Det fortsätter att spekuleras om kommande mål för den amerikanska militärmaskinen, och Iran är en het kandidat i sammanhanget. Den brittiske frilansjournalisten Roger Howards färska Iran i Kris? är ett aktuellt försök att ge en bild av läget i Iran, med utgångspunkt från den amerikanska administrationens påståenden och vapenskrammel.
Boken är disponerad i tre delar. Den första rör Iran och USA. Howard tar bland annat upp de anklagelser om stöd till internationell terrorism som riktats mot Iran. Han redogör för operationer mot dissidenter i exil, liksom stöd till Hizbollah-gerillan i Libanon. Dessa aktiviteter har i princip upphört, respektive verkar dalande och knappast föremål för någon officiell entusiasm. Howard berör sedan påstådda kopplingar till al-Qaida och menar försiktigt att dessa i alla fall verkar mycket kraftigt överdrivna. Här ges också en mer allmän redogörelse för iransk utrikespolitik i närområdet efter revolutionen, vilket är ovanligt i gängse Iran-analyser i Väst. I ett avsnitt presenteras uppgifter om Irans kärnkraftsprogram och eventuella försök att skaffa sig kärnvapen. De misstankar som finns i Väst, fortsätter att basera sig på resonemang i flera led – till exempel varför Iran bygger långdistansmissiler. Howard lämnar frågan om Irans kärnvapenstatus öppen, men varnar att ”en aggressiv ton från Washingtons diplomater kommer sannolikt att göra de egna anklagelserna självuppfyllande”.
I den andra delen av boken tas den inhemska situationen i landet upp. Howard försöker ge en bild av den snåriga konstitutionella maktordningen, som är en kombination av såväl ett modernt republikanskt anslag som ett system av överprövande och kontrollerande icke-valda institutioner. Den spänningen blev ju så att säga aktiverad när det utspelade sig öppna linjestrider inom systemet, i samband med valet av Khatami till president 1997, och åren därefter. De sociala och ekonomiska problem som skisseras rör sig kring frågor om landets demografi (70 procent av befolkningen är under 30 år), oljeberoende och korruption.
I den sista delen funderas över framtidsutsikterna, dels utifrån en bedömning av folkliga krafter inne i landet, dels utifrån en bedömning av situationen med exilopposition och etniskt-territoriella spänningar. I korthet kan sägas att den iranska regimen knappast i första hand är hotat av de senare problemen, men att sådant samtidigt kan ändras när starka yttre krafter är i rörelse.
Det är tyvärr inte som Ulf Bjereld hävdar i förordet, att ”Howard strävar efter att se mönster i det svåröverblickbara”. Det är i alla fall inte bokens styrka att lyfta fram tankemodeller. Snarare är det här frågan om en kompilation av ett gediget journalistiskt material. Irriterande är också Howards stundtals märkligt naiva inställning till syftena med amerikansk utrikespolitik – som han ser som ”utopisk”, ”orealistisk” och ”manikeisk” – liksom försöken till analys av den iranska ekonomin med den förgivettagna tanken att det alltid är ett plus med mer av IMF-pådrivna ”marknadsreformer”.
Förtjänsterna med boken ligger i att de politiska spänningarna i och kring Iran konkretiseras. Det normala är ju annars att landets inrikes- och utrikespolitik betraktas som ”svarta lådor”. På sin höjd försöker västmedia beskriva en konflikt mellan ”reformvänner” och ”konservativa islamister”. Då det geopolitiska läget i världen lägger ett nytt raster över iransk politik, samtidigt som de inre motsättningarna går in i en ny fas när Khatamis presidentperiod går mot sitt slut, omöjliggör dessa förenklingar en förståelse av situationen i landet.
