Libyen sorteras numer av vår expertis in under kategorin ”failed states”, misslyckade stater. Utvecklingen är, som det heter, oroande. Statsapparaten fungerar inte. Samhället trasas sönder i inbördeskrig, och kommentatorerna berättar hur ”våldet” sprider sig till angränsade länder. Ungefär som ebola. En afrikansk farsot som hotar en oskyldig omvärld.
Förspelet bleknar bort i en minneslucka.
I februari 2011 kom rapporter om att den arabiska våren spridit sig till Libyen. Talesmän för oppositionen larmade om att Muammar Gaddafi, landets diktator, beordrat sina väpnade styrkor att kallblodigt skjuta ned fredliga demonstranter. Bara på en vecka hade regimen dödat 10 000 människor och skadat 50 000.
Gaddafi hade länge varit en företrädare för ondskan i världen, men efter den 11 september 2001 hade han rättat in sig i ledet och bistått USA och dess allierade i det krig mot terrorismen som president Bush utlyst. Det hjälpte honom inte denna vår, när västliga stormakter och regionala intressenter försökte manövrera sig fram genom de folkliga revolterna.
Gaddafi skickar stridshelikoptrar mot demonstranter, rapporterade nyhetskanalerna. Han planerar folkmord i Benghazi, visste expertisen.
Storbritannien och Frankrike krävde FN-sanktion för en militär intervention i syfte att upprätta en flygförbudszon. USA anslöt sig till kravet och Kina och Ryssland, som ännu var angelägna om att vara västmakterna till lags, fogade sig.
Strax var förbehållen i FN-resolutionen glömda. Så snart stridsflygplanen och specialstyrkorna var på plats handlade det inte längre om att skydda civila. De föregivna fredsfrämjarna gav sig in i inbördeskriget på rebellernas sida.
I Sverige såg liberaler framför sig hur demokrater av västligt slag skulle ta över. Andreas Malm skrev i Aftonbladet om ”formidabla steg mot en revolutionär demokrati”. De var överens om att svenska Jas Gripen måste sättas in för att stoppa ”Gaddafis massakrer på sitt eget folk”.
De fick som de ville. Saabs lobbyister cashade in sina arvoden, och i Nordafrika gick det som det gick.
Nu kommer nyheter från andra sidan Atlanten som aldrig lär hamna i Rapport eller på löpsedlar.
Tidigare okända bandupptagningar visar att höga amerikanska militärer, Pentagons underrättelseagenter och en framstående demokrat i kongressen i hemlighet och vid sidan om reguljära diplomatiska kanaler förhandlade med Gaddafis son och andra företrädare för regeringen i Tripoli för att hitta en fredlig utväg. Men State Departement avvisade alla kontakter.
Spionorganen hade inga informationer om omfattande massakrer eller risk för folkmord. Den styrka som avancerade mot Benghazi var relativt begränsad, antalet döda i striderna räknades i hundratal och de flesta civila hade flytt. Regimen och dess styrkor begick allvarliga förbrytelser mot civila, och Gaddafi hade talat om att rensa landet från ”råttor”, men underrättelsetjänstens bedömning var att han inte planerade något massdödande av civila i de upproriska städerna.
Utrikesminister Hillary Clinton insisterade: Gaddafi var på väg att genomföra ett folkmord. Omvärlden måste hindra honom och störta honom från makten. Det var, som en anonym företrädare för spionorganen uttrycker det, ”ett beslut som vilade på tunn information”. Presidenten gav sin utrikesminister fria händer och medieindustrin gjorde sitt jobb i mobiliseringen av opinionen.
Avslöjandena härrör från Washington Times, en tidning som gör sitt bästa för att hindra Hillary Clinton från att efterträda Barack Obama i Vita huset. De stämmer väl överens med tidigare rapporter om att Pentagon motsatte sig bombningarna av Libyen.
Ove Bring, professor vid Försvarshögskolan, fick 2011 frågan vad som skilde situationen i Libyen från det förtryck och det våld som samtidigt drabbade medborgare i exempelvis Bahrain: ”Den libyska situationen var lite speciell, det framstod på ett klarare sätt än annars att regimen Gaddafi var en galen regim som förföljer sin egen befolkning”.
Det föll honom inte in att de regimer USA och dess förbundna av olika skäl vill bli av med alltid framstår som lite speciella och alltid tycks styras av en särskilt grym och galen ledare.
Ett råd: När hangarfartygen börjar röra på sig, stäng av tv:n, misstro expertisen och tvivla på omdömet hos intellektuella som vill göra revolution i främmande länder med Natos hjälp.