I Fagersta lades stålverket ner 1985. Anställda och befolkning gick man ur huse, fack och politik protesterade och demonstrerade, lika fruktlöst som oftast. Verket monterades ner och såldes till Indien där det än idag tuffar och går. Jag talade nyligen med en före detta facklig ledare, idag PRO-ordförande, som lugnt konstaterade: ”Vilken jäkla tur att vi inte fick igenom våra krav!”
Fagersta som industriort har klarat sig fantastiskt bra, enligt hans nog ganska välgrundade uppfattning just genom att tvingas släppa det gamla och successivt klättra högre upp i den teknologiska näringskedjan. Så medan gruvorna vattenfyllts, masugnarna blåsts ner och stålverket flyttat, så tillverkas här fortfarande världsledande nischprodukter inom stål och hårdmetall. Produkter med högt kunskapsinnehåll och av stort värde.
Vänstern har väl tyvärr inte alltid lett marschen mot framtiden i dessa frågor utan mer tillhört dem som samlats under paroller om att rädda det ena eller det andra. Ibland säkert riktigt och alltid i det bästa av syften. Men att gå baklänges mot framtiden är nog en ganska vansklig gångart.
Redan Machiavelli konstaterade att den som vill en ändring alltid möter hårt motstånd. Förlusterna är tydliga, kommer tämligen omedelbart och förlorarna lättidentifierade. Allt medan de som har att vinna på en förändring oftast är svårare att peka ut (om de ens är födda), vinsterna osäkrare och oftast kommande längre fram tiden.
Lite svårt kan det dock vara att se logiken i att släppa den gamla kärnkraftsteknologin men däremot kräva statsingripande för den till synes lika hopplösa bilindustrin betecknad Saab.
Var det 20 år sedan siffrorna var annat än röda?
Självklart ska ett gott samhälle rycka in med åtgärder inför händelser av denna magnitud, men de ska vara framtidsinriktade och då tror jag inte att statsägda bilföretag är lösningen. Men jag är förvisso ingen expert. Men det finns, som skrev Hjalmar Söderberg sade, saker man måste vara fackman för att inte förstå.I Fagersta lades stålverket ner 1985. Anställda och befolkning gick man ur huse, fack och politik protesterade och demonstrerade, lika fruktlöst som oftast. Verket monterades ner och såldes till Indien där det än idag tuffar och går. Jag talade nyligen med en före detta facklig ledare, idag PRO-ordförande, som lugnt konstaterade: ”Vilken jäkla tur att vi inte fick igenom våra krav!”
Fagersta som industriort har klarat sig fantastiskt bra, enligt hans nog ganska välgrundade uppfattning just genom att tvingas släppa det gamla och successivt klättra högre upp i den teknologiska näringskedjan. Så medan gruvorna vattenfyllts, masugnarna blåsts ner och stålverket flyttat, så tillverkas här fortfarande världsledande nischprodukter inom stål och hårdmetall. Produkter med högt kunskapsinnehåll och av stort värde.
Vänstern har väl tyvärr inte alltid lett marschen mot framtiden i dessa frågor utan mer tillhört dem som samlats under paroller om att rädda det ena eller det andra. Ibland säkert riktigt och alltid i det bästa av syften. Men att gå baklänges mot framtiden är nog en ganska vansklig gångart.
Redan Machiavelli konstaterade att den som vill en ändring alltid möter hårt motstånd. Förlusterna är tydliga, kommer tämligen omedelbart och förlorarna lättidentifierade. Allt medan de som har att vinna på en förändring oftast är svårare att peka ut (om de ens är födda), vinsterna osäkrare och oftast kommande längre fram tiden.
Lite svårt kan det dock vara att se logiken i att släppa den gamla kärnkraftsteknologin men däremot kräva statsingripande för den till synes lika hopplösa bilindustrin betecknad Saab.
Var det 20 år sedan siffrorna var annat än röda?
Självklart ska ett gott samhälle rycka in med åtgärder inför händelser av denna magnitud, men de ska vara framtidsinriktade och då tror jag inte att statsägda bilföretag är lösningen. Men jag är förvisso ingen expert. Men det finns, som skrev Hjalmar Söderberg sade, saker man måste vara fackman för att inte förstå.
