Kinas president Xi Jinping väntas bli historisk när han väljs till president för en tredje gång – där bara två tidigare var tillåtet. Men inför kommunistpartiets 20:e kongress tornar svårigheterna upp sig och den kinesiska ekonomin går för första gången på trettio år inte som tåget.

När Huaweis mäktiga grundare Ren Zhengfei i augusti sade ”Vi måste göra överlevnad till vårt huvudsakliga mål” (1) handlade det till synes om hur koncernens vinster kollapsat under trycket från USA:s sanktioner. Men hans pessimistiska kommentar tolkades bredare – oväntat nog samtidigt som det kinesiska kommunistpartiets ledare samlats i kustorten Beidaihe för att förbereda sig för sin tjugonde kongress.

Kongressen, som inleds den 16 oktober, väntas välja Xi Jinping till generalsekreterare en tredje gång, vilket skulle begrava den gräns på två mandatperioder som infördes vid Mao Zedongs död 1976.

Kongressen hålls vid en tid när landet står inför stora utmaningar hemmavid – minskande tillväxt, föroreningar, covid-19 och en strikt nedstängningspolitik – samt utomlands – söndervittrande relationer till USA och grannländerna runt kinesiska sjön, kriget i Ukraina och spänningarna kring Taiwan.

Den 20:e kongressen öppnar exakt fem år efter den senaste, kanske för att försäkra de 96,7 miljoner partimedlemmarna om att allt är som vanligt. Och kongressen kommer att öppnas först när dess inriktning och ledarskap redan har fastställts. För till skillnad vad vi ofta får höra i väst så finns det debatt inom partitoppen. Den är nedtystad, till och med hemlig. Men den finns. Och i år finns det mer friktion än vad Xi hade räknat med.

Ekonomin och sociala frågor är nyckelpunkter. Här ser Xis meritlista respektabel ut: en medeltillväxt på sex procent årligen, den absoluta fattigdomen är utrotad (även om IMF rankar Kina på 72:a plats i förmögenhet per capita), framgångsrika och välbehövliga infrastrukturprojekt (vägar, tågräls och flygplatser), och en klättring i den industriella värdekedjan, till den grad att Kina nu tillför över 25 procent av värdet i en iphone, jämfört med 3,6 procent för 15 år sedan. (2)
Men iphone-exemplet visar också på hur beroende Kina fortfarande är av utländsk teknologi, inte minst vad gäller den senaste generationen av taiwanesisk-utvecklade halvledare och mjukvara. Handelskriget som utlöstes av Donald Trump och som därefter trappats upp av Joe Biden har lett till importförbud, vilket gör framtiden osäker. Huawei, ett ledande företag inom G5 och telecom-nätverk, har blivit vingklippt.

Trots detta, och i motsats till den mediala berättelsen, har Xi gjort mycket för att stärka Kinas utrikeshandel och liberalisera reglerna för utländska investeringar, enligt den amerikanska ekonomen David Dollar. ”Under de senaste åren”, skriver han, ”har Kina passerat USA som nummer ett när det gäller direkta investeringar: 253 miljarder dollar flödade in i landet 2020, jämfört med 211 miljarder dollar i USA. Utländska investeringar fortsatte växa under 2021, drivna av service- och high-tech-industrierna. (3) Kapitalister sätter trots allt vinst före ideologi, och en marknad med över en miljard konsumenter går inte att bortse från. Investeringarna har flödat till sektorer högre upp i värdekedjan, medan basindustrin har flyttat till Vietnam, Malaysia och Bangladesh, där lönerna är avsevärt lägre.

Men den kinesiska ekonomin stagnerar: under andra kvartalet 2022 var tillväxten den lägsta på trettio år: 0,2 procent. Svagare världshandel och Kinas ”zero-covid”-strategi, som fortfarande paralyserar hela städer i regionen, är en del av förklaringen. Det är också den frenetiska byggboom som rått i Kina de senaste decennierna, och som skapat en fastighetsbubbla som regeringen långsamt försökt punktera – med begränsad framgång.

Den låga tillväxten beror också på försöken att hålla tillbaka techjättar som Alibaba, vars tentakler har börjat leta sig in i finanssektorn, och att reducera ineffektiviteten i offentliga infrastrukturinvesteringar. De 33 stödåtgärder på över 500 miljarder dollar som regeringen genomförde i april och juni har dock inte fungerat. För David Dollar är järnvägen ett talande exempel på Kinas svårigheter: ”De första höghastighetslinjerna (…) gick genom tätbefolkade korridorer och var välanvända; men senare investeringar har utökat tågnätet till mer glesbefolkade områden där det inte kommer till användning.” Han fortsätter: ”Mer sociala insatser, för migranter, gamla och glesbygdsbefolknigen, skulle kunna betalas genom att skära ned på slösaktiga infrastrukturinvesteringar”. (4)

Arbetslösheten stiger, särskilt bland utbildade unga: nästan en av fem kan inte få ett jobb, en potentiellt explosiv situation. Om Kinas sociala kontrakt – löftet om en bättre framtid i utbyte mot acceptans för kommunistpartiets maktmonopol – undermineras ser framtiden osäker ut. Det är med andra ord förståeligt att partiets högsta tjänstemän och kadrer, vars personliga öden står på spel, inte stillatigande följer varje direktiv från Xi.

Det andra problemet är Taiwan. Motståndet mot öns självständighet har nästan helt dominerande inom partiet och troligen även inom det kinesiska samhället. Men hur Taiwan ska hanteras är omstridd fråga, och i Kina är Xi Jinping inte nödvändigtvis den mest aggressiva.

Somliga, speciellt inom militären, anser att Kina ska slå till snabbt och hårt ”innan USA använder Taiwan för ett proxykrig mot Kina, precis som de gjorde med Ukraina mot Ryssland”, som en före detta officer, som tycker att presidenten är för velig, uttrycker det. Andra anser att landet måste fortsätta förbereda sig militärt. Denna grupp, som är mycket mer tystlåten, skulle föredra om även presidenten höll en lägre profil, i likhet med den tidigare ledaren Deng Xiaoping,
Tre faktorer har förändrat den taiwanesiska situationen under de senaste åren. I Kina har Xi gjort en återförening till en del av hans stora ”vitaliserande” projekt. Taiwan ses som den ”försvunna pusslbiten” som måste återinföras så snart som möjligt. Under den tidigare doktrinen var enandet bara en tidsfråga, så det fanns ingen anledning att skynda.

I Taiwan har behandlingen av Hongkong fått många att dra slutsatsen att principen om ”ett land, två system”, som hävdades garantera demokratiskt självstyre, bara var en slogan ämnad att få dem att acceptera stenhård centralisering. Detta hjälpte i sin tur Tsai Ing-wens triumfatoriska återval som president i januari 2020, vilket ytterligare skrämt upp Beijing.

I USA har en anti-kinesisk feber och Taiwans geostrategiska läge fått många tunga politiker att omvärdera den så kallade ”one China”-politiken som rått sedan 1979 och inneburit att man mer eller mindre fullständigt erkänt Taiwan och Hongkong som rättmätiga delar av Kina. En månad efter att representanthusets talman Nancy Pelosi genomförde sitt omtalade besök i Taipei meddelade Biden-administrationen att man kommer att skicka en ny vapenleverans till ett värde av
1,1 miljarder dollar till ön.

Presidenten sade också att USA skulle försvara ön om den invaderades, (5) vilket har har setts som en uppmuntran till Taiwan att utropa sin självständighet. Den 14 september godkände senatens utrikespolitiska kommitté en ny Taiwanstrategi. Den innehåller steg som utmanar status-quo, som att utnämna Taiwan till ”en viktig allierad utanför Nato”, (6) precis som man gjort med Japan, Australien och Sydkorea. Eller de 4,5 miljarder dollar som ska ges i ”säkerhetsstöd” under de kommande fyra åren. Senaten och representanthuset behöver godkänna förslaget innan Joe Biden kan införa det, men demokrater och republikaner är på samma våglängd och det kinesiska ledarskapets rädslor har förstärkts. Rädsla är sällan en god rådgivare.

Allt detta spelar in i Xis strategi att vända sig mot den icke-västliga delen av världen, framför allt Asien. Han har inte lyckats inskränka Washingtons militära och strategiska makt i regionen, men har konsoliderat sina band via RCEP, det största frihandelsavtal som någonsin slutits, med länderna inom Association of Southeast Asian Nations (ASEAN), Australien, Sydkorea, Japan och Nya Zeeland. ”Under 2012 var USA Kinas största exportmarknad (19 procent)”, skriver Dollar, ”2019 var Kinas export till sina partner inom RCEP 56 procent större än exporten till USA.”

Detta ekonomiska beroende betyder att de flesta ASEAN-ledare vägrar att välja medan Washington och Beijing trots påtryckningar från båda sidor.

Kina utökar också sitt inflytande i centralasien. Under sitt första utlandsbesök på två och ett halvt år besökte president Xi Kazakstan och Uzbekistan, där han deltog i samarbetsorganisationen SCO:s möte i Samarkand tidigt i september. SCO är unik eftersom den samlar alla fyra centralasiatiska republiker (Kazakstan, Kirgizistan, Uzbekistan och Tadzjikistan) samt Ryssland, Kina, Indien och Pakistan, som alla är fullvärdiga medlemmar, jämte flera ”dialogparter”: Azerbajdzjan, Armenien, Kambodja, Nepal, Sri Lanka, Mongoliet, Turkiet, Egypten, Qatar, Saudiarabien och Iran (som har ansökt om fullvärdigt medlemskap).

Kinesiska ledare talar ofta om SCO som en modell för en ny internationell ordning, befriad från västerländsk överhöghet, där länder som inte är överens ens om frågor som är av avgörande betydelse (Indien och Pakistan om Kashmir, eller Iran och Saudiarabien) ändå kan samarbeta i andra frågor, eller åtminstone föra en dialog.

Organisationens septembermöte överskuggades av det ryska kriget i Ukraina och Vladimir Putins bilaterala möten med Xi och Indiens president Modi. Putin sade till Xi: ”Vi sätter högt värde på den balanserade position som våra kinesiska vänner har intagit ifråga om Ukrainakrisen (…) Vi förstår era frågor och farhågor kring detta”. 7 Inga detaljer om vilka farhågor detta var framkom. Vi vet bara att Modi fick samma svar från Putin när han påpekade att ”detta inte är rätt tid för krig”.

Rysslands invasion av Ukraina inskränker den absoluta okränkbarhet för nationell suveränitet som Kina förespråkar. En talesperson för det kinesiska utrikesdepartementet uttalade i slutet av september återigen kravet på en ”vapenvila via dialog”. Kriget saboterar Xis förhoppningar på en multipolär värld som erkänner Kinas maktanspråk. Beijing vill därför inte alienera väst fullständigt, men inte heller låta USA och dess allierade krossa Ryssland ekonomiskt och diplomatiskt – en svår balansgång.

Det pågår mycket debatt inom kommunistpartiet, där ledande figurer öppet har kritiserat den förda politiken. Kritiken sträcker sig bortom de kinesisk-ryska relationerna och berör i allt högre grad alla aspekter av samhället. Den ökande repressionen och censuren har inte heller tystat den, som den kinesiske sociologen Sin Liping skriver i artikeln ”Varför får inte vill vara bundna”: ”Om får inte gillar att vara bundna, är det inte nödvändigtvis för att de vill göra något dåligt (…) Det räcker med att se hur lyckligt ett får är när det släpps fritt, hur det springer iväg, för att förstå hur mycket det ogillar att vara bundet.” 8 Kommer fåraherdarna vid den tjugonde kongressen att se?

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Tor Gasslander

Fotnoter

1. Jeff Pao, ”Huawei’s profits collapse as US sanctions bite”, Asia Times, 27 august 2022.
2. Tripp Mickle, ”How China has added to its influence over the iPhone”, The New York Times, 6 september 2022.
3. David Dollar, ”Xi Jinping’s mixed economic record”, China Leadership Monitor, Washington, nr 73, hösten 2022.
4. David Dollar
5. Intervju med Real Clear Politics, 19 september 2022.
6. The Taiwan Policy Act of 2022, US Senate,
14 september 2022, www.foreign.senate.gov/.
7. Reuters, London, 15 September 2022.
8. Citerad i David Ownby, ”Sun Liping on why sheep don’t like to be tied up”, Reading the China Dream, 8 september 2022, www.readingthechinadream.com/.

Martine Bulard

Flamman träffar humorgruppen Freudian Slip Productions, och återvänder till en tio år gammal debatt med Liv Strömquist och Kristoffer Svensson, för att ställa en evig fråga – får man skämta om allt?

– Hur säger man burn på västgötska? Burn. Börn. Böörn.

Martin Arnell gör dialektala utfall iförd bandana och skinnjacka. Bredvid sig har han parhästen Gustav Bennegård i skinnväst och mittbena. De tillhör ett bensindrivet gatugäng som i ett parkeringsgarage möter sina naturliga fiender.

– Är ni elbilsgänget? Har ni symöte eller?

Bensinkillarna skrattar hånfullt och highfivear.

– Det är bäst att ni tar det lugnt. Ni ska väl ändå sova i väntan på att elbilarna laddat klart.

Humorduon Martin Arnell och Gustav Bennegård kallar sig Freudian Slip Productions, och har lånat ett parkeringsgarage i norra Stockholm för att spela in en reklamfilm för elbilsfirman Carla. I scenen målar de upp konflikten mellan drivmedlen som ett identitetspolitiskt krig mellan självgoda stadsbor och manschauvinistiska fossiler.

(mer …)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Först sörjer vi värdigt, sedan pekar vi finger. Jag längtar till dag tre – när vi pratar om hur vi bygger ett Sverige utan skjutningar.

Vart tog det fina Sverige vägen?

Det frågade drottning Silvia under kungaparets besök på Risbergska skolan under onsdagen, och vi är nog många som undrar samma sak.

Samtidigt har det varit fint att se oss samlas. Jag blev inte bara rörd av våra monarker, utan även av Ulf Kristerssons presskonferens. Över hur de flesta av oss ändå höll oss från att sprida obekräftade uppgifter, att mana till lugn, att inte alltför snabbt börja peka politiska fingrar. Inte bara för offrens skull, utan även för folkets. Att inleda med ett erkännande av att inte heller våra politiska motståndare vill se oskyldiga människor skjutas.

Så såg den första dagen ut, för vi vet också att dag två kommer. Snart kan polisen inte längre hålla uppgifterna för sig själva, och då har ändå det mesta ändå kommit ut via medier och flashbackspanare.

Nu har TV4 analyserat ett ljudspår som visar att skytten ropade ”ni ska bort från Europa!” Valet att gå till attack mot en kommunal vuxenskola med särskild inriktning på det svenska språket antydde redan att dådet kunde ha rasistiska motiv. Om uppgifterna så stämmer har vi alltså att göra med ännu ett rasistiskt terrordåd i Norden.

Samtidigt visar uppgifter från Aftonbladet att dådet snarare kan ha varit riktat mot socialtjänsten. Den misstänkte massmördaren har stått utan inkomst de senaste tio åren, då han inte sökt tillräckligt många jobb. Nu uppges flera anställda på socialförvaltningen vara saknade. I sådana fall har vi ett fall liknande Luigi Mangione i USA, som mördade vd:n för ett hälsobolag för att ha utsatts för deras grymma utsållningssystem.

Ett socialistiskt rorschachtest alltså.

Antingen går man till attack mot den rasistiska retorik som inte längre bubblar underifrån, utan sprids från dem som styr oss. Vi skulle kunna uppmana Ulf Kristersson och de övriga Tidöpartierna att markera hårdare mot det hat som väller ut från deras samarbetsparti Sverigedemokraterna. Be honom att berömma den kristdemokratiska socialministern Jakob Forssmed, som i höstas var anständig nog att ta avstånd från Richard Jomshofs rasistkarikatyrer, i stället för att låta hans parti be Sverigedemokraterna om ursäkt.

Därför längtar jag efter dag tre, när beskyllningarna har ebbat ut och vi alla berättar vad det är för samhälle vi vill ha i stället.

Eller så angriper man nedskärningarna i socialtjänsten. Påpekar hur det ser ut i kommun efter kommun: färre socialsekreterare, längre handläggningstider, mer press på de anställda att trolla fram hjälp ur en ständigt krympande budget. En politik som inte bara slår mot dem som söker stöd, utan också mot de anställda som förväntas hantera desperata människor utan verktygen att faktiskt hjälpa dem. En värld där sprickorna blir allt fler, och där hopplösheten – som vi precis har sett – ibland leder till katastrof.

Men jag orkar ärligt talat inte med det just nu. Skjutningarna är här, och inspirationen kommer från alla håll – gängen, högerextremister, islamister, internet – och det finns inga politiska trollformler som kan lösa dem.

Därför längtar jag efter dag tre, när beskyllningarna har ebbat ut och vi alla berättar vad det är för samhälle vi vill ha i stället. Hur vi ska bygga upp det där fina Sverige igen.

För det kanske är där som de ständiga utfallen mot muslimer, eller utreandet av våra gemensamma egendomar, brister som mest. Låt oss bortse från eventuell hjärtlöshet eller rasism – vilken vision om framtiden bygger de på? Hur är de tänkta att göra Sverige till ett land där ingen människa är desperat nog att ta till vapen?

Svaret är att regeringen inte har presenterat en sådan tanke under en enda av sina presskonferenser, och det har ingen annan politiker heller. Så länge det är så, kommer vi att ha skjutningar i Sverige.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Mycket är ännu oklart om massmordet i Örebro. Men en sak är säker: vi måste ta hotet mot våra skolmiljöer på större allvar.

Sverige är ännu i sorg efter den värsta masskjutningen i svensk historia.

I skrivande stund har elva människor bekräftats döda, samtidigt som osäkerheten är stor. I nuläget tror polisen att förövaren var en ensam man med vapenlicens, som troligen dödade sig själv på plats.

Vi vet ännu inte vilka de döda är, men flera imamer ska ha besökt Universitetssjukhuset i Örebro under kvällen.

Men vissa saker vet vi.

Skjutningen ägde rum på en kommunal vuxenutbildning, Campus Risbergska, en plats där många invandrare utbildar sig. Flamman har också tittat på schemat för dagen, och 11 av 18 kurser som ägde rum samtidigt med skjutningen var olika nivåer av svenska som andraspråk.

Förutom kurser i svenska och vuxengymnasium har Risbergska även utbildningar som kombinerar språket med ett yrke, som barnskötare, lokalvårdare, restaurangbiträde, servicereseförare och undersköterska.

Dessa båda byggstenar – språket och yrket – är centrala för att finna en plats i det svenska samhället.

Detta har inte minst inskärpts av regeringen.

”Invandringen ska gynna Sverige”, förklarade statsminister Ulf Kristersson och migrationsminister Maria Malmer Stenergard i en debattartikel i Svenska Dagbladet (22/8). ”Från dag ett har regeringen därför varit tydlig med att den som kommer till Sverige för att stanna också ska förväntas bli en del av samhället, lära sig språket, bli självförsörjande och respektera svenska värderingar.”

Det är precis vad människorna på Campus Risbergska gör. För det har de nu straffats, vissa med döden. Oavsett hudfärg på de drabbade så behöver den hotfulla retoriken i samhället gå ner.

Ulf Kristersson gjorde en bra presskonferens i går och sade värdigt nog att han ”inte tänker på politik i dag, utan de anhöriga”.

Det gjorde jag också. Och när saker har klarnat mer kring gärningsmannen och offren, så kommer vi att behöva prata mer om hur vårt politiska samtal är formulerat. Att oavsett vad vi vill se för politik så målar vi inte upp folkgrupper som ett hot.

Men redan nu står klart att vi måste börja skydda våra lärare och elever bättre. Det är ett annat Sverige nu, både ensammare, ojämlikare och ilsknare, vilket plötsligt gör det farligt att tillhöra världens vapentätaste länder. När tidningarna listar skolattacker har endast två ägt rum innan millennieskiftet, och sju sedan dess.

Det är inte ens första gången denna vuxenutbildning är en måltavla. För fem år sedan utsattes Risbergska för ett bombhot som gjorde att skolan fick utrymmas och nationella bombskyddet kallades in. I höstas övade därför lärarna på närliggande Karlsundsskolan i att försvara sig mot en skolattack mot maskerade män, med ett säkerhetsbolag som lärde ut motstrategier.

Den senaste dödligaste skolattacken ägde rum i Malmö 2022 när en 18-åring knivmördade två lärare. Då sade Per Boström, Lärarnas Riksförbunds ordförande i Örebro, att hotbilden var hög även där, och att skolorna behöver se över sina skalskydd. Ett ordentligt sådant innefattar blipplås och larm på alla entréer, vilket torde vara en självklarhet framöver. Så får vi diskutera vakter och metalldetektorer om våldet fortsätter.

”Det kan inte nog betonas hur viktigt det är”, sade han då. Nu säger han till Flamman att det gör ont hur lite som har hänt sedan dess. Och som inte det vore nog visar en regeringsrapport (15/10) att våldet och hotelserna som riktas mot lärare ökat med 150 procent på bara tio år.

Hoten mot våra skolmiljöer behöver tas på allvar. Ingen ska behöva vara rädd på jobbet, inte minst på en så central plats för demokratin som skolan. Det kommer snart att finnas saker att bråka om.

När det gäller att värna skolan som fredlig plats borde vi dock kunna vara överens. Men en allvarlig röst räcker bara så långt – nu gäller det att sätta pengar bakom orden.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Pär Boström ringde i varningsklockorna om säkerheten på skolorna redan efter dubbelmordet i Malmö 2022. Nu har hans egen hemstad drabbats av Sveriges värsta masskjutning någonsin.

– Det är ofattbart det som hänt, säger Pär Boström.

Han är lärare för årskurs 4–9 på Mellringeskolan i Örebro, och en lokal lärarfacklig veteran. Inför Sveriges lärares kongress 2024 beskrevs han i Vi Lärare som ett av förbundets mest erfarna ombud. I rollen har han drivit frågor om såväl minskad arbetsbelastning som marknadsskolans avskaffande. Men också frågan om säkerhet på jobbet.

– Lärare är ett utsatt arbete, vi jobbar i en väldigt öppen verksamhet, berättar han för Flamman.

– Det är i dag väldigt lätt för utomstående att obemärkt komma in på en skola. Man kan gömma sig, det finns många ingångar och alla skolor låser inte sina dörrar.

Redan för knappt tre år sedan, våren 2022, varnade han om en ohållbar säkerhetssituation för lärare. Detta efter att en 18-åring mördat två lärare på Malmö Latinskola. Även han själv har varit med om en inrymning, som senare ledde till åtgärder.

– Skolan jag jobbar på hade en hotbild mot sig för flera år sedan, och då ändrades skalskyddet så att man lättare kan stänga byggnaden om ett hot utifrån uppträder.

Han ser även att sättet skolor byggs på påverkar säkerheten för elever och lärare.

– Bygger man skolor med glasväggar finns det ingenstans för personal och elever att gömma sig. Många skolor har väldigt öppna ytor där det inte riktigt finns någonstans att ta vägen, säger han.

– Säkerhetstänk måste vävas in i arbetet när man bygger nya skolor, och bygger om skolor. Det är klart att det är kostnader i detta, för privata och kommunala huvudmän, och här ser jag att staten måste bli mer delaktig i att skjuta till medel för att bygga säkra skolor.

Han hoppas att säkerhetsfrågorna nu ska komma upp på agendan på allvar, efter masskjutningen i Örebro.

– Att det krävs en sådan här fruktansvärd händelse för att börja tänka i de banorna är hemskt, poängterar han.

– När man pratat om detta i media har man hittills inte lyft säkerhetsfrågorna på det här sättet, jag har inte hört någon alls prata om skalskydd. Det gör ont för mig, det är viktigt.

Flamman söker Arbetsmiljöverket.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

Över 100 personer har fått sina telefoner hackade av företaget Paragon. En av dem är Husam El Gomati – som bor i Sverige, granskar korruption i Libyen, och har blivit en måltavla för Italiens underrättelsetjänst.

– Så vitt jag vet är den här linan säker. Just nu, skrattar Husam El Gomati.

Samtalet sker över Whatsapp. Husam El Gomati blev nyligen kontaktad av representanter från Meta, som äger chatt-appen. De ville informera honom om att han var en av ett hundratal journalister, aktivister, och andra vars telefon blivit hackad och spionerad på via Whatsapp, av det israeliska övervakningsföretaget Paragon Solutions.

– De sade till mig att det inte ens skulle hjälpa om jag fabriksåterställde mobilen. Det var rätt läskigt.

(mer …)

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Om du frågar högerns ungdomsförbundare med backslick är det de som står för friheten. Inget kunde vara mer fel.

Det måste vara förenat med en lätt schizofren diagnos att vara borgerlig. Många som går med i de moderata och liberala rörelserna gör det för att de älskar frihet. I deras värld är staten en övernitiskt sträng förälder, som med skatter och regleringar hindrar sina barn från att växa. Om det bara blir lättare att sälja alkohol och bygga bostäder så kommer svenskarna att bli friare. I varje fall om man ska tro berättelsen från muf-are, cufare, lufare eller andra -ufare med bakåtslickat hår.

De beskriver staten som en främmande makt som förslavat oss stackars medborgare – som om staten inte var vår skapelse, en samling organ som vi själva äger och styr över. Det är med hjälp av denna myt som de övertygar oss om att sänka skatterna och släppa marknaden fri. Men det är väldigt enkelt att se att berättelsen inte hänger ihop.

Detta klumpiga hopkok om frihet borde rimligtvis öppna för en frihetlig berättelse från progressiva krafter.

För aldrig har väl batongerna åkt fram så snabbt som nu. Förvisso från de allra flesta partier – men allra mest från höger. Och att socialdemokratiska företrädare också vill göra det lättare för staten att inskränka på våra friheter i sin desperata jakt på gängkriminella kan förvisso anklagas för att vara populistiskt – men inte ideologiskt inkonsekvent. Sossar har alltid velat lösa gemensamma problem med gemensamma muskler.

Men hur ska de unga frihetliga timbroiterna hantera att deras partiföreträdare bygger en polisstat? De så kallade Liberalerna må säga sig sätta individen först, men använder samtidigt statsapparaten för att förbjuda barns användning av mobiltelefoner. Moderaterna må slakta både a-kassa och sjukförsäkringssystem i frihetens namn – men med den andra handen försöker de installera ansiktsigenkänning i Stockholms kollektivtrafik.

De verkar inte kunna bestämma sig för hur de ska se på staten. Att finansiera barnbidrag, canceroperationer och museer med skattbeskrivs som snudd på förtryck – medan skärmförbud, hårdare straff, hot om indragna medborgarskap, ökad kameraövervakning och statlig styrning av ”svenska värderingar” tydligen inte är det.

Detta klumpiga hopkok borde rimligtvis öppna för en frihetlig berättelse från progressiva krafter. Där staten ses som möjliggörare för friheten, snarare än tvärtom. För det hotar trots allt inte friheten att lägenheter som byggs i det här landet ska ha fönster. Eller att medicinen inte får bli alltför dyr. Att ungar har fritidsgårdar att spela pingis på, skolbibliotek att låna böcker i eller kulturskolepedagoger som lär dem körsång.

Läs mer

En student minglar i Uppsalas universitetsaula. I Konservativa förbundets verksamhetsberättelse lyfts den ”studentikosa” verksamheten fram. Foto: Tor Johnsson/SvD/Scanpix.

Inrikes/Nyheter • 29 januari, 2025

Miljonbidrag till SD-nära studentförbund: ”Fostrar konservativ elit”

Högern förlorade anspråket på att vara frihetskämpar för länge sedan. Medan deras ungdomsförbund och tankesmedjor utmålar sossar som stalinister höjer de skatten på din öl, kameraövervakar dina kompisar och låter riskkapitalisterna skratta fritt hela vägen till banken.

Vi borde prata om riktig frihet. Och den kommer inte från höger.

Linn Svansbo

S-debattör och djurgårdare.

Idag inleds Hamnarbetarförbundets blockad mot militär handel med Israel. Strax innan sades vice förbundsordförande Erik Helgeson upp – och polisanmäldes av arbetsgivaren, som menar att han ”inte längre kan antas vara lojal.”

– Jag agerar som vald företrädare för alla våra medlemmar. De angriper inte bara mig, utan vill också få media att klumpa ihop mig med kinesiska ambassadspioner, säger Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet.

– Det är nedrigt, och jävligt ovärdigt efter 20 år på kajen.

I dag, tisdagen den 4 februari, inleds Hamnarbetarförbundets blockad mot handel med israeliskt krigsmaterial som Flamman tidigare rapporterat om. Aktionen kommer att pågå i sex dygn framåt, då man kom i gång senare än planerat.

Erik Helgeson har varit medial kontaktperson inför blockaden, som fortfarande blir av enligt facket. Själv sägs Helgeson däremot upp omedelbart av arbetsgivaren Gothenburg Roro Terminals (GRT).

– Jag hade jobbat hela helgen när de sa att jag skulle komma ner på möte klockan tio. De hade förlagt mötet till utanför hamngrindarna, så jag räknade med att de skulle försöka ta ifrån mig möjligheten att vara på området. De läste i princip innantill upp att jag varslades av personliga skäl på grund av säkerhetskyddslagen, och illojalitet kopplad till den.

Erik Helgeson har inte haft någon kontakt med polisen, men arbetsgivaren meddelade i tisdags att han polisanmälts – för ”brott mot rikets säkerhet”.

– Vi har hållit oss inom den rättspraxis som finns för politiska stridsåtgärder, baserat på en dom från 1980 när man stoppade handel med fascistregimen i Chile. Arbetsdomstolen gav oss grönt ljus, säger Erik Helgeson.

I ett mejl till Flamman skriver GRT:s presskontakt Maria Lindquist att bolaget ”[aldrig] kommenterar enskilda personalärenden av hänsyn till den enskilde individen”.

”I det här fallet rör det sig dessutom om säkerhetsfrågor och bolaget kan aldrig kommentera sådana frågor med hänsyn till rikets säkerhet.”

Enligt Sveriges Radio ska GRT gjort sin polisanmälan efter att ha tagit del av den lista av påverkade försvarsföretag som Arbetsdomstolen begärde ut i samband med ansökan om blockaden. Blockaden påverkar bland annat israeliska Elbit Systems, vars svenska gren har flera kontrakt med Försvarsmakten och sitt högkvarter i Göteborg.

GRT skickar ut ett pressmeddelande till bland annat P4 Göteborg, där de ”bedömer att den anställda inte längre kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen, och är i övrigt pålitlig ur säkerhetssynpunkt.”

– Det där är något de skickade till utvalda journalister igår, för att hänga ut mig. Det tycker jag nästan är lika grovt som själva uppsägningsvarslet, säger en uppriven Erik Helgeson.

Säkerhetsskyddslagen gäller ”den som till någon del bedriver verksamhet som är av betydelse för Sveriges säkerhet”. Man har tidigare hänvisat till lagen för att neka anställda tillträde till Göteborgs hamn, då hela hamnområdet räknas som skyddsobjekt. I det fallet var Transportfacket kritiska, och menade att bedömningarna skedde ”i lönndom” och var inkonsekventa. Rutiner och bakgrundskontroller har skärpts sedan Rysslands invasion av Ukraina 2022, och man har bland annat som första hamn i Sverige skaffat beväpnade vakter.

Mer än att ärendet rörde facktoppens ”uttalanden och ageranden” ville man inte redogöra för. När facket senast blockerade israeliskt gods i solidaritet med Gaza 2010 hände inget liknande, menar Erik Helgeson.

– Vi hade en nästan 2 månader lång blockad på allt gods till och från Ryssland, och det hände ingenting då heller. Det är nog inte bra för mig att spekulera för mycket innan de presenterat i detalj vad jag är anklagad för. Men det enda jag gjort uttalanden om är ju blockaden, i egenskap av nationell företrädare för förbundet.

Beskedet har varit påfrestande för Erik Helgesons familj och privatliv, berättar han.

– Jag fick ringa mitt tioåriga barns lärare och säga att det kan bli en del att hantera framöver, för att jag är den ”anonyma anställda” som blivit uppsagd med hänsyn till rikets säkerhet. De blir bara spelbrickor i nån slags kampanj här.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Ett tiotal personer uppges ha dött i tisdagens skjutning på en komvuxskola i Örebro.

Ett tiotal personer dog i dagens skjutning på skolan Campus Risbergska i Örebrostadsdelen Västhaga, uppgav polisen under en pressträff under tisdag kväll. Flera skadade personer har dessutom förts till akuten, enligt Jonas Claesson, hälso- och sjukvårdsdirektör i Örebro län.

– En mardröm, säger Roberto Eid Forest på Örebropolisen.

Polisen har identifierat en nu avliden gärningsman, som inte ska vara känd av dem sedan tidigare. De utesluter koppling till kriminella gäng. På frågan om det kan vara ett terrordåd vill han inte slå fast något.

– I nuläget tror vi inte att det är ett terrormotiv, men jag vill poängtera att vi är väldigt tidigt inne i utredningen, säger Roberto Eid Forest.

Larmet om skottlossning kom in strax efter halv ett på tisdagseftermiddagen. Flera ambulanser har synts på platsen, och enligt uppgifter till Expressen och Aftonbladet har både Örebro och Karlskoga sjukhus gått upp i stabsläge. Enligt NWT skickar region Värmland blod för att stötta sjukvården i Örebro.

– Det innebär att vi förbereder oss på ett stort skadeutfall. Vi styr om planerade operationer och sjukhusbesök, och försöker prioritera upp resurser så att vi kan ta hand om många svårt skadade, sade Jonas Claesson på eftermiddagen till SVT.

Risbergska skolan invigdes i sin nuvarande form 2017, och erbjuder vuxenutbildningar i kommunal regi (Komvux). I området ligger flera andra skolor, däribland Entréskolan, Karlslundsskolan och förskolan Blåmesen.

Enligt Expressen ska gärningsmannen ha tagit sitt eget liv, och strax efter två på eftermiddagen meddelade polisen att faran för liv var över. Under presskonferensen meddelade polisen att de inte utesluter fler gärningspersoner, men att de ser det som troligt att det är en ensamagerande gärningsperson.

– Det är en av anledningarna till att vi valde att inrymma ytterligare skolor, med tanke på det oklara läget.

Antalet skadade och deras skadeläge för de skjutna är i skrivande stund oklart, men enligt Jonas Claesson vårdades fem personer under eftermiddagen på sjukhus, varav fyra ska ha opererats och två befinner sig i ”stabilt läge”.

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Den poetiska dokumentären om sprängattentatet i Alta svävar fjäderlätt mellan magi och politisk brutalitet.

In my hand beskrivs i pressmaterialet som en ”poetisk hybriddokumentär” och återberättar historien om Niillas Somby som blev en efterlyst terrorist i Norge och en av de aktivister som stred om vattenkraftsutbyggnad av Alta-Kautokeinoälvarna i Finnmarken i Norge under 1970- och 1980-talet. Samtidigt handlar det om brännande frågor i nutiden. Altakonflikten inbegrep frågor om skydd av kulturminnen, utbyggnaden sågs som ett övergrepp från majoritetsbefolkningen av den samiska minoriteten, och för miljörörelsen handlade det om att bevara laxens lekområden. Somby ingick i den grupp av åtta unga samer i Samisk aksjonsgruppe som hungerstrejkade utanför Stortinget i Oslo 1980. En protest som orsakade den dittills största polisinsatsen i Norges historia med en tiondel av landets polisstyrka.

När bygget av dammen ändå blev ett faktum utförde Somby 1982 tillsammans med John-Reier Martinsen och en tredje person en sprängning av en bro över Tverrelva. I filmen syns den unga mannen famla i mörkret till Sombys säregna berättarröst som lugnt berättar att han hade tagit med sig extrabatterier men inte visste att batterier kunde frysa eller vad som händer om man kopplar bort dem.

Vitt ljus. Bron förblev intakt men laddningen detonerade och sprängde sönder en arm och ett öga. Han och Martinsen häktades, åtalades och riskerade 21 års fängelse för terrorism. Men Somby fick tag på ett falskt pass och flydde till Kanada.

I Helanders och Wajstedts framställning blir Sombys stympade kropp en metafor för det samiska motståndet.

Marja Helander och Liselotte Wajstedt är båda internationellt etablerade bildkonstnärer med tydligt bildspråk som har gjort flera filmer var för sig, men nu för första gången tillsammans. Sombys röst för handlingen framåt samtidigt som arkivmaterial blandas med iscensatta återblickar från fängelseceller och landskap.

Jag känner igen det på en gång avskalade och detaljrika bildspråket från Helanders tidigare filmer och fotografier som ofta rör sig mellan olika tider och verkligheter, och Wajstedts hantverksskicklighet, rytm- och materialkänsla. Som när Somby ligger chockad och utslagen i snön efter att han utlöst bomben av misstag (själva explosionen gestaltas effektfullt enkelt genom en vitruta mellan scener med djup svärta). Vi förstår att han tror att han är död och i sin dvala möter han ett kvinnligt andeväsen (en saajve?) som blir till ett norrsken som löses upp och förvandlas till de knutna fransarna som känns igen från traditionella samiska sidensjalar.

Somby den äldre reflekteras i glaset när den yngre Somby står i kanadensiska passkontrollen med sitt falska pass, och på ett annat ställe i filmen skymtas han i ett dokumentärt klipp från protesterna i Oslo 2023. På så vis dyker det förflutna upp som ett spöke i samtiden, och tvärtom.

Jag ser inte filmen i omslutande 360-version utan i bioformat, men berättelsen vinner även i denna version på de färre och längre tagningarna, ett grepp som ger publiken tid att vänja sig vid bilden och orientera sig i VR och kan beskrivas som scener eller tablåer. Min första tanke var att den inverterade drönaråkningen längs med den uppdämda Altaälven var ett förföriskt grepp för att skapa riktning, men jag inser efterhand att det i själva verket är just genom alla speglingar och reflexer som handlingen vecklas ut. Bilder i bilder. Lokala fenomen som reflekterar globala förändringar. Det är en rytmisk, förförisk, stundom storslagen hyllning till polarregionens karga landskap som lyfter fram ursprungsbefolkningars motstånd mot såväl den historiska som den pågående exploateringen av naturresurser.

Läs mer

I årets festival medverkar dragshowen Indigenous Drag Excellence XXL, med artister från tre kontinenter. Foto: Sara Aarøen Lien.

Reportage/Utrikes • 02 augusti, 2024

Aktivisterna är stjärnor på Riddu Riđđu

Detta är inte första gången Niillas Somby befinner sig i aktivistiska konstsammanhang. Till exempel framträde han tillsammans med Linnea Dick på konstfestivalen Documenta i Aten 2017. Därför är det inte heller så märkligt att jag kommer att tänka på något utanför det samiska sammanhanget och påminns om den palestinska poeten Ghayath Almadhoun som i dikten Min hand som försvann för gott skriver: ”Jag är en fri man från ett land som drömmer om frihet, min hand som försvann för gott, ofta försöker jag omfamna dig utan den och därför verkar det som om jag bara älskar dig till hälften, men jag vill att du ska minnas, älskling, att när jag omfamnar dig med bara en hand håller jag dig inte lika hårt dagen du bestämmer dig för att gå.”

I Helanders och Wajstedts framställning blir Sombys stympade kropp en metafor för det samiska motståndet. Han må ha varit en enarmad bandit. Men i den här berättelsen ligger symbolvärdet av hans handlingar inte i bron som inte gick att spränga, utan i den förlorade kroppsdelen. Med sin enda örnvinge är Somby dömd att flyga i cirklar samtidigt som han har offrat sitt öga för att kommande generationer ska kunna se in i framtiden.

Jonatan Habib Engqvist

Författare och kurator.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Kjell-Olof Feldt är död. Som förväntat hyllas han av högern som mannen som fick socialdemokratin på rätt kurs. Medan vänstern reagerar ungefär som Göran Greider, som skrev på Facebook: ”Han var folklig, med sin arbetaruppväxt, men bidrog till att driva socialdemokratin högerut (kanslihushögern). Under sina sista år ändrade han sig på en avgörande punkt och ansåg att det fria skolvalet var ett stort misstag.”

I samband med att jag skrev en text om den svenska riksbanksreformen (publicerad av västsvenska LO) intervjuade jag Feldt i hans sommarhus i Halland i augusti 2015. Han var en mycket sympatisk man. Ödmjuk. Självkritisk. Det bjöds på god mat och vin. Jag kan tänka mig vad konspirationsvänstern sagt om mötet avslöjats.

Bilden av Feldt som drev S åt höger är den vedertagna. Och visst finns det ett mått av sanning i den. Men sanningen om Feldt är ändå mer sammansatt.

Efter att dollarns roll som ankare i det globala valutasystemet försvann i augusti 1971 växte den globala gränslösa finansmarknaden explosionsartat. Utöver direkttransaktionerna kom optioner och terminer. Möjligheter att låna eller flytta pengar utomlands ökade.

Det försvårade för nationalstaternas ambition att i den brittiska nationalekonomen John Maynard Keynes anda styra efterfrågan med sikte på full sysselsättning. Expansionspolitik ledde till inflation och kapitalflykt. Den som först fick smaka på denna beska medicin var regeringen Mitterand i Frankrike, som 1981 tvingades backa från en utlovad expansionspolitik.

Bilden av Feldt som drev S åt höger är den vedertagna. Och visst finns det ett mått av sanning i den. Men sanningen om Feldt är ändå mer sammansatt.

Inför valrörelsen 1982 talade Olof Palme om svängrum i stället för borgarnas svångrem. Det kom som en chock för många då det efter segervalet i stället gjordes en stor devalvering. Den nyutnämnde finansministern Feldt skrev i boken En kritisk betraktelse: Om socialdemokratins seger och kris (2012): ”Devalveringen beskrevs som inledningen till en offensiv, men att den i själva verket var ett försvar för att undgå reträtter i partiets kärnfrågor.”

(En parentes: Håkan Juholt hänvisade till Palmes ”svängrum” när han pläderade för sin segrande motion på S-kongressen 1993. I den nämnda boken kallar Feldt Juholts visioner för ”luft”.)

Det som främst kom att prägla bilden av Feldt som ledare för ”kanslihushögern” är nog avskaffandet av kreditregleringen i november 1985. Berömt blev hans referat i boken Alla dessa dagar (1991) av vad som hände då Palme fick höra om förslaget: ”Olof såg alltmer irriterad och störd ut… men just som jag började tro att han skulle säga nej till hela idén reste han sig och sade: gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting.”

Även valutaregleringen försvann åren 1986–89. Det hade varit möjligt att avveckla regleringarna långsammare och i mer ordnade former. Men de läckte redan som ett såll, möjligheterna att låna pengar på en grå kreditmarknad och att skicka pengar utomlands var legio.

Läs mer

Inrikes • 15 januari, 2025

Varför så blå?

Under andra halvan av 80-talet kom en vansinnig kreditexpansion. Minns sången ”Låna på Götabanken”! Det var nödvändigt att strama åt finanspolitiken, eftersom penningpolitiken var låst av den fasta valutakursen. Räntan måste nämligen ligga på exakt den nivå som gav stabilitet åt kronkursen. Vilket Feldt insåg, men inte Ingvar Carlsson, som skyllde inflationen på Riksbanken. (Carlsson har dock i efterhand påstått att Feldt aldrig krävde en mer åtstramande finanspolitik.)

Kapitalet rann ut ur landet. Svenskar blev fastighetsägare i Bryssel och London. Något måste göras. Carlssons lösning blev stoppaketet, med bland annat lönestopp, prisstopp och extra straff för strejker. Feldt avgick.

Johan Lönnroth

Nationalekonom och vice partiledare för Vänsterpartiet 1993–2003.

Kongressen blir en tebjudning – men Xi har problem

Fotnoter

Martine Bulard

Humor utan krockkudde

Leonidas Aretakis

Massmordet vittnar om ett Sverige utan hopp

Leonidas Aretakis

Tomt prat skyddar inte Sveriges skolor

Leonidas Aretakis

Lärarveteranen efter masskjutningen: ”Gör ont”

Liz Fällman

Jacob Lundberg

Visselblåsare avlyssnades via Whatsapp: ”Ren spionmagi”

Liz Fällman

Batongpolitikerna vet ingenting om frihet

Miljonbidrag till SD-nära studentförbund: ”Fostrar konservativ elit”

Linn Svansbo

Facktopp varslas inför Israelblockad: ”Nedrigt och ovärdigt”

Liz Fällman

Flera skjutna till döds på skola i Örebro: ”En mardröm”

Jacob Lundberg

Liz Fällman

Den enarmade banditen

Aktivisterna är stjärnor på Riddu Riđđu

Jonatan Habib Engqvist

Feldt gjorde det bästa av 80-talets finanskris

Varför så blå?

Johan Lönnroth

Fotnoter

Martine Bulard

Flammans veckobrev

Leonidas Aretakis

Leonidas Aretakis

Leonidas Aretakis

Liz Fällman

Jacob Lundberg

Liz Fällman

Miljonbidrag till SD-nära studentförbund: ”Fostrar konservativ elit”

Linn Svansbo

Liz Fällman

Jacob Lundberg

Liz Fällman

Aktivisterna är stjärnor på Riddu Riđđu

Jonatan Habib Engqvist

Varför så blå?

Johan Lönnroth

Flammans veckobrev