Under den gångna veckan har ett krig hunnit startats och, i alla fall som det ser ut vid denna tidnings pressläggning, avslutas. Mitt under OS-invigningen i Peking anföll den georgiska militären utbrytarrepubliken Sydossetien i dess största stad Tschinvali. Rysk militär slöt upp på sydossetisk sida och bombade sin tur Georgien, bland annat staden Gori.
USA:s första svar, via president George W Bush i Peking, är så dubbelmoraliserande att man funderar på om någon kan ta det på allvar.
– Georgien är ett suveränt land och dess territoriella integritet måste respekteras.
Innehållet i den satsen är helt riktig. Problemet är bara att Bush som president, och president Clinton innan honom, agerat fullständigt motsatt i snart sagt varje konflikt. Efter att Belgrad bombats sönder 1999, som straff för att ha angripit en utbrytarregion med bomber, och Irak 2003 angripits och ockuperats på grund av påhittade massförstörelsevapen och en regering som USA ogillade, har paradigmet vad gäller mellanstatliga relationer varit att allt annat utom suveränitet och territoriell integritet är viktigt. Samma sak gäller invasionen av Afghanistan 2001. Mänskliga rättigheter, etnicitet och straff för skyddande av terrorister. Allt har tagits till intäkt för att bryta mot andra staters integritet och bomba, invadera och ockupera.
Försvarare av FN-stadgans våldsförbud och nationellt självbestämmande har gång på gång påpekat att dessa ständiga brott mot staters suveränitet har ett pris, nämligen att ingen stat till slut respekterar dessa regler och det blir dessutom mycket svårt att kritisera andra för det man själv sysslar med.
Och i slutändan blir just de värden, som de krigande stormakterna säger sig försvara, extra lidande. Att de mänskliga rättigheterna oftast får stryka på foten under krig kommer knappast som någon överraskning. Att etniska konflikter förvärras av väpnade konflikter och att terrorismen inte minskar, utan ökar, av krig borde om inte annat situationen i Irak efter kriget lära oss.
Kriget i Sydossetien, mellan Ryssland och Georgien, har naturligtvis flera bottnar. Det finns historiska orsaker, som att delningen i Syd- och Nordossetien är konstlad och blev till ett problem efter Sovjetunionens sammanbrott när Georgien och Ryssland blev två helt olika stater.
Men här finns så klart i botten, precis som med västs krigföring i Irak, Afghanistan och Kosovo, en geopolitisk och ekonomisk aspekt. Rysslands vilja att införliva så stora delar av området i sin intressesfär står mot USA och Israels vilja att inlemma Georgien i Natofamiljen. Som vanligt när det gäller krig spökar också olja- och gasresurser i bakgrunden.
Vem tjänar då på kriget? Enligt Ian Traynor på brittiska Guardians analys är det endast Rysslands premiärminister Vladimir Putin, som stärkt sin maktställning, och dessutom, med en seger mot Georgiens president Saakashvili, som kanske i förlängningen tvingar fram dennes avgång, också får ”en seger mot väst”.
Enligt den ryska militärkommentatorn V Sjurygin på hemsidan Internet protiv telekrana är det bara USA som ”skapar spänning på gränsen till Ryssland och komprometterar Ryssland, driver Georgien ännu längre bort från Ryssland och knyts hårdare till väst och stegrar spänningen och instabiliteten i regionen, vilket redan är ett stort problem för Ryssland”, citerar Ryska Posten. ”Det troliga är att även USA förlorar på konflikten, eftersom USA:s löften till Georgien kommer att visa sig värdelösa. USA-vurmen i Georgien riskerar ersättas av en realism, som utgår från att Georgien måste komma överens med Ryssland. Som så många andra krig i historien kan det visa sig att detta krig startats av ett sammelsurium av personliga ambitioner, svulstig nationalism, chanstagningar och dumhet av brottsliga proportioner”, skriver Stefan Lindgren, Rysslandkännare och utgivare av nyhetsbrevet Ryska Posten.
Helt klart är att det inte är Georgiens folk, som i tiotusental blivit flyktingar i sitt eget land och i tusental dödats av bomber, klämda mellan Georgiens regerings Nato-ambitioner och den ryska intresse-sfären.
Jonas Thunberg
