Gårdagens Uppdrag Granskning var ett hårt slag i mellangärdet. Vinster i välfärden kan vara en abstrakt sak – ända tills man hör ett företag som gör miljonvinster fråga sig om det är nödvändigt med pålägg på barnens smörgåsar. ”Vatten och knäckebröd” kommer under lång tid framöver vara symbolen för en politik som ger girigheten fritt spelrum där den egentligen borde begränsas som mest.
Att den sortens hästhandlarkapitalister som Bijan Fahimi kan leta sig ända fram till toppositioner inom Svenskt Näringsliv och Almega säger en hel del om de organisationerna. Men Fahimi är ingen skurk, åtminstone inte på något annat sätt än att kapitalet alltid saknar moral. Grundproblemet är det medvetna politiska besutet att inte freda den gemensamma välfärden från omoralen.
Det kan, för all del, vara ännu värre än knäckebröd till frukost: 2011 rapporterade till exempel Ny Tid om hur privata förskolor i Göteborg gör miljonvinster samtidigt som de inte serverar någon frukost alls. Det finns det dessvärre också kommunala exempel på. Det saknas inte heller exempel på kommuner som snålar med annat: tvingar föräldrar att ta med sig blöjor till dagis eller att betala för utflykter.
Det betyder inte att kraven på återkommunalisering är dumt: vinstintresset ska undanröjas för att det alltid blir fel, inte för att alternativet alltid blir rätt. Men de snåla kommunerna illustrerar ett av problemen med Socialdemokraternas idé att kvalitetskrav ska begränsa vinstintresset. Att sätta miniminivåer för ”kvalitetsrelaterade kostnader” med kommunal verksamhet som norm – ett av s-förslagen – riskerar nämligen att bli ganska lite värt i en tid då nedskurna statsbidrag pressar även den offentliga omsorgen.
Att många förskolor (privata och kommunala) begär extra avgifter av föräldrarna visar också hur svårgenomförd idén om skärpta kvalitetskrav är. Om förskolor med berått mod kan trotsa grundläggande statliga förordningar, hur kan vi tro att de ska följa mer detaljerade kvalitetskrav?
Kommunala avtal med privata utförare består redan idag av mycket exakta krav på hur verksamheten ska bedrivas. Ingenting i sådana avtal har hindrat varken Caremaskandaler eller att skattepengar försvunnnit till vinster. Socialdemokraterna tänker sig att lösningen är mer av samma. Men välfärdsforskare har redan konstaterat att skärpta krav mest riskerar att leda till att företagen lägger ned mer resurser på att få verksamheten att se bra ut på pappret (läs: fusk). Stockholms kommuns granskning av Hälsans Förskola säger också något väsentligt om hur kvalitetsgranskning i praktiken går till: man ber snällt företagen att berätta hur det ser ut.
Uppdrag Granskning visade med all önskvärd tydlighet hur också andra kontrollidéer skulle misslyckas. Krav på långsiktiga ägare? Bijan Fahimi har haft företaget i sju år och tänker inte sälja. Kunna stoppa nyetablering? Visst, men missförhållandena finns ju på de befintliga förskolorna. Krav på ”öppna böcker”? I dem syns inget knäckebröd.
Aldrig så strikta kontroller räcker helt enkelt inte när det finns så stora vinster i att nosa upp nya sätt att pressa ned kostnaderna. De vänstersossar som tror att kvalitetskraven enbart är en snygg metod att kasta ut månglarna ur templet – d v s att det inte är meningen att företagen ska klara av dem – kan bli obehagligt överraskade över hur många som lyckas överleva. Att det bara är Vänsterpartiet som har politiken som garanterat tar oss ut ur Caremasverige är tydligare än någonsin.
