sångare i musikgruppen Les Anarchistes som gärna tar sig an olika sam-hällsproblem. För att kunna skriva ”Lager italiani” har Rovelli intervjuat drygt tjugo personer (de flesta från Afrika) som utan att ha begått något brott varit internerade i olika CPT-läger. Själva syftet med boken är att ge dessa männi-skor ett ansikte och en röst, att förmedla deras specifika erfarenheter så att de förvandlas från blotta nummer till individer och medmänniskor. Människor som — trots västvärldens storstilade tal om mänskliga rättigheter — är ställda helt utanför lagen och därför behandlas på det mest rättsvidriga och omänskliga sätt. Människor vars enda brott består i att de försökt ta sig in i Festung Europa.
För att förklara hur det i demokratiska stater kan växa fram sådana läger åberopar Rovelli filosoferna Hannah Arendt och Giorgio Agamben, speciellt de-ras tankar om koncentrationslägren (detta arv från kolonialismen!) som typiska uttryck för Västerlandets politiska praktik under 1900-talet.
Lägren visar att universella mänskliga rättigheter är en fiktion så länge des-sa rättigheter bara gäller människan i egenskap av medborgare, inte människan som sådan. Innan nazisterna började mörda judar i ”industriell” skala tog de också, mycket riktigt, ifrån dem deras medborgerliga status och därmed åtföl-jande rättigheter, föste ihop dem i getton eller vanliga koncentrationsläger. Först därefter, sedan offren reducerats till icke-människor, stuvades de in i boskaps-vagnar och transporterades till förintelselägrens gaskamrar.
Statslösa personer, människor som haft olyckan att födas i stater som inte garanterar alla sina medborgare deras rättigheter eller människor som stämplas som icke-människor av en aggressiv och imperialistisk omvärld kan i dagens värld behandlas precis hur som helst. Det var vad som skedde i Nazityskland. Det är vad som idag sker i Guantánamo. Och det är också vad som sker i de italienska CPT-lägren.