Det finns en liten kvartersbutik ett stenkast från där jag bor. När går hemåt brukar jag gå inom den för att köpa något att äta. De har öppet till ett. Priserna är låga och servicen är personlig. Man kan småprata med de som arbetar där. Ibland står det en kvinna bakom disken. Ibland hennes man. Ibland deras son. Ibland deras döttrar. Varje dag mellan nio och ett. De har ingen semester i år. De hade ingen förra året heller.
Vad är det som är speciellt med kvartersbutiken där jag bor? Att det är hårda arbetsvillkor? Att det är låga priser? Att hela familjen arbetar för att upprätthålla butiken? Det borde kanske vara det. Men, nej, det är att den drivs av invandrare. Detta ger genast hela verksamheten ett exotikens skimmer. Den nedgångna lokalen med de trötta ägarna blir genast ett multikulturellt inslag i stadsbilden samt ett exemplariskt föredöme för stadens alla arbetslösa invandrare.
I Malmö är nu arbetet med att ta fram handlingsplanen för ”Välfärd för alla” avslutat. Småföretagsamheten ska gynnas och särskilda insatser ska utvecklas för att förbättra rådgivningen i förhållande till just ”invandrarföretag”. Det finns gott om understimulerade marknader där ekonomin är så småskalig att den mytomspunna kategorin invandrarentreprenörer kan uppnå hög effektivitetsnivå genom att idka självexploatering. Kvartersbutiker är en, taxibranschen en annan. En tredje är det i ”Välfärd för alla”-dokumentet omhuldade hushållsnära tjänster. Kulturella stereotyper används som förklaringsmodell för invandrares erfarenheter som småföretagare – de gör detta, alltså måste det finnas någonting i deras kultur som gör att de är predisponerade för att göra det. Att invandrare skulle ha en mer fördelaktig syn på låglönearbete och intensivt arbete är en bild som förs fram när man försöker skyla över den krassa verkligheten. De essentialistiska undertonerna i talet om invandrarföretagandet är ofta understödda av liberal forskning.
Invandrare sägs vara mer villiga att finna sig i en sämre levnadssituation på grund av att de betraktar arbetshierarkin i förhållande til sitt ursprungsland. I Roger Waldingers Ethnic Entrepreneurs från 1990 kan vi läsa att ”Invandrare är i större utsträckning nöjda med låga vinster från småföretagande på grund av löneskillnaden mellan ursprungsland och mottagarland” och att ”invandrare i allmänhet sätter större värde vid ekonomisk rörlighet än social status.” Alltså, invandrare behöver inte så mycket pengar och tycker inte att det är så viktigt om jobbet de har är längst ner i arbetshierarkin så länge det inte är en återvändsgränd.
Den här verklighetsbilden är nog mer eller mindre ett slag i ansiktet på de flesta människor. Invandrare inbegripet. Talet om kulturella skillnader lägger sig som en dimridå över de sociala och ekonomiska villkor som ger upphov till och förutsätter dessa så kallade etniska företag.
Det finns en liten kvartersbutik ett stenkast från där jag bor. När går hemåt brukar jag gå inom den för att köpa något att äta. De har öppet till ett. Priserna är låga och servicen är personlig. Man kan småprata med de som arbetar där. Ibland står det en kvinna bakom disken. Ibland hennes man. Ibland deras son. Ibland deras döttrar. Varje dag mellan nio och ett. De har ingen semester i år. De hade ingen förra året heller.
Vad är det som är speciellt med kvartersbutiken där jag bor? Att det är hårda arbetsvillkor? Att det är låga priser? Att hela familjen arbetar för att upprätthålla butiken? Det borde kanske vara det. Men, nej, det är att den drivs av invandrare. Detta ger genast hela verksamheten ett exotikens skimmer. Den nedgångna lokalen med de trötta ägarna blir genast ett multikulturellt inslag i stadsbilden samt ett exemplariskt föredöme för stadens alla arbetslösa invandrare.
I Malmö är nu arbetet med att ta fram handlingsplanen för ”Välfärd för alla” avslutat. Småföretagsamheten ska gynnas och särskilda insatser ska utvecklas för att förbättra rådgivningen i förhållande till just ”invandrarföretag”. Det finns gott om understimulerade marknader där ekonomin är så småskalig att den mytomspunna kategorin invandrarentreprenörer kan uppnå hög effektivitetsnivå genom att idka självexploatering. Kvartersbutiker är en, taxibranschen en annan. En tredje är det i ”Välfärd för alla”-dokumentet omhuldade hushållsnära tjänster. Kulturella stereotyper används som förklaringsmodell för invandrares erfarenheter som småföretagare – de gör detta, alltså måste det finnas någonting i deras kultur som gör att de är predisponerade för att göra det. Att invandrare skulle ha en mer fördelaktig syn på låglönearbete och intensivt arbete är en bild som förs fram när man försöker skyla över den krassa verkligheten. De essentialistiska undertonerna i talet om invandrarföretagandet är ofta understödda av liberal forskning.
Invandrare sägs vara mer villiga att finna sig i en sämre levnadssituation på grund av att de betraktar arbetshierarkin i förhållande til sitt ursprungsland. I Roger Waldingers Ethnic Entrepreneurs från 1990 kan vi läsa att ”Invandrare är i större utsträckning nöjda med låga vinster från småföretagande på grund av löneskillnaden mellan ursprungsland och mottagarland” och att ”invandrare i allmänhet sätter större värde vid ekonomisk rörlighet än social status.” Alltså, invandrare behöver inte så mycket pengar och tycker inte att det är så viktigt om jobbet de har är längst ner i arbetshierarkin så länge det inte är en återvändsgränd.
Den här verklighetsbilden är nog mer eller mindre ett slag i ansiktet på de flesta människor. Invandrare inbegripet. Talet om kulturella skillnader lägger sig som en dimridå över de sociala och ekonomiska villkor som ger upphov till och förutsätter dessa så kallade etniska företag.
