När Frida Kahlos radikala konstnärsskap ännu en gång skildras på film spelar dessvärre återigen Diego Rivera en alltför stor roll.
Gå in i första bästa kitschbutik på Söder i Stockholm och du ser förmodligen åtminstone en pryl med den mexikanska konstnären Frida Kahlos ansikte på. Kahlo, som själv inte ville kalla sina brutala och drömska målningar surrealistiska utan sade att hon bara målade sin verklighet, har kommit att ta ett rejält kliv ut ur maken och kollegan Diego Riveras skugga under vilken hon länge befann sig. Men detta har alltså också fört med sig att kommunisten som målade hjälteporträtt av Marx och hyste Trotskij i sitt hem numera finns att köpa som bland annat Barbiedocka.
Om många av hennes fans i väst gärna vill släta över hennes antikapitalism, tycks de samtidigt desto mera angelägna om att tillskriva henne en uttalat feministisk agenda hon knappast hade. Och parallellt med denna ”färgstarka” girl power-Barbie finns bilden av den Lidande Kvinnan Frida Kahlo. Hon vars hela liv och konstnärliga gärning tolkas genom linsen av återkommande missfall och den stormiga relationen till Rivera. Att läsa in livet i Kahlos konst, där självporträtt nästan alltid figurerar, är förvisso svårt (och inte heller önskvärt) att undvika, men de ganska enkelspåriga tolkningarna har ändå för länge sedan blivit rejält tröttsamma.
Så var placerar sig då Giovanni Troilos nya dokumentärfilm Frida Kahlo. Viva la vida i detta narrativ? Kronologiskt följer den ett ganska konventionellt schema och berättar om Kahlos liv och gärning från vaggan till den tidiga graven. Genom intervjuer, filmcollage, skådespelaren Asia Argentos berättarröst och en dansare skildrar filmen den svåra bussolyckan i ungdomen som skulle ge Kahlo svåra smärtor hela livet, hur hon börjar måla i sjuksängen, hur hon möter den hyllade konstnären Diego Rivera, och hur hon till sist kliver fram ur hans skugga och slutligen dör, amputerad och svårt märkt av smärtor.
Dokumentären ska nog främst ses som en ganska översiktlig introduktion till Frida Kahlo och bjuder inte på särskilt mycket djupdykningar eller nya insikter även om det alltid är hisnande att se hennes verk på stor skärm. En intressant och för mig okänd aspekt var också hur vissa av hennes målningar kan härledas till en mexikansk tradition att måla små bilder av morbida och sensationella händelser, lite som visuella skillingtryck.
Men i övrigt faller tyvärr Viva la vida in i ganska väl upptrampade hjulspår där Diego Rivera som vanligt intar en besvärande stor roll.
Det hjälper inte heller att Argento med sin teatraliska stämma spelar över rejält, och att scenerna med den unga dansande kvinnan i vit klänning som ”gestaltar” Kahlos känslolägen känns stereotypa, både i sin framställning av kön och av det ”förcolumbianska” Mexiko där bakgrundsdansarna symboliserar ursprungsbefolkningen.
Jag tänker att framställningar som denna film fungerar som ett slags lackmustestet på hur vi talar om konst skapad av kvinnor, inte minst när dessa medvetet använder sig av självbiografiska inslag. Frida. Viva la vida är ett exempel på hur mycket det fortfarande finns att önska på den fronten, även om den fungerar hyggligt som introduktion till ett av modern tids mest ikoniska konstnärskap.
Animationerna i ”Arcane” har prisats av kritiker. Illustration: Netflix.
Signe Krantz om hur de förhatliga dataspelen skapar livslånga band hos en ungdomsgeneration.
Visst hade jag kunnat plugga mer i stället för att spela datorspel efter skolan. Men det brukar gå rätt bra för unga trots vuxnas ångest. Och vännerna som jag snackade över Skype och spelade League of legends med har jag kvar än i dag. I lag om fem tävlade vi mot fem främlingar om vem som kunde ta över den andras bas först. För att vinna samarbetade, pratade och klickade vi tills händerna domnade. Tolv år senare sänder Netflix andra säsongen av Arcane, en animerad serie baserad på spelen som formade mina tonår.
Arcane handlar om en familj som slits isär när stadens styrande råd vill ta kontroll över slummen de bor i. Barnen förlorar allt till kriminalitet, polisbrutalitet och andras maktbegär. Deras trauma hemsöker både dem och staden en lång tid framöver.
Staden är uppdelad i två delar. Den vackra och rika ”Piltover” ovan jord och den fattiga och farliga ”Zaun” under jord. Som i ett högteknologiskt 1910-tal har magiska lokomotiv revolutionerat världen. Ovan jord leker barn med mässingsfjärilar som fått liv av ny magisk teknologi medan barnen i Zaun blir sjuka av Piltovers föroreningar. Systrarna kämpar, på olika vis, för självbestämmande och för att Zaun inte ska fastna i fattigdom medan Piltover blir allt rikare.
Det planerades bara två säsonger av Arcane, de ville inte sträcka ut storyn längre än så. I stället kommer fler serier baserade på spelet. I de sista avsnitten försöker de lösa så många trådar att den första säsongens teman om klasskamp, våld och trauma hamnar i baksätet. Trots det skakiga slutet är Arcane ett mästerverk. Jag ser det som ett kärleksbrev till gamla fans som också välkomnar nya. På internet pågår det långa diskussioner om vilken karaktär som gör mest för att stoppa stadens fattigdom och polisbrutalitet. Allt med bland den vackraste animationen som gjorts och som tog nio år att göra två säsonger av.
I de sista avsnitten försöker de lösa så många trådar att den första säsongens teman om klasskamp, våld och trauma hamnar i baksätet.
Före World of Warcraft fanns Warcraft 3. 2003 modifierade en spelare Warcraft 3 till ett helt eget spel som snart blev ännu större. Varje lov i högstadiet satte jag och mina vänner upp våra datorer i mina föräldrars källare och spelade Dota hela nätterna. Basshunters låt Vi sitter i Ventrilo och spelar Dota dunkade både i våra hörlurar och i radion. Han sjöng om oss. Vi var nördar, men alla i Sverige hörde ljudet av vårt spel. Dota inspirerade i sin tur ett dussintal spel. Det största är League of legends, som i världsmästerskapet 2024 följdes av nästan sju miljoner människor samtidigt.
LoL gick ut på samma sak. Hjärtat började dunka när vi valde våra roller inför spelet. Vissa ska göra skada med svärd eller magi, andra ska låsa fast motståndaren med snaror och besvärjelser. Jag var ofta den som läkte såren eller tog smällarna så att mina vänner inte behövde. Efter trettio minuter av fullt fokus, hejarop och svordomar hade vi vunnit eller förlorat. Andra grupper hade kanske skrikit och skyllt på varandra när man förlorade, eller skrivit fula ord till motståndarna. Men inte vi.
I dag är det få av oss som fortfarande spelar spelet. Men spelkulturen har blivit så stor att det finns något för alla. Serietidningar, spel, böcker, cosplay och nu en avslutad tv-serie. Min storebror visar mig konserterna som spelas i samband med LoL-turneringarna och jag skickar memes till vänner om de lesbiska paren i Arcane.
Det är inte längre samma okomplicerade gymnasietid. Sedan dess har vissa hållit ihop, andra glidit ifrån varandra och vissa har slitits isär. Skoltidens trauma och nostalgi räcker inte till för att bevara en relation, utan likt karaktärerna i Arcane behöver man göra om det på nytt. Vilket inte är det lättaste i en värld som känns som att den när som helst kan kollapsa. Men medan man räddar världen kan man i alla fall ha sina bästa vänner runt sig.
Och jag undrar om det ändå inte är dags att höra om någon vill köra en omgång igen, som på den gamla goda tiden.
Simona Mohamsson valdes in i Liberalernas partistyrelse 2021. Här fotograferad strax innan kongressen. Foto: Stina Stjernkvist / SvD / TT.
Simona Mohamsson, ledamot i Liberalernas partistyrelse, blir kommunikatör på pr-byrån Narva – med hemliga kunder och uppdrag. ”Inget jag kan kommentera”, säger hon om skolkoncernen Academedias tidigare samarbete med byrån.
I måndags kom nyheten om att Simona Mohamsson, medlem i Liberalernas partistyrelse, börjar arbeta på pr-byrån Narva Communications. För tidningen Resumé uppger hon att hon kommer att sitta kvar i styrelsen, trots sitt nya arbete.
– Jag kommer hjälpa myndigheter, företag och organisationer inom civilsamhället med allt ifrån budskap till hur de ska bygga trovärdighet kring sitt varumärke, säger hon till Flamman, och tillägger att hon kommer vara del av ett arbetslag som jobbar med flera olika kunder.
Ångest och depression ökar bland unga. Men i stället för att skylla på telefonerna borde vi rikta våra blickar mot den drivande kraften bakom ohälsan: kapitalismen.
Tack vare de bästsäljande amerikanska psykologerna Jean Twenge och Jonathan Haidt har det som tidigare ansågs vara diskutabelt blivit allmänt accepterat: den psykiska folkhälsan, särskilt bland unga människor, försämras i många västländer.
Bevisen för trenden är övertygande, och syns i medicineringsfrekvenser, diagnoser och enkätstudier. I USA har antalet självmord ökat med 35 procent under de senaste två årtiondena. Under samma period har andelen människor som beskriver sin psykiska hälsa som ”utmärkt” sjunkit från 43 procent till 31 procent. 2024 rapporterade 43 procent av de vuxna att de kände sig mer oroliga än de gjorde året innan – en ökning från 37 procent 2023 och 32 procent 2022.
De alarmerande trenderna borde leda till en djuplodande samhällsanalys. Ändå har fokus – både vetenskapligt och i den offentliga debatten – allt mer begränsats till ett enda fenomen: spridningen av sociala medier. Twenge och Haidt har båda bidragit till att identifiera just denna logik, inte minst med sina teknikfokuserade böcker iGen respektive Den ängsliga generationen.
Berättelsen har redan fått påtagliga effekter, vilket har lett till att flera europeiska länder har infört förbud mot smarta telefoner i skolor. Även om det inte nödvändigtvis är dåligt att debatten har förtydligats, så har samtidigt den försämrade psykiska hälsans politiska dimensioner bagatelliserats.
Även om psykologins företrädare, som Twenge och Haidt, till stor del har lyckats koka ned problemet till en diskussion om en enda variabel, bör debatten om sociala medier förstås som ett symptom på en djupare kris inom den terapeutiska kulturen och de dominerande förklaringsmodellerna inom medicin och klinisk psykologi. För att förstå varför är det värt att återvända till de ambitiösa visioner som omhuldades av mentalvården för inte så länge sedan.
Efter att ha tagit mig igenom Haidts och Twenges texter är det ett visst citat som återkommit till mig. 2003, samma år som Human genome-projektet slutfördes, skrev Steven Hyman, chef för National Institute of Mental Health från 1996 till 2001, i tidskriften Scientific American om den ljusa framtid som tycktes breda ut sig framför oss:
”Genom att kombinera neuroradiologi [neuroimaging] med genetiska studier kommer läkarna kanske så småningom att kunna flytta psykiatriska diagnoser från checklistor med symptom till objektiva medicinska tester. Genetisk testning av patienter skulle kunna avslöja vilka som löper hög risk att utveckla sjukdomar som schizofreni eller depression. Läkarna skulle sedan kunna använda neuroradiologi på högriskpatienterna för att avgöra om sjukdomen faktiskt har debuterat.”
Om politiska frågor inte anses forma vårt välbefinnande, varför ska vi då engagera oss i dem över huvud taget?
Trots att avsevärda resurser har lagts ned på att förverkliga visionen så verkar den framtid som Hyman föreställde sig osannolik i dag. Det så kallade ”saknade ärftlighetsproblemet” har visat att det är mycket svårare att hitta sårbarhetsgener än vad entusiasterna bakom Human Genome-projektet en gång trodde. Vi är inte i närheten av att kunna diagnostisera en enda psykisk störning med hjälp av neuroradiologi.
I stället har något helt annat hänt. Den psykiska hälsan har försämrats dramatiskt, något som lett till att flera tidigare dominerande förklaringsmodeller har ifrågasatts, särskilt de som är inriktade på hjärnan och genetik.
Om vi antar att det är kemiska obalanser i hjärnan som ligger bakom den försämrade psykiska hälsan, är frågan i dag vad som kan orsaka dessa obalanser när allt fler människor upplever dem samtidigt. Och om vi även tar i beaktning att det vanligtvis tar tusentals år för en befolknings genpool att förändras, måste vi på samma sätt ställa oss frågan: Varför har det psykiska välbefinnandet minskat när den genetiska sammansättningen har förblivit densamma?
Frågorna indikerar att det snarare rör sig om krafter som verkar utanför skallen och cellväggarna.
Erkännandet att människor mår sämre har skakat om den terapeutiska kulturens viktigaste antagande: att lösningen på våra mentala hälsoproblem ligger i psykoterapeutiska ingrepp. När en av åtta vuxna i USA tar antidepressiva läkemedel och en av fem nyligen har fått psykiatrisk vård – med en ökning på nästan 15 miljoner människor i behandling sedan 2002 – blir det uppenbart att fler individer i behandling inte har lyckats hejda spridningen av psykisk ohälsa.
Samtidigt har storskaliga metaanalyser av psykoterapiers effektivitet under det senaste årtiondet visat på förvånansvärt blygsamma resultat. De flesta studier visar att cirka hälften av alla som genomgår psykoterapi upplever att de blir hjälpta, medan cirka fem procent upplever att deras problem förvärras. En metaanalys ledd av psykologen Pim Cuijpers bekräftar denna uppskattning för depressionsbehandling.
Men Cuijpers studie visade också att endast en tredjedel av patienterna förbättrades tillräckligt för att inte längre klassificeras som deprimerade. Med tanke på den höga återfallsfrekvensen för depression innebär det att personer med depression får gå länge i terapi.
I en metaanalys som omfattade totalt 650 000 patienter med psykisk ohälsa sammanfattar John Ioannidis och hans medförfattare sina resultat på följande sätt: ”Efter mer än ett halvt sekels forskning, tusentals [randomiserade kontrollerade studier] och miljontals investerade medel är effektstorlekarna för psykoterapier och farmakoterapier för psykiska störningar begränsade.”
En lösning är svår att se. ”Det verkar krävas ett paradigmskifte inom forskningen”, avslutar de.
Att psykologer flyttar sina analyser utåt – från individens inre arbete till de relationer som samhället utgörs av – skulle mycket väl kunna vara början på ett sådant paradigmskifte. Hittills har dock de mest framträdande teorierna följt den interventionistiska logik som präglar den terapeutiska kulturen. Än värre är att deras argument lider av flera metodologiska brister.
Twenge och Haidt använder sig i stor utsträckning av grafer som visar trender för depression, ångest, självmord med mera. De visar hur kurvorna stiger efter 2012 – startpunkten för det som Haidt kallar ”the great rewiring”, då sociala medier gjorde sitt intåg i smartphones. Metodiken har upprepade gånger kritiserats för att förväxla korrelation med orsakssamband, en kritik som Haidt försöker besvara i Den ängsliga generationen.
Ungas psykiska ohälsa skylls ofta på mobiltelefonen. Foto: Oscar Olsson / TT.
Jag menar dock att ett större metodologiskt problem är tendensen att dra svepande slutsatser utifrån relativt korta tidsramar. Haidts grafer börjar vanligtvis runt 2002 och slutar runt 2018, vilket bara ger 16 års data att generalisera utifrån. Även om många av graferna visar en kraftig ökning av psykiska problem under 2010-talet kan den begränsade tidsramen vara missvisande. När han till exempel lyfter fram en dramatisk ökning av psykiska besvär bland nordiska tonåringar under 2010-talet, ger det intrycket att inget anmärkningsvärt hände tidigare. Här förvränger det snäva perspektivet den bredare bilden.
I Sverige har Folkhälsomyndigheten undersökt ungdomars psykiska hälsa sedan 1986. Om vi till exempel tittar på andelen som känner sig nedstämda nästan varje dag har ökningen pågått sedan 1980-talet.
På samma sätt har sömnsvårigheterna ökat under lång tid. Även om den kraftigare ökningen av sömnproblem och dåligt humör bland flickor under 2010-talet kan tolkas som bevis på en effekt kopplad till spridningen av sociala medier, så är den fortfarande en del av en bredare trend som har pågått i årtionden.
Detta kräver ytterligare analys. Oavsett vilket land vi undersöker ser vi att liknande ökningar av psykiska problem har skett under längre perioder. I Norge är mönstret detsamma som i Sverige, och i Storbritannien har rapporter om drastiska nedgångar i ungas psykiska välbefinnande dokumenterats under lång tid. Enligt en studie från Psychological Medicine ökade förekomsten av långvariga psykiska problem dramatiskt bland människor mellan 4 och 24 års ålder från 1995 till 2014. I England sexdubblades förekomsten, medan den i Skottland fördubblades på elva år.
I USA har Twenge själv lagt märke till den långsiktiga ökningen av psykiska problem. 2011 konstaterade hon att ”nästan alla tillgängliga bevis tyder på en kraftig ökning av ångest, depression och psykisk ohälsa bland ungdomar i västvärlden mellan början av 1900-talet och början av 1990-talet”. Och år 2000 uppskattade hon att ”det genomsnittliga amerikanska barnet på 1980-talet rapporterade mer ångest än barnpsykiatriska patienter på 1950-talet”.
De längre tidslinjerna är viktiga, eftersom de avslöjar en negativ trend som inte kan begränsas till isolerade fenomen som sociala medier. Twenge och Haidt har tidigare erbjudit olika former av sociologiska samtidsdiagnoser för att förklara det som sker. För Twenge handlade det länge om ”den narcissistiska kulturen”, medan problemet för Haidt var hur ”säkerhetismen” har gjort studenterna maktlösa och överkänsliga.
I båda fallen verkar grundproblemet ha varit det som Haidt kallar ”goda avsikter och dåliga idéer” (från undertiteln till hans bok The coddling of the American mind), särskilt som de uttrycks i dåligt föräldraskap och så kallad wokeism. Dessa analyser är långt ifrån politiskt neutrala.
Intressant nog är både Twenge och Haidt angelägna om att tona ned ekonomiska faktorer. I Den ängsliga generationen gör Haidt det genom att hänvisa till den minskade arbetslösheten i USA under 2010-talet efter finanskrisen 2009. Om fler människor är sysselsatta kan ekonomiska faktorer inte förklara den försämrade psykiska hälsan, eller hur?
Detta är inte ett nyanserat synsätt. Vi vet att lågkonjunkturer kan fortsätta att påverka missgynnade grupper långt efter att de har slutat synas i nationella genomsnitt. Samtidigt som den nationella ojämlikheten fortsätter att växa globalt vet vi att ojämlikhet är en stark prediktor för försämrad psykisk hälsa, som ytterligare förstärks av stigande statusångest.
Ångestfyllda. ”Hydraulspräck er i knät” – flera klimatorganisationer demonstrerar under en fossilgaskonferens i Berlin, den 10 december 2024. Klimatet är en av flera källor till ångest bland unga. Foto: Florian Boillot/Süddeutsche Zeitung/TT.
Ekonomiska frågor som dessa är svåra att hantera genom terapeutiska insatser eller politiska beslut. De kräver strukturella reformer och analyser av samhället som helhet.
Oviljan att konfrontera systemiskt skapat lidande är också tydlig när Twenge och Haidt tar upp unga människors riskaversion. De har förmodligen rätt när de ser drag hos generation Z – såsom nedgången i alkoholkonsumtion, fysiska slagsmål och oplanerade graviditeter – som tecken på en växande rädsla. Deras arbete förbiser dock helt den omfattande sociologiska litteraturen om hur inte bara individer utan även stater och vetenskaper har blivit allt mer fixerade vid riskförebyggande – ett forskningsfält som har expanderat sedan Ulrich Beck myntade begreppet ”risksamhälle” för nästan 40 år sedan.
Medan Twenge och Haidt främst ser riskaversion som ett resultat av dålig uppfostran och alltför ”goda avsikter”, har Beck och hans anhängare sedan en tid tillbaka visat att det är den logiska följden av modern reflexivitet och vetenskaplig rationalitet – som ironiskt nog biter sig själv i svansen när samhällsvetenskapen försöker mäta effekterna av allt fler riskmått.
Att reducera problemet till dåligt föräldraskap borde vid det här laget vara omöjligt med tanke på den rikliga sociologiska forskning, inte minst i Hartmut Rosas senaste verk, som beskriver hur riskterritorier växer fram ur breda tekniska, ekonomiska och institutionella förändringar. I grunden speglar riskaversionen en konflikt mellan organiska institutioner och en växande elit av experter, vilket Ivan Illich och andra kritiserade redan på 1970-talet.
När vi tar hänsyn till andra globala ”megatrender” som nyligen lyftes fram i tidskriften Lancet Psychiatry för att förklara nedgången i ungdomars psykiska hälsa – såsom ökande studieskulder, klimatförändringar och osäkra anställningar – blir det snabbt tydligt hur politisk frågan om psykiskt välbefinnande är.
Detta är värt att hålla i minnet innan nya variabler kastas in i debatten i en evig cykel av whataboutism. Som Herbert Marcuse en gång varnade för, bidrar försöken att mäta erfarenhetsbaserade begrepp som alienation till att förstärka en teknologisk rationalitet som omöjliggör samhällskritik.
Samtidigt som den nationella ojämlikheten fortsätter att växa globalt vet vi att ojämlikhet är en stark prediktor för försämrad psykisk hälsa, som ytterligare förstärks av stigande statusångest.
Ett skäl till att samhällsvetenskapen hittills inte har gett några slutgiltiga svar på varför unga mår allt sämre kan vara att alla samhällsproblem, även de som ännu inte har identifierats av forskarna, påverkar vår psykiska hälsa. Vid närmare eftertanke är det märkligt att tro något annat. Att reducera psykisk hälsa till resultatet av ett fåtal variabler ligger i linje med en teknokratisk logik, som skymmer samhället och dränerar politiken på mening. Om politiska frågor inte anses forma vårt välbefinnande, varför ska vi då engagera oss i dem över huvud taget?
En mer självklar reaktion än att trivialisera den pågående krisen hade varit att ompröva kapitalismen. Även om den förväntade livslängden ökar i världen borde det vid det här laget vara omöjligt att hävda, som Bill Gates favoritintellektuella Steven Pinker och Hans Rosling länge har gjort, att kapitalismen är en evig framgångssaga.
Enligt World Mental Health Survey – världens mest rigorösa epidemiologiska undersökningar av psykisk hälsa som samordnas av Världshälsoorganisationen och hittills har genomförts i 30 länder – ser vi tvärtom att problemen är mycket större i kapitalismens mest utvecklade områden. 17 av 18 psykiska problem är vanligare i höginkomstländer. Den stora skillnaden (som inte kan förklaras av sociala medier, eftersom undersökningarna genomfördes mellan 2001 och 2011) står i skarp kontrast till trenderna inom fysisk hälsa, och bör få oss att ställa frågor om värdet av gränslös ekonomisk tillväxt.
Vänstern gör fel i att avfärda dessa resultat som enbart effekter av ökad diagnostisering och behandling, inte minst eftersom problemen finns där oavsett psykiatrisk praxis. Mänskligt lidande är inte en ahistorisk konstant. Det ökar, och det kräver vår omsorg och uppmärksamhet.
Artikeln är tidigare publicerad i Jacobin. Översättning: Jonas Elvander
En skulptur av kardinalen Franz Hengsbach (1910–1991)
lyfts bort med kran från katedralen i tyska Essen, efter
att misstankar om sexuella övergrepp framkommit. Foto: Christoph Reichwein/dpa/AP.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
I en artikel i Flamman nr 49 skriver Joel Halldorf målande om de historiska kopplingarna mellan en tillsynes rigid marxistisk materialism och den andligt upphöjda religiositeten. Kyrklig solidaritet med socialismen är såklart vacker, men är också en överkorrigering. En närmare läsning av historien komplicerar bilden avsevärt. Vänstern demoniseras inte som ”gudlösa kommunister” av en slump.
Jag måste erkänna mina fördomar mot argumenten som Halldorf driver kring människans andliga behov. För mig var den retoriken en del av livet.
Jag är uppvuxen i Jehovas vittnen, som i sina propagandaskrifter beskriver hur människor som jag – avfällingar – vänder sig ifrån Gud och mot det tomma, världsliga och flyktiga. Sådana personer hamnar i depression, fattigdom, drogmissbruk och nihilism. När jag själv lämnade så blev det en självuppfyllande profetia – när jag tappade band till den sociala tryggheten som sekten bidrog med så följde år av depression, arbetslöshet och social isolering.
Socialismen har för många av oss lovat frihet från religiös vidskepelse och fördom.
Det är för Jehovas vittnen ett bevis på deras tes. Jag tappade min andliga gemenskap och därmed försämrades mitt liv. Men det var inte en andlig brist jag hade – det var odiagnostiserad adhd som gjorde studier omöjliga, arbetsmarknaden i Södertälje, kamper med försörjningsstöd och risk för hemlöshet. Att uteslutas ur Jehovas vittnen innebär inte bara att man förlorar Gud, men också ett socialt kontaktnät.
Halldorfs ”andliga behov” är inte lika cyniskt, men fungerar på samma sätt. Man ser att något saknas i samhället, och erbjuder en färdig lösning för att fylla tomrummet. Man talar inte om problemen på dess egna termer, utifrån brister på sociala band, materiell trygghet och hinder för kreativt uttryck under en kapitalism där människan ska tjäna marknaden. Man utmålar i stället alla dessa symptom som en brist på kristen andlighet. Sedan tar man allt positivt som vänstern kämpat för – frihet och solidaritet – och påstår att de uttrycker samma andlighet, även fast Gud ofta medvetet exkluderades.
Jag håller med om att socialismen inte bara är en fråga om omfördelning och tillväxt. Jag delar också Halldorfs försök att skapa en berättelse om världen och en rörelse, och vänstern måste släppa det postmoderna föraktet mot ”stora berättelser”. Men att insistera på att en sådan berättelse till sin natur är andlig känns som en övning i ideologiskt självbekräftande, och alienerar dem av oss som sett religionens baksidor. Här finns också en arrogans: ”Du är kristen, fast du inte vet det, och fast du på ett filosofiskt, politiskt och socialt plan avsäger dig religiositet kan jag hitta ett sätt att konvertera dig mot din vilja.”
Socialismen har redan, utan andlighet, imponerat på miljontals människor världen över med löften om solidaritet och rättvisa, om ett liv bortom underkastelse och materialism, och om motstånd. Denna rörelse har också för många av oss lovat frihet från religiös vidskepelse och fördom. Att Halldorf inte är lika imponerad behöver inte vara ett problem för resten av oss.
Svar direkt från Joel Halldorf:
Till allt som vänstern och kristendomen har gemensamt hör också att båda gett upphov till sekteristiska rörelser. De är inte representativa för vare sig kyrkan eller vänstern – men de manar båda till att reflektera över den egna traditionens svaga punkter.
Jakob Pettersson har absolut en poäng i sin eftertänksamma replik: jag inser att en text som talar om att vänstern inte ska rädas kristendomen kan uppfattas som en antydan om att dagens vänster lider av en bristsjukdom som bara kyrkan kan bota. Men det var inte min poäng.
I stället hade jag två andra. Det första var att vänstern inte ska vara rädda för att slå bryggor till kyrkor, för likheterna är fler än man kan tro. Det andra att vänstern fungerat som bäst när den gett utrymme för en andlig eller existentiell dimension i sin politik. Den här behöver inte vara kristen, men det krävs något som gör politiken till mer än byråkratisk teknokrati.
Visst, det är en eld att leka med, men jag tror att den utopiska horisonten är nödvändig för att ge oss något att sträva mot.
Fredrik Reinfeldt har öppnat sina hjärta inför Saudiarabiens mördande av migrantarbetare. Foto: Jonas Ekströmer/TT.
Det svenska diktatursvassandet har dragit på sig fotbollströja. Att vi stöder den saudiska drömmen om att spela boll på arbetares gravar är skamligt.
I dag känner jag mig gay. I dag känner jag mig funktionsnedsatt. I dag känner jag mig som en migrantarbetare.
Fifachefen Giovanni Infantinos empatikavalkad under en presskonferens under Qatar-VM 2022 är redan legendarisk.
Migrantarbetarna utgör två av den bisarra diktaturens tre miljoner invånare, samt 95 procent av arbetsstyrkan. Enligt en beräkning från The Guardian dog fler än 6 500 migrantarbetare i Qatar mellan 2011 och 2020 – enligt officiell statistik från Indien, Pakistan, Nepal, Bangladesh och Sri Lanka. Det är tolv arbetare per dag, och den totala siffran är sannolikt högre med tanke på att den endast gäller dessa länder.
Vi talar om femicid och genocid, men det saknas underligt nog ett ord för denna form av systematiskt mördande. Varför talar vi aldrig om laborcid?
Nu är den genomkorrupta organisationen i alla fall på det igen. Den 11 december stod det klart att Saudiarabien tilldelas 2034 års världsmästerskap i fotboll.
Undrar vad Giovanni Infantino kommer att känna den här gången. Kanske att det blir ett passande 100-årsfirande av när tävlingen hölls i hans hemland – under fascistdiktatorn Mussolini?
Framför allt undrar jag vad Fredrik Reinfeldt känner, som röstade ja till det saudiska VM-budet i egenskap av ordförande i Svenska fotbollförbundet. Har han öppnat sitt hjärta för mördandet av hundratals migrantarbetare längs med gränsen mot Jemen mellan mars 2022 och juni 2023, skildrat i Human Rights Watch-rapporten ”Deras kulor föll över oss som regn”? Eller för att kvinnor kan torteras och fängslas i 10 år för att inte bära heltäckande kläder, samt kritisera det manliga förmyndarsystemet på nätet?
Förbundet verkar inte bry sig ett dugg om att vi ska ha ännu ett VM som ska genomföras på bekostnad av tusentals döda och skadade migrantarbetare.
Vi får se hur många migrantarbetare som hinner dö denna tioårsperiod, då 11 av 15 arenor samt 74 träningsanläggningar ska byggas. Landet påminner om Qatar, med sitt brutala islamiska förtryck av folkmajoriteten och kvinnorna, samt i det att landets 13,4 miljoner migrantarbetare utgör 42 procent av befolkningen.
Enligt en färsk rapport från Human Rights Watch präglas landet fortfarande av ett så kallat kafala-system, där arbetarnas hela liv är i händerna på arbetsgivaren definierad som ”sponsor”. De utfattiga migranterna tvingas betala mer än tiotusen kronor i avgift för att ens anställas, lönen understiger ofta det som utlovats, och dödsolyckor definieras ofta om till ”hjärtstillestånd” eller ”naturlig död” så att arbetsgivaren slipper kompensera familjen.
Det är välkänt hur landet försöker tvätta bort blodspåren med allt från golfturneringar till museer och datorspelsfestivaler i Jönköping. Sverige – eller Suediarabien om man så vill – har nu satt sitt sigill på varje enskild dödsattest.
”Det är modernt slaveri”, dundrar alltså med rätta fackförbundet Byggnads ordförande Kim Söderström, och tillägger: ”Förbundet verkar inte bry sig ett dugg om att vi ska ha ännu ett VM som ska genomföras på bekostnad av tusentals döda och skadade migrantarbetare. I min värld borde Sverige vara landet som lägger ner sin röst och säger att det här är fan i mig inte okej.”
Nej, det är inte okej att Saudiarabien rullar ut konstgräs över migrantarbetarnas gravar. Men sådant bryr man sig inte om i ett Sverige som skär ned på myndigheter för arbetsmiljö, trots att lika många dör på jobbet som i gängvåldet. De svenska fotbollsspelarna kommer inte att märka någonting på de perfekt luftkonditionerade anläggningarna, och de saudiska kulregnen lär inte överrösta de svenska tv-soffornas popcorn-smatter. Tacka Fredrik Reinfeldt för det.
I ”Rörelsesocialisms” tjugosju minikapitel uppmanar Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd att skippa SSU och i stället sparka igång det gamla Rörelsesverige igen.
Är det slut på tron att parlamentarisk demokrati någonsin kan åstadkomma något?
– Nej, men vi vill med boken Rörelsesocialism (Verbal, 2024, red anm) bidra till att sprida insikten att vi inte kan förvänta oss progressiva samhällsförändringar utan ett rörelsetryck underifrån. Det är sällan inifrån de parlamentariska församlingarna som initiativen till verkligt samhällsförändrande projekt tas. Ändå talas det bland många om att ”om man vill ändra något på riktigt måste man in i statsapparaten och påverka”. Det är en stympad bild av hur samhällsförändring går till.
Var det inte just en rörelserenässans som skedde för tio år sedan?
– Sådana här renässanser ser vi med jämna mellanrum. Rörelser lever dessutom även när de inte är lika mycket i ropet i den allmänna debatten. Men den stora utmaningen är att hitta sätt att uppnå en ännu mer varaktig rörelsekraft i samhället, att bygga allianser mellan rörelser så att de tillsammans kan bli mer systemkritiska och systemförändrande.
Hur hoppas ni att er bok ska användas?
– Det är helt okej om folk bara läser den rakt upp och ned på sin kammare och ser vad den väcker för reaktioner hos dem – vare sig den inger bekräftelse och lite råg i ryggen eller väcker nya kritiska funderingar.
Jacob Lundberg: Nu förstår jag varför Henrik Jönsson hatar SVT
Henrik Jönsson och Anders Holmberg. Foto: SVT.
Högerdebattören Henrik Jönsson skiner upp som ett juleljus i tv-rutan.
”Var det 30 minuter?”, utbrister han överraskat.
Sällan har någon sett så lättad ut. Inte så konstigt – den senaste halvtimmen har Youtubeprofilen fått svettas som en julskinka. Medan han snurrade in sig i invecklade resonemang och formuleringar (”tendenserna tenderar att amplifieras”) fick han sin kritik av svenska medier söndersmulad.
Två danska arbetare blickar ut över en vindkraftspark. Foto: Dragan Mihajlovic/istockphoto.
Medan den norska vänstern sätter arbetarna i centrum för klimatkampen ser danskarna dem som ett hinder. Men utan dem tappar arbetarrörelsen sin själ.
Våren 2023 utbröt jubel på den danska vänsterns sociala medier, när ett stort slakteri på Nordjylland stängdes. På det rödgröna vänsterpartiet Enhetslistan kongress försäkrade en talare publiken om att det saknades anledning att ”tycka synd om” de 800 arbetare som förlorat sina jobb.
Det är dessvärre inte bara vegetarianism som ligger bakom ointresset för landsbygdens arbetare. Även året innan – mitt i valrörelsen – varslades 800 personer, den gången på Siemens Gamesa som tillverkar vindturbiner. Men saken registrerades inte på partikontoren eller vänstertidningarnas redaktioner i Köpenhamn.
I år genomförde danska hamnarbetarfacket en blockad mot ett skepp som installerar vindturbiner utan kollektivavtal. Arbetarna oroade sig för dumpade villkor i den gröna energisektorn, som sysselsätter över 100 000 människor, primärt utanför storstäderna. Men de stod ensamma på barrikaderna. Vänstern har varken tagit upp konflikten i den offentliga debatten eller frågat regeringen om företag utan kollektivavtal verkligen ska få bygga landets havsbaserade vindkraft.
I år, när en koldioxidavgift på lantbruket debatterats har vänsterns position varit att lantbruket är en så liten del av bnp, och det är så många andra branscher som man kan få jobb i att det är helt okej att folk blir av med jobbet. Kort sagt: du är inte lönsam, lille vän – dags att skaffa ett riktigt jobb. Inte undra på att stödet för de rödgröna ligger under det nationella genomsnittet på den danska landsbygden.
Med de nya, gröna buden har den norska klimatrörelsen och fackföreningsrörelsen hittat gemensamma saker att kämpa för.
Kontrasten är stor mot grannlandet Norge, där arbetarrörelsen allt mer ses som en central aktör i omställningen. Där har tankesmedjan Manifest Analyse organiserat ett samarbete mellan klimatorganisationen Natur og Ungdom och den fackliga gräsrotsrörelsen Industriaksjonen, för att utveckla tio ”bud” för grön industri.
Idén refererar till den industristrategi som 1971 samlade tio principer för hur Norge skulle utvinna den nyfunna oljan, genom att socialisera tillgångarna och etablera statliga bolag och en inhemsk oljeindustri. Utan strategin hade oljan berikat företagen Shell, BP och Exxons aktieägare i stället för det norska folket.
Med de nya, gröna buden har den norska klimatrörelsen och fackföreningsrörelsen hittat gemensamma saker att kämpa för: Mer förnybar energi! Krav på trygg arbetsmiljö och kollektivavtal! Nej till liberalisering av elmarknaden! Koppla grön industriutveckling till regional utveckling! Det gemensamma språket möjliggör samarbete mellan den progressiva rörelsens olika grenar för att göra sig kvitt oljeberoendet.
Inställningen till industrin har smittat av sig på vänsterpartierna: en facklig representant i ett stort industriföretag berättade för mig att det gamla lärarpartiet Sosialistisk Venstreparti är den viktigaste industripolitiska samarbetspartnern i Stortinget för facket i dag.
2021, när jag själv arbetade på Manifest, utvecklade vi en strategi baserad på en kritik av vad tankesmeden Magnus Marsdal kallat ”mental avindustrialisering”, och som präglar policyeliten både till höger och vänster. Det handlar inte om någon tröttsam kritik mot ”woke” eller ”identitetsfrågor”, utan snarare om hur politiken griper an de materiella frågorna.
För den avindustrialiserade policyeliten och deras socialt och geografiskt närliggande studenter, NGO:er, tankesmedjor och akademiker blir klimatomställningen något som primärt handlar om reduktionsmål, koldioxidavgifter och konsumtionsmönster. Ett industriellt angreppssätt tar grund i olika sektorers tekniska alternativ, energibehov, arbetsplatser och insatsvaror för att förstå hur utsläppen kan minska. Denna ingång gör det lättare för vänstern att tala med arbetarrörelsen och utveckla en klimatpolitik som kan få brett stöd.
Skillnaden mellan det norska och danska angreppssättet gör vänsterns vägval tydligt: ser vänstern vanliga människors liv som en kraft för samhällsförändring – eller är de egna projekten överordnade?
Det här handlar inte bara om principer, men också om strategi. Visst, på grund av Socialistisk Folkepartis roll som ofarligt protestparti för besvikna socialdemokrater har Danmarks två vänsterpartier vuxit till 25 procent. Men V:s systerparti Enhetslistan ligger still mellan 6 och 7 procent – trots att Socialdemokraterna sitter i en historiskt opopulär regering som avskaffat lediga dagar, skurit ned på välfärden, och sänkt skatten för höginkomsttagare. Strukturellt är vänstern instängda i att jaga veliga storstadsväljare.
Den franske journalisten och parlamentsledamoten Francois Ruffin har formulerat att ”förlorar vänstern arbetarklassen förlorar den sin själ”. Det vill säga att vänstern behöver arbetarklassen för sin egen skull – annars förlorar man sin sociala förankring.
En bra början är att inte jubla när arbetare får sparken.
Dramatens uppsättning av ”Vredens druvor” låter skådespelarna drunkna i sand. Foto: Sören Vilks.
Steinbecks klassiker stormar av hopp, medkänsla och klibbigt damm. Men som teater blir replikerna mest bara ord – och den klarsynta beskrivningen av kapitalismen stolpig och överdramatisk.
Aktualiteten i eposet Vredens druvor av John Steinbeck från 1939 går inte att förneka. Migrantarbetare sliter i överhettade växthus under värmeböljor i Spanien, eller lockas med arbeten i nya batterifabriker, för att sedan riskera utvisning när företagen kollapsar till följd överoptimistisk finansspekulation. Att Dramaten nu satt upp den i regi av Mina Salehpour är ingen slump.
I Steinbecks mästerverk står familjen Joad i centrum, med bröderna Noah, Tom och Al, mamma och pappa, på väg mot Kalifornien. De är småbrukare som drivits iväg från sin mark i Oklahoma, barskrapade efter en lång torka. Men i Kalifornien, har de hört, finns dalar med persikoträd, vidsträckta fält och arbete. Resan dit blir lång och prövande, och väl på västkusten ställs de inför en omöjlig konkurrenssituation – hundratusentals arbetare delar familjen Joads öde och får slåss om alldeles för få arbetstillfällen.
Det politiska stoffet hade kunnat gestaltas genom handlingen, i stället för att återberättas för publiken.
Vredens druvor visar att arbetare i kapitalets ögon inte är mer än spelbrickor som måste flyttas runt på brädet, komma till rätt plats vid rätt tidpunkt, redo att arbeta. På så vis är romanen lika mycket en familjekrönika som en klarsynt beskrivning av kapitalismens dynamiker. Hur Steinbecks politiskt laddade och banbrytande text fungerar på scen är dock en annan femma.
På scenen tornar ett stort grått sandberg upp sig, som en rymdöken. Familjen vadar genom sanden, arbetar i den om dagarna, sover i den om nätterna. Den förrädiska sanden hotar att dra ned dem, precis som fattigdomen och svälten som hela tiden lurar runt hörnet, ett kväljande, klibbigt damm som som kryper in under skinnet och lungorna också på publiken. Andrea Wagners scenografi lyckas gestalta migrationens och arbetets sega strävan mot det hägrande löftet om ett bättre liv. Den dammiga sanden bildar ett kvävande rum där familjens öde och publiken stängts in tillsammans.
Steinbecks roman har ett formgrepp där politiskt laddade essäistiska kapitel ligger insprängda i berättelsen om familjen Toad. Här skildrar Steinbeck hur människorna tampas med övermäktiga och oförutsägbara krafter – regnet som uteblir eller kommer alldeles för plötsligt, torkan som kramar strupen törstig och skrumpnar majsen, men i lika hög grad kapitalägarnas nycker.
Men på scen blir Steinbecks text stum. När skådespelarna gång på gång läser upp de essäistiska texterna känns som en dramatiserad ljudbok. Många gånger känns det som att skådespelarna inte äger texten på riktigt, inte gör den till sin.. Avbrotten från berättelsen blir många, och föreställningen hinner inte utveckla karaktärerna. Dialogen växlar därför mellan stolpig och överdramatisk. Familjen känns ihopslängd och hård. Som publik blir det svårt att knyta an till dem, och berättelsen drar åt det kalla. Det politiska stoffet hade kunnat gestaltas genom handlingen, i stället för att återberättas för publiken. Det är en visuellt stark föreställning, där Steinbecks ömma karaktärsporträtt och tonen i dialogen schabblas bort.
Giuseppe Moltenis verk ”La confessione” (1838) skildrar en bikt (beskuren).
Kan man vara socialist utan att köpa tidningar från hemlösa? Eller kristen utan att orka upp till julottan? Det räcker att följa Marx för att få svaret på båda frågor.
Jag är en dålig kristen och en dålig socialist.
Jag går inte i kyrkan särskilt ofta längre, jag har inte läst hela Bibeln och jag ber bara när jag befinner mig i kris. Jag behandlar inte alltid andra som jag vill bli behandlad själv, jag har ett lite otydligt förhållande till den historiska Jesus och jag ger typ aldrig pengar till fattiga.
Jag oroar mig mer för räntan och mitt tvivelaktiga aktiesparande än utarmningen av fackliga rättigheter i Sverige, jag har läst alldeles för lite Marx och ju äldre jag blir, desto mer börjar jag tycka att konservatismen har vissa poänger.
Jag tycker att många vänsterskribenter är förutsägbara och överdrivet dogmatiska och de flesta kristna verkar inte kunna öppna munnen utan att – gärna på ett väldigt töntigt vis – påtala att de är kristna.
Men jag tror på Gud och jag röstar rött.
Ibland frågar jag mig om detta med kristligheten och socialismen bara är något jag har fått för mig. Om jag fastnat i en tonårig politisk analys och om den existentiella krisen som i tjugoårsåldern förde mig till kyrkan kanske egentligen borde vara överspelad. Tror jag fortfarande på det här? En metafysisk, allgenomsyrande kärlek? Ett rättvist samhälle med social kontroll över ekonomin?
Jo, jag tror nog på det. Även om jag inte gör särskilt mycket för att förverkliga det.
Ibland tänker jag att det är rimligare att vara en dålig kristen än en dålig socialist.
Att känna sig dålig ingår liksom i konceptet kristen. Det kallas ödmjukhet. Människor som tror att de är goda kristna är oftast helt bedrövliga. Men så fort jag uttalar det känns det som om jag koketterar med min dålighet, använder ”ödmjukhet” som en ursäkt för att låta bli att försöka bli bättre. Kanske är det hela den här förvirrade inre spiralen, den trots allt uppriktiga kampen, som är min kristna tro. Att jag ändå någonstans försöker vända mig mot ljuset.
Samma sak kan dock inte sägas om att vara en dålig socialist. Man har ingen att bekänna sina synder för och bli förlåten. Dumma lilla jag som köpt lite aktier i Investor och som blir stressad när jag hör Nooshi Dadgostar prata om fastighetsskatt i P1.
Nedsolkad. En Jesusbild har täckts av jord efter en översvämning i spanska Benagarmosa, den 14 november 2024. Foto: Gregorio Marrero/TT
Socialismen tror inte på någon jävla förlåtelse. Inte på någon fördömelse heller, visserligen. Allt det här ältandet av hur dålig jag är utgör bara någon sorts borgerligt navelskådande, när jag i stället borde kavla upp ärmarna och bidra till att skapa ett bättre samhälle.
Okej. Hur skulle det se ut?
Det finns ett Bibelställe som länge har förbryllat mig (ja, jag har läst lite här och där), en liknelse i Lukasevangeliet. Jesus berättar om en rik man som, innan han reste i väg för att bli kung, gav tio av sina tjänare tio pund var för att förvalta dem. Den blivande kungen sade till dem: ”Gör affärer med det här tills jag kommer tillbaka.”
Tjänarna hanterar uppgiften lite olika. Några av dem gör goda affärer, en lyckas till och med dubblera kapitalet. Den återvändande kungen belönar dem med städer att styra över. Men så kommer en tjänare fram och säger: ”Herre, här är ditt pund. Jag har haft det undanlagt i en duk. Jag var nämligen rädd för dig, för du är en sträng man. Du tar ut vad du inte har satt in och skördar vad du inte har sått.”
Detta var mycket, mycket fel gjort. Kungen blir jättearg. Han frågar rätt ut (ja, detta är ett Jesuscitat): ”Varför satte du då inte in mina pengar på banken, så att jag kunde få igen dem med ränta när jag kom?” Han tar ifrån tjänaren det sparade pundet och ger det till en av dem som gjort goda affärer i stället.
Vad Jesus menar med den här liknelsen är knappast att ett väl spenderat liv innebär att hänga mycket på Avanza-appen. Jesus är inte direkt känd för att älska handel. Han driver ut månglarna och pengaväxlarna ur templen och säger att det är svårare för en rik man att komma in i himlen än en kamel genom ett nålsöga. Så vilket är budskapet i liknelsen om att förvalta sitt pund?
Handlingar kommer alltid att vara handlingar, och mina handlingar lämnar åtskilligt att önska.
Kontexten är att Jesus strax ska resa till Jerusalem. För att bli kung, tror många – men i själva verket för att dö på korset. När han kommer tillbaka till människorna igen (Kristi återkomst) vill han att hans tjänare ska ha betett sig ordentligt. En vanlig tolkning av liknelsen är att vi måste göra bruk av det Han har gett oss (vilket i verkligheten för de flesta inte direkt är pengar). Vi måste sätta det på spel. Vi måste våga ta vissa risker (för vilka riskerna förknippade med handel på börsen enbart är en metafor).
Kanske ska liknelsen förstås utifrån det gamla slagordet ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Kristna socialister brukar hävda att detta ursprungligen är en tidigkristen princip. De första förföljda sekteristerna som lade grunden för den senare världsvida kyrkan levde som goda kommunister.
I Apostlagärningarna (2:44-45) kan man läsa: ”De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov.”
Jag kommer inte att sälja allt jag äger och dela ut till alla som behöver. Jag brukar inte ens köpa Situation Stockholm. Kanske är jag då varken kristen eller socialist, i praktiken.
Men praktiken handlar inte bara om pengar. Och praktiken är inte det enda som räknas.
Tron allena är saliggörande, menade Martin Luther. Eller ja, nåden allena, tron allena och skriften allena. Hur som helst kan man inte köpa sig fri, vare sig genom avlatsbrev eller självuppoffrande ideellt arbete.
Statsvetaren Katarina Barrling hävdar i sin nya bok, Världens mest protestantiska land, att den här inställningen har blivit till ett typiskt svenskt drag. Protestantismen fortsätter att prägla vårt tänkande mycket mer än vi är medvetna om. Politiska diskussioner i Sverige har svårt att fokusera på sakfrågor, eftersom det är viktigare för oss att tro rätt än att göra rätt. Typ, vi är strängare mot klimatförnekare än de som kör dieseldrivna SUV:ar. Som om det enda som betydde något var ordvalen.
Men språket är viktigt. Reformationens bibelöversättningar renade tron. Jag tror det, jag är övertygad protestant, till den grad att jag är en ganska usel ekumeniker. De katolska kyrkornas gulddekorationer och personkulten kring påvar och småpåvar, de iscensatta mysterierna med rökelser och latin framstår för mig som en form av avgudadyrkan. Årsta kyrkas oansenliga tegelkub med stora nakna fönster mot himlen är för mig en mycket bättre arkitektonisk gestaltning av tron än Peterskyrkans plottriga valv.
Betong. Vittrad skulptur av människosonen vid stranden i Avepozo, Togo, Västafrika. Foto: Istockphoto.
Allting i den protestantiska gudstjänsten är avskalat kring ordet. Oftast står prästerna i Svenska Kyrkan inte ens i predikstolarna, utan på golvet med resten av församlingen. Ordet i sig ska inte heller uppfattas bokstavligt. Det är andan i ordet som betyder något. Det är som ett ljus som kan skina genom många olika språk, kulturer och tider. Det ska inte finnas någon annan auktoritet än nåden.
Min tro är stark, och det är inte min förtjänst. Det är Guds. Ur hans perspektiv verkar det knappast spela någon roll att jag är en usel kristen. Tron går inte ut på att plocka guldstjärnor.
Tillbaka till socialismen, då. Kan jag vara socialist utan att utöva någon socialism i praktiken?
I praktiken betyder för Marx inte bara i praktiken, utan ”i praktiken” omfattar allt. ”Allt samhällsliv är till sitt väsen praktiskt”, skriver han i Teser om Feuerbach. ”Alla mysterier, som förleder teorin till mysticism, finner sin rationella lösning i den mänskliga praxis och i insikten om denna praxis.” Det finns inga gåtor att lösa bortom vårt handlande. Praktiken pågår vare sig jag vill det eller inte, och i praktiken är jag en väl integrerad medlem av det liberalindividualistiska kapitalistiska samhället och fakturerar den här texten där jag diskuterar min vacklande identitet som socialist från mitt aktiebolag Lura AB.
Marx materialism är dock allt annat än bildningsföraktande. Själv ägnade han sig ju knappt åt något annat än att läsa och skriva, vilket inte direkt satte mat på bordet åt hans familj. Nej, han var inte jägare på förmiddagen, fiskare på eftermiddagen och kritiker efter middagen, han var kritiker hela tiden. En stor del av sin exilperiod levde han på Engels farsa, som var industrimagnat.
Självreflexion är dock inget genomgripande tema i Marx författarskap. Hur såg han på sitt eget arbete? Tyckte han att han var en bra socialist? Ställföreträdande vänsterkille får gärna mejla mig med svar.
Första ledet i slagordet, ”av var och en efter förmåga”, måste ändå sägas vara väl uppfyllt av hans livsgärning. Det är svårt att tänka sig att Marx borde ha tillbringat sin tid på något bättre sätt. Om han aldrig hade närläst Hegel hade hela västerlandets historia sett annorlunda ut.
Slösade vänsteraktivisten (och den sedermera kristna mystikern) Simone Weil bort sin tid när hon ägnade ett år åt tungt fabriksarbete? Det var verkligen fel person på fel plats. Hon var klumpig och skör och undgick nätt och jämnt att få sparken. ”Denna kontakt med olyckan hade dödat min ungdom”, skrev hon efteråt. Men hon hade också ”sluppit ur en värld av abstraktioner”. Bara i fabriken var världen verklig, även om resignationen där genomsyrade allt och lämnade arbetarna utan vare sig ork eller möjlighet att ens tänka på att handla.
Hur skulle det se ut om jag skulle försöka ”ta ett jobb” i dag? Ingen annan än en reklambyrå skulle antagligen vilja ha mig. Men kanske vore det bra för mig att dränka mitt språk i total alienation för ett år, i stället för att försörja mig på att skriva för till exempel Flamman, och leva i en abstrakt illusion om att jag gör skillnad.
Tyckte Marx att han var en bra socialist? Ställföreträdande vänsterkille får gärna mejla mig med svar.
I slutet av sitt fabriksår, 1935, reflekterade Weil över det faktum att ”de stora bolsjevikiska ledarna påstod att de skulle upprätta en fri arbetarklass och att ingen av dem – säkerligen inte Trotskij [som hon gömde i sitt familjehem när han gick i exil], inte Lenin heller tror jag – antagligen har satt foten i en fabrik.” Hela vänsterpolitiken framstod nu för henne som ”ett ruskigt skoj”. Hon konstaterade att revolutionen var både omöjlig och icke-önskvärd, eftersom revolutionsledare var korkade förrädare.
Så vilken position intog hon? Denna: ”Om man bevisade för mig att det går att bygga upp socialism i ett enda land, så skulle jag omedelbart gå in i partiet och aldrig utträda. Om man bevisade motsatsen för mig, skulle jag bekämpa det utan förskoning. En mellanposition förefaller mig omöjlig.”
Simone Weil blev alltså, ur partiperspektiv, knappast någon god socialist. Hon gick aldrig med i det franska kommunistpartiet. Men med oförliknelig ihärdighet fortsatte hon livet ut att vägledas av samma två principer som en gång gjort henne vänster: olyckan och sanningen. För mig är det vad det innebär att vara både kristen och socialist. Att aldrig vända faktumet av andra människors lidande eller sanningen ryggen.
Handlingar kommer alltid att vara handlingar, och mina handlingar lämnar åtskilligt att önska. Jag ägnar knappast någon tid åt att hjälpa andra än mina närmaste. Men övertygelsen i sig betyder också något, särskilt om man ägnar sitt liv åt att läsa, tänka och skriva.
I mitt arbete innebär förmågan att kombinera en stark tro (på ett jämställt samhälle och på kärleken som överstiger allt förstånd) med ett kritiskt sanningssökande kanske, kanske, kanske ändå att förvalta mitt pund. Herren har gett mig en rätt ovanlig språkkänsla och ett habilt intellekt. Jag får inte linda in det i en duk och stoppa undan det. Jag måste ta risken att förverkliga det, även om det i verkligen blir något lika tafatt och otillräckligt som den här texten.
Det är åtminstone enligt den principen, genomstungen av självtvivel, som jag kommer att fortsätta leva och verka.
