I tisdags var det 15 år sedan USA, Storbritannien och deras allierade i strid mot folkrätten inledde sin invasion av Irak. En invasion av ett redan sargat land, vars folk lidit av handelskrig och hårda sanktioner. En invasion som man sa skulle vara ett ”smart war” och som skulle vara över på några veckor. Men ockupationen av Irak, som i realiteten fortfarande pågår, gav oss både IS och fler terrordåd runt om i världen och i Sverige. Miljontals militära och civila offer är priset som betalats för det som kallas kriget mot terrorismen. Ett krig som åstadkommit kaos, lidande och mänskliga katastrofer i en hel region.
Att i dag ta del av den riksdagsdebatt som hölls samma dag som invasionen började gör att man förstår hur långt vår syn på fred och demokrati flutit bort från det som var de ”svenska värderingarna” av neutralitet och fredslängtan.
”Knappast någon insats skulle lika effektivt undergräva kampen mot terrorismen. Köerna utanför Hamas rekryteringskontor kommer att ringla sig långa”, sa Centerns partiledare Maud Olofsson under debatten i riksdagens kammare. Det är inte ofta man kan säga det om Olofsson, men sett i historiens ljus var hennes linje framsynt och korrekt. Nu är konsekvenserna av det amerikanska kriget mot terrorismen inte något högern vill prata om. Kanske om det rör anti-terrorlagstifning här hemma som gör att man kan misstänkliggöra muslimer, bevaka gränserna hårdare och skärpa straffen.
Redan 2003 var åsikterna om lösningarna såklart delade, men man var överens om att invasionen i sig var ett kvitto på ett misslyckande. Den dåvarande socialdemokratiske statsministern Göran Persson vacklade initialt och hans utrikesminister Anna Lindh (som senare samma år mördades) tillhörde dem som till en början trodde på USA:s ”bevis” om Saddam Husseins massförstörelsevapen. Men många var överens om att det var viktigt att försvara folkrätten och FN:s oberoende. Några svenska trupper till Irak blev det inte.
Var är kraven på diplomatiska hårdhandskar mot Turkiet, var är kraven på brutna samarbeten och sanktioner?
Jag var 19 år när USA och Storbritannien började bomba Irak. Jag fick se och delta i det som kom att bli världens starkaste fredsrörelse sedan Vietnamkriget. Vi mobiliserade mot ett helt onödigt krig redan innan invasionen. Den 15 februari 2003 deltog 75 000 personer i demonstrationståg från Boden till Malmö. Runt om i världen samlade protesterna mellan fem och tio miljoner människor i drygt 600 städer under parollerna: Stoppa kriget mot Irak. Försvara folkrätten och FN:s oberoende. Solidaritet med Iraks folk. För fred och demokrati.
Erfarenheten av att ta ställning, att skriva ”fred” på ett plakat och helt genuint tycka att vapenmakt är en konfliktlösningsstrategi som leder fel, den är stark i många av oss. Nu i mars, 2018, är det dags för alla som var med då för 15 år sedan. Alla som inte längre tyst orkar se på hur människor slaktas av bomber och alla som älskar freden, att ta fram den där erfarenheten och låta den leda oss. Geopolitik, ekonomiska intressen och vapenindustrin kan inte längre sättas i första rummet – det är fredens plats.
I helgen rapporterade nyhetsbyrån AFP att turkiska styrkor och allierade syriska milisgrupper har tagit kontroll över centrala delar av staden Afrin. Afrin, en väsentlig del i det kurdiska självstyrande Rojava i Norra Syrien. Afrin, en plats som brukar beskrivas som progressiv när det kommer till sekularism, mänskliga rättigheter och demokrati. Afrin, en plats som människor som vill leva i fred och frihet nu fördrivs ifrån.
Vad var det som hände med oss som demonstrerade 2003? Vad hände med det samhälle som kunde enas mot krig och våld? Majoriteten står tyst och betraktar Afrin på håll. EU:s ledare, USA, Ryssland, FN och det internationella samfundet är tysta. Var är kraven på diplomatiska hårdhandskar mot Turkiet, var är kraven på brutna samarbeten och sanktioner? De hörs inte. Samtidigt som Turkiet skördar cilvila offer i Afrin får man betalt av EU för att hålla flyktingarna från Syrien borta från Europas gränser. Det är en skam.
I helgen genomfördes också en digital konferens under namnet Global Call for peace. Talade gjorde bland annat den amerikanske senatorn Bernie Sanders. Som mest deltog 28 000 personer från hela världen i något som kan vara startskottet för en ny global fredsvåg. För det är organisering för fred som kommer stoppa ett eventuellt kärnvapenkrig mellan USA och Nordkorea och som kommer göra att kriget i Yemen får ett slut. Det är ihärdigt och systematiskt opinionsarbete som får upp frågan om en fredlig lösning i det ockuperade Palestina och Västsahara. Det är gräsrötterna som kommer kunna ställa politiker till svars inför humanitära hjälpinsatsers och krav på eld upphör i Syrien. En fredsrörelse som leder och vågar göra anspråk på makt och inflytande måste till.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.
