Genom full sysselsättning och investeringar i framtiden bygger vi ett starkare samhälle – och vinner folkets förtroende.
Billiga lån kan bli dyra och expansiv finanspolitik innebär att framtida generationers ekonomiska utrymme intecknas. Dessa argument för ordning och reda i statsfinanserna framförde Ali Esbati och Ulla Andersson i en debattartikel i Flamman den 20 februari.
Bakgrunden är så klart den motion med rubriken ”Totalrenovera Sverige – investera i framtiden” som lämnats in till Vänsterpartiets kongress. 4 distrikt och 26 partiföreningar har öppet ställt sig bakom kravet att klimatinvesteringar och välfärd ska gå före amortering av statsskulden och att Vänsterpartiet ska lämna det finanspolitiska ramverket och överskottsmålet på 0,33 procent av BNP. Genom att bara låta den offentliga skulden ligga kvar på dagens nivå, som andel av BNP, skulle 138 miljarder frigöras för reformer fram till 2022.
Det vore dock oklokt, enligt Andersson och Esbati.
Partitopparna lutar sig främst mot strategiska överväganden. Tidigare kunde Vänsterpartiet avfärdas som ett hot mot statsfinansierna, menar de, men efter att man slöt upp bakom det finansiella ramverket tvingas partiets politiska motståndare istället försvara sin fördelningspolitik.
Det ligger kanske något i det.
Inte minst för äldre väljare – präglade av 90-talskrisen och den massiva nyliberala propagandaapparat som skyllde krisen på att vi ”levt över våra tillgångar” – kan ordning och reda i statsfinanserna vara nog så viktigt.
Vänsterns utgångspunkt måste dock vara att attityder kan förändras. Det som framstår som orealistiskt idag kan vara sunt förnuft imorgon. Den som vill påverka dagordningen bör därför vara redo att snabbt anpassa sig efter en förändrad verklighet.
Det alternativa ekonomiska ramverk som Vänsterpartiet presenterade 2011 – med krav på både full sysselsättning och budgetbalans över konjunkturcykeln snarare än överskottsmål – kom antagligen till ungefär så. Det finns inga realistiska nationalekonomiska skäl för att just ett balansmål, som likställer statens ekonomi med ett hushåll vars inkomster aldrig växer, är förenligt med full sysselsättning.
Tvärtom innebär det en slags permanent åtstramning. Men ur Vänsterpartiets perspektiv framstod ett balansmål antagligen som en okej kompromiss mellan det önskvärda och det politiskt möjliga.
I dag har spelplanen förändrats.
Överskottsmålet har minskats från 1 procent av BNP till 0,33 procent av BNP och Magdalena Andersson har öppnat för att övergå till ett balansmål. Stödet för ännu mer expansiv finanspolitik växer bland såväl tunga ekonomer och näringslivsföreträdare som inom arbetarrörelsen. Gränserna för det politiskt möjliga har helt enkelt förskjutits, och för en gångs skull åt ett för vänstern gynnsamt håll.
Samtidigt förblir det önskvärda samma sak som för tio år sedan: en politik som säkrar full sysselsättning och att nödvändiga investeringar blir av. Med alla medel som staten har till sitt förfogande, inklusive finanspolitik, penningpolitik och aktiv industripolitik. En sådan politik är knappast ett hot mot statsfinanserna eller ett sätt att vältra kostnaderna på framtida generationer. Tvärtom är den ett försvar mot permanent massarbetslöshet och hål i statskassan – för att inte tala om att full sysselsättning främjar starka fackföreningar, en tryggare arbetsmarknad och utjämnade klyftor.
Detta handlar inte, som Esbati och Andersson lite slarvigt formulerar det, om ”budgetregler och redovisningsprinciper.” Det handlar om att vänstern måste ha självförtroendet att kräva arbete åt alla och stå för att vår politik i många avseenden faktiskt betalar sig själv. Det är arbetslöshet, utanförskap och försummad infrastruktur som kostar, både oss och framtida generationer. Vi lever i en tid av kriser – klimatkris, välfärdskris och exploderande klyftor. Att väljarna skulle straffa den som sätter samhällsbygget främst känns faktiskt inte särskit troligt.
Ytterst är det en demokratifråga. När den nyliberala ”normpolitiken” lanserades på 80-talet var det, som ekonomhistorikern Elisabeth Lindberg skriver i en lysande essä i Aftonbladet, ett sätt att sätta tvångströja på demokratin och frånta politikerna inflytande över sysselsättning, offentliga utgifter och investeringar. Att bryta med detta skadliga nyliberala arv borde vara självklart för vänstern i dag
Jacob Lundberg: Nu förstår jag varför Henrik Jönsson hatar SVT
Henrik Jönsson och Anders Holmberg. Foto: SVT.
Högerdebattören Henrik Jönsson skiner upp som ett juleljus i tv-rutan.
”Var det 30 minuter?”, utbrister han överraskat.
Sällan har någon sett så lättad ut. Inte så konstigt – den senaste halvtimmen har Youtubeprofilen fått svettas som en julskinka. Medan han snurrade in sig i invecklade resonemang och formuleringar (”tendenserna tenderar att amplifieras”) fick han sin kritik av svenska medier söndersmulad.
Två danska arbetare blickar ut över en vindkraftspark. Foto: Dragan Mihajlovic/istockphoto.
Medan den norska vänstern sätter arbetarna i centrum för klimatkampen ser danskarna dem som ett hinder. Men utan dem tappar arbetarrörelsen sin själ.
Våren 2023 utbröt jubel på den danska vänsterns sociala medier, när ett stort slakteri på Nordjylland stängdes. På det rödgröna vänsterpartiet Enhetslistan kongress försäkrade en talare publiken om att det saknades anledning att ”tycka synd om” de 800 arbetare som förlorat sina jobb.
Det är dessvärre inte bara vegetarianism som ligger bakom ointresset för landsbygdens arbetare. Även året innan – mitt i valrörelsen – varslades 800 personer, den gången på Siemens Gamesa som tillverkar vindturbiner. Men saken registrerades inte på partikontoren eller vänstertidningarnas redaktioner i Köpenhamn.
I år genomförde danska hamnarbetarfacket en blockad mot ett skepp som installerar vindturbiner utan kollektivavtal. Arbetarna oroade sig för dumpade villkor i den gröna energisektorn, som sysselsätter över 100 000 människor, primärt utanför storstäderna. Men de stod ensamma på barrikaderna. Vänstern har varken tagit upp konflikten i den offentliga debatten eller frågat regeringen om företag utan kollektivavtal verkligen ska få bygga landets havsbaserade vindkraft.
I år, när en koldioxidavgift på lantbruket debatterats har vänsterns position varit att lantbruket är en så liten del av bnp, och det är så många andra branscher som man kan få jobb i att det är helt okej att folk blir av med jobbet. Kort sagt: du är inte lönsam, lille vän – dags att skaffa ett riktigt jobb. Inte undra på att stödet för de rödgröna ligger under det nationella genomsnittet på den danska landsbygden.
Med de nya, gröna buden har den norska klimatrörelsen och fackföreningsrörelsen hittat gemensamma saker att kämpa för.
Kontrasten är stor mot grannlandet Norge, där arbetarrörelsen allt mer ses som en central aktör i omställningen. Där har tankesmedjan Manifest Analyse organiserat ett samarbete mellan klimatorganisationen Natur og Ungdom och den fackliga gräsrotsrörelsen Industriaksjonen, för att utveckla tio ”bud” för grön industri.
Idén refererar till den industristrategi som 1971 samlade tio principer för hur Norge skulle utvinna den nyfunna oljan, genom att socialisera tillgångarna och etablera statliga bolag och en inhemsk oljeindustri. Utan strategin hade oljan berikat företagen Shell, BP och Exxons aktieägare i stället för det norska folket.
Med de nya, gröna buden har den norska klimatrörelsen och fackföreningsrörelsen hittat gemensamma saker att kämpa för: Mer förnybar energi! Krav på trygg arbetsmiljö och kollektivavtal! Nej till liberalisering av elmarknaden! Koppla grön industriutveckling till regional utveckling! Det gemensamma språket möjliggör samarbete mellan den progressiva rörelsens olika grenar för att göra sig kvitt oljeberoendet.
Inställningen till industrin har smittat av sig på vänsterpartierna: en facklig representant i ett stort industriföretag berättade för mig att det gamla lärarpartiet Sosialistisk Venstreparti är den viktigaste industripolitiska samarbetspartnern i Stortinget för facket i dag.
2021, när jag själv arbetade på Manifest, utvecklade vi en strategi baserad på en kritik av vad tankesmeden Magnus Marsdal kallat ”mental avindustrialisering”, och som präglar policyeliten både till höger och vänster. Det handlar inte om någon tröttsam kritik mot ”woke” eller ”identitetsfrågor”, utan snarare om hur politiken griper an de materiella frågorna.
För den avindustrialiserade policyeliten och deras socialt och geografiskt närliggande studenter, NGO:er, tankesmedjor och akademiker blir klimatomställningen något som primärt handlar om reduktionsmål, koldioxidavgifter och konsumtionsmönster. Ett industriellt angreppssätt tar grund i olika sektorers tekniska alternativ, energibehov, arbetsplatser och insatsvaror för att förstå hur utsläppen kan minska. Denna ingång gör det lättare för vänstern att tala med arbetarrörelsen och utveckla en klimatpolitik som kan få brett stöd.
Skillnaden mellan det norska och danska angreppssättet gör vänsterns vägval tydligt: ser vänstern vanliga människors liv som en kraft för samhällsförändring – eller är de egna projekten överordnade?
Det här handlar inte bara om principer, men också om strategi. Visst, på grund av Socialistisk Folkepartis roll som ofarligt protestparti för besvikna socialdemokrater har Danmarks två vänsterpartier vuxit till 25 procent. Men V:s systerparti Enhetslistan ligger still mellan 6 och 7 procent – trots att Socialdemokraterna sitter i en historiskt opopulär regering som avskaffat lediga dagar, skurit ned på välfärden, och sänkt skatten för höginkomsttagare. Strukturellt är vänstern instängda i att jaga veliga storstadsväljare.
Den franske journalisten och parlamentsledamoten Francois Ruffin har formulerat att ”förlorar vänstern arbetarklassen förlorar den sin själ”. Det vill säga att vänstern behöver arbetarklassen för sin egen skull – annars förlorar man sin sociala förankring.
En bra början är att inte jubla när arbetare får sparken.
Dramatens uppsättning av ”Vredens druvor” låter skådespelarna drunkna i sand. Foto: Sören Vilks.
Steinbecks klassiker stormar av hopp, medkänsla och klibbigt damm. Men som teater blir replikerna mest bara ord – och den klarsynta beskrivningen av kapitalismen stolpig och överdramatisk.
Aktualiteten i eposet Vredens druvor av John Steinbeck från 1939 går inte att förneka. Migrantarbetare sliter i överhettade växthus under värmeböljor i Spanien, eller lockas med arbeten i nya batterifabriker, för att sedan riskera utvisning när företagen kollapsar till följd överoptimistisk finansspekulation. Att Dramaten nu satt upp den i regi av Mina Salehpour är ingen slump.
I Steinbecks mästerverk står familjen Joad i centrum, med bröderna Noah, Tom och Al, mamma och pappa, på väg mot Kalifornien. De är småbrukare som drivits iväg från sin mark i Oklahoma, barskrapade efter en lång torka. Men i Kalifornien, har de hört, finns dalar med persikoträd, vidsträckta fält och arbete. Resan dit blir lång och prövande, och väl på västkusten ställs de inför en omöjlig konkurrenssituation – hundratusentals arbetare delar familjen Joads öde och får slåss om alldeles för få arbetstillfällen.
Det politiska stoffet hade kunnat gestaltas genom handlingen, i stället för att återberättas för publiken.
Vredens druvor visar att arbetare i kapitalets ögon inte är mer än spelbrickor som måste flyttas runt på brädet, komma till rätt plats vid rätt tidpunkt, redo att arbeta. På så vis är romanen lika mycket en familjekrönika som en klarsynt beskrivning av kapitalismens dynamiker. Hur Steinbecks politiskt laddade och banbrytande text fungerar på scen är dock en annan femma.
På scenen tornar ett stort grått sandberg upp sig, som en rymdöken. Familjen vadar genom sanden, arbetar i den om dagarna, sover i den om nätterna. Den förrädiska sanden hotar att dra ned dem, precis som fattigdomen och svälten som hela tiden lurar runt hörnet, ett kväljande, klibbigt damm som som kryper in under skinnet och lungorna också på publiken. Andrea Wagners scenografi lyckas gestalta migrationens och arbetets sega strävan mot det hägrande löftet om ett bättre liv. Den dammiga sanden bildar ett kvävande rum där familjens öde och publiken stängts in tillsammans.
Steinbecks roman har ett formgrepp där politiskt laddade essäistiska kapitel ligger insprängda i berättelsen om familjen Toad. Här skildrar Steinbeck hur människorna tampas med övermäktiga och oförutsägbara krafter – regnet som uteblir eller kommer alldeles för plötsligt, torkan som kramar strupen törstig och skrumpnar majsen, men i lika hög grad kapitalägarnas nycker.
Men på scen blir Steinbecks text stum. När skådespelarna gång på gång läser upp de essäistiska texterna känns som en dramatiserad ljudbok. Många gånger känns det som att skådespelarna inte äger texten på riktigt, inte gör den till sin.. Avbrotten från berättelsen blir många, och föreställningen hinner inte utveckla karaktärerna. Dialogen växlar därför mellan stolpig och överdramatisk. Familjen känns ihopslängd och hård. Som publik blir det svårt att knyta an till dem, och berättelsen drar åt det kalla. Det politiska stoffet hade kunnat gestaltas genom handlingen, i stället för att återberättas för publiken. Det är en visuellt stark föreställning, där Steinbecks ömma karaktärsporträtt och tonen i dialogen schabblas bort.
Giuseppe Moltenis verk ”La confessione” (1838) skildrar en bikt (beskuren).
Kan man vara socialist utan att köpa tidningar från hemlösa? Eller kristen utan att orka upp till julottan? Det räcker att följa Marx för att få svaret på båda frågor.
Jag är en dålig kristen och en dålig socialist.
Jag går inte i kyrkan särskilt ofta längre, jag har inte läst hela Bibeln och jag ber bara när jag befinner mig i kris. Jag behandlar inte alltid andra som jag vill bli behandlad själv, jag har ett lite otydligt förhållande till den historiska Jesus och jag ger typ aldrig pengar till fattiga.
Jag oroar mig mer för räntan och mitt tvivelaktiga aktiesparande än utarmningen av fackliga rättigheter i Sverige, jag har läst alldeles för lite Marx och ju äldre jag blir, desto mer börjar jag tycka att konservatismen har vissa poänger.
Jag tycker att många vänsterskribenter är förutsägbara och överdrivet dogmatiska och de flesta kristna verkar inte kunna öppna munnen utan att – gärna på ett väldigt töntigt vis – påtala att de är kristna.
Men jag tror på Gud och jag röstar rött.
Ibland frågar jag mig om detta med kristligheten och socialismen bara är något jag har fått för mig. Om jag fastnat i en tonårig politisk analys och om den existentiella krisen som i tjugoårsåldern förde mig till kyrkan kanske egentligen borde vara överspelad. Tror jag fortfarande på det här? En metafysisk, allgenomsyrande kärlek? Ett rättvist samhälle med social kontroll över ekonomin?
Jo, jag tror nog på det. Även om jag inte gör särskilt mycket för att förverkliga det.
Ibland tänker jag att det är rimligare att vara en dålig kristen än en dålig socialist.
Att känna sig dålig ingår liksom i konceptet kristen. Det kallas ödmjukhet. Människor som tror att de är goda kristna är oftast helt bedrövliga. Men så fort jag uttalar det känns det som om jag koketterar med min dålighet, använder ”ödmjukhet” som en ursäkt för att låta bli att försöka bli bättre. Kanske är det hela den här förvirrade inre spiralen, den trots allt uppriktiga kampen, som är min kristna tro. Att jag ändå någonstans försöker vända mig mot ljuset.
Samma sak kan dock inte sägas om att vara en dålig socialist. Man har ingen att bekänna sina synder för och bli förlåten. Dumma lilla jag som köpt lite aktier i Investor och som blir stressad när jag hör Nooshi Dadgostar prata om fastighetsskatt i P1.
Nedsolkad. En Jesusbild har täckts av jord efter en översvämning i spanska Benagarmosa, den 14 november 2024. Foto: Gregorio Marrero/TT
Socialismen tror inte på någon jävla förlåtelse. Inte på någon fördömelse heller, visserligen. Allt det här ältandet av hur dålig jag är utgör bara någon sorts borgerligt navelskådande, när jag i stället borde kavla upp ärmarna och bidra till att skapa ett bättre samhälle.
Okej. Hur skulle det se ut?
Det finns ett Bibelställe som länge har förbryllat mig (ja, jag har läst lite här och där), en liknelse i Lukasevangeliet. Jesus berättar om en rik man som, innan han reste i väg för att bli kung, gav tio av sina tjänare tio pund var för att förvalta dem. Den blivande kungen sade till dem: ”Gör affärer med det här tills jag kommer tillbaka.”
Tjänarna hanterar uppgiften lite olika. Några av dem gör goda affärer, en lyckas till och med dubblera kapitalet. Den återvändande kungen belönar dem med städer att styra över. Men så kommer en tjänare fram och säger: ”Herre, här är ditt pund. Jag har haft det undanlagt i en duk. Jag var nämligen rädd för dig, för du är en sträng man. Du tar ut vad du inte har satt in och skördar vad du inte har sått.”
Detta var mycket, mycket fel gjort. Kungen blir jättearg. Han frågar rätt ut (ja, detta är ett Jesuscitat): ”Varför satte du då inte in mina pengar på banken, så att jag kunde få igen dem med ränta när jag kom?” Han tar ifrån tjänaren det sparade pundet och ger det till en av dem som gjort goda affärer i stället.
Vad Jesus menar med den här liknelsen är knappast att ett väl spenderat liv innebär att hänga mycket på Avanza-appen. Jesus är inte direkt känd för att älska handel. Han driver ut månglarna och pengaväxlarna ur templen och säger att det är svårare för en rik man att komma in i himlen än en kamel genom ett nålsöga. Så vilket är budskapet i liknelsen om att förvalta sitt pund?
Handlingar kommer alltid att vara handlingar, och mina handlingar lämnar åtskilligt att önska.
Kontexten är att Jesus strax ska resa till Jerusalem. För att bli kung, tror många – men i själva verket för att dö på korset. När han kommer tillbaka till människorna igen (Kristi återkomst) vill han att hans tjänare ska ha betett sig ordentligt. En vanlig tolkning av liknelsen är att vi måste göra bruk av det Han har gett oss (vilket i verkligheten för de flesta inte direkt är pengar). Vi måste sätta det på spel. Vi måste våga ta vissa risker (för vilka riskerna förknippade med handel på börsen enbart är en metafor).
Kanske ska liknelsen förstås utifrån det gamla slagordet ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Kristna socialister brukar hävda att detta ursprungligen är en tidigkristen princip. De första förföljda sekteristerna som lade grunden för den senare världsvida kyrkan levde som goda kommunister.
I Apostlagärningarna (2:44-45) kan man läsa: ”De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov.”
Jag kommer inte att sälja allt jag äger och dela ut till alla som behöver. Jag brukar inte ens köpa Situation Stockholm. Kanske är jag då varken kristen eller socialist, i praktiken.
Men praktiken handlar inte bara om pengar. Och praktiken är inte det enda som räknas.
Tron allena är saliggörande, menade Martin Luther. Eller ja, nåden allena, tron allena och skriften allena. Hur som helst kan man inte köpa sig fri, vare sig genom avlatsbrev eller självuppoffrande ideellt arbete.
Statsvetaren Katarina Barrling hävdar i sin nya bok, Världens mest protestantiska land, att den här inställningen har blivit till ett typiskt svenskt drag. Protestantismen fortsätter att prägla vårt tänkande mycket mer än vi är medvetna om. Politiska diskussioner i Sverige har svårt att fokusera på sakfrågor, eftersom det är viktigare för oss att tro rätt än att göra rätt. Typ, vi är strängare mot klimatförnekare än de som kör dieseldrivna SUV:ar. Som om det enda som betydde något var ordvalen.
Men språket är viktigt. Reformationens bibelöversättningar renade tron. Jag tror det, jag är övertygad protestant, till den grad att jag är en ganska usel ekumeniker. De katolska kyrkornas gulddekorationer och personkulten kring påvar och småpåvar, de iscensatta mysterierna med rökelser och latin framstår för mig som en form av avgudadyrkan. Årsta kyrkas oansenliga tegelkub med stora nakna fönster mot himlen är för mig en mycket bättre arkitektonisk gestaltning av tron än Peterskyrkans plottriga valv.
Betong. Vittrad skulptur av människosonen vid stranden i Avepozo, Togo, Västafrika. Foto: Istockphoto.
Allting i den protestantiska gudstjänsten är avskalat kring ordet. Oftast står prästerna i Svenska Kyrkan inte ens i predikstolarna, utan på golvet med resten av församlingen. Ordet i sig ska inte heller uppfattas bokstavligt. Det är andan i ordet som betyder något. Det är som ett ljus som kan skina genom många olika språk, kulturer och tider. Det ska inte finnas någon annan auktoritet än nåden.
Min tro är stark, och det är inte min förtjänst. Det är Guds. Ur hans perspektiv verkar det knappast spela någon roll att jag är en usel kristen. Tron går inte ut på att plocka guldstjärnor.
Tillbaka till socialismen, då. Kan jag vara socialist utan att utöva någon socialism i praktiken?
I praktiken betyder för Marx inte bara i praktiken, utan ”i praktiken” omfattar allt. ”Allt samhällsliv är till sitt väsen praktiskt”, skriver han i Teser om Feuerbach. ”Alla mysterier, som förleder teorin till mysticism, finner sin rationella lösning i den mänskliga praxis och i insikten om denna praxis.” Det finns inga gåtor att lösa bortom vårt handlande. Praktiken pågår vare sig jag vill det eller inte, och i praktiken är jag en väl integrerad medlem av det liberalindividualistiska kapitalistiska samhället och fakturerar den här texten där jag diskuterar min vacklande identitet som socialist från mitt aktiebolag Lura AB.
Marx materialism är dock allt annat än bildningsföraktande. Själv ägnade han sig ju knappt åt något annat än att läsa och skriva, vilket inte direkt satte mat på bordet åt hans familj. Nej, han var inte jägare på förmiddagen, fiskare på eftermiddagen och kritiker efter middagen, han var kritiker hela tiden. En stor del av sin exilperiod levde han på Engels farsa, som var industrimagnat.
Självreflexion är dock inget genomgripande tema i Marx författarskap. Hur såg han på sitt eget arbete? Tyckte han att han var en bra socialist? Ställföreträdande vänsterkille får gärna mejla mig med svar.
Första ledet i slagordet, ”av var och en efter förmåga”, måste ändå sägas vara väl uppfyllt av hans livsgärning. Det är svårt att tänka sig att Marx borde ha tillbringat sin tid på något bättre sätt. Om han aldrig hade närläst Hegel hade hela västerlandets historia sett annorlunda ut.
Slösade vänsteraktivisten (och den sedermera kristna mystikern) Simone Weil bort sin tid när hon ägnade ett år åt tungt fabriksarbete? Det var verkligen fel person på fel plats. Hon var klumpig och skör och undgick nätt och jämnt att få sparken. ”Denna kontakt med olyckan hade dödat min ungdom”, skrev hon efteråt. Men hon hade också ”sluppit ur en värld av abstraktioner”. Bara i fabriken var världen verklig, även om resignationen där genomsyrade allt och lämnade arbetarna utan vare sig ork eller möjlighet att ens tänka på att handla.
Hur skulle det se ut om jag skulle försöka ”ta ett jobb” i dag? Ingen annan än en reklambyrå skulle antagligen vilja ha mig. Men kanske vore det bra för mig att dränka mitt språk i total alienation för ett år, i stället för att försörja mig på att skriva för till exempel Flamman, och leva i en abstrakt illusion om att jag gör skillnad.
Tyckte Marx att han var en bra socialist? Ställföreträdande vänsterkille får gärna mejla mig med svar.
I slutet av sitt fabriksår, 1935, reflekterade Weil över det faktum att ”de stora bolsjevikiska ledarna påstod att de skulle upprätta en fri arbetarklass och att ingen av dem – säkerligen inte Trotskij [som hon gömde i sitt familjehem när han gick i exil], inte Lenin heller tror jag – antagligen har satt foten i en fabrik.” Hela vänsterpolitiken framstod nu för henne som ”ett ruskigt skoj”. Hon konstaterade att revolutionen var både omöjlig och icke-önskvärd, eftersom revolutionsledare var korkade förrädare.
Så vilken position intog hon? Denna: ”Om man bevisade för mig att det går att bygga upp socialism i ett enda land, så skulle jag omedelbart gå in i partiet och aldrig utträda. Om man bevisade motsatsen för mig, skulle jag bekämpa det utan förskoning. En mellanposition förefaller mig omöjlig.”
Simone Weil blev alltså, ur partiperspektiv, knappast någon god socialist. Hon gick aldrig med i det franska kommunistpartiet. Men med oförliknelig ihärdighet fortsatte hon livet ut att vägledas av samma två principer som en gång gjort henne vänster: olyckan och sanningen. För mig är det vad det innebär att vara både kristen och socialist. Att aldrig vända faktumet av andra människors lidande eller sanningen ryggen.
Handlingar kommer alltid att vara handlingar, och mina handlingar lämnar åtskilligt att önska. Jag ägnar knappast någon tid åt att hjälpa andra än mina närmaste. Men övertygelsen i sig betyder också något, särskilt om man ägnar sitt liv åt att läsa, tänka och skriva.
I mitt arbete innebär förmågan att kombinera en stark tro (på ett jämställt samhälle och på kärleken som överstiger allt förstånd) med ett kritiskt sanningssökande kanske, kanske, kanske ändå att förvalta mitt pund. Herren har gett mig en rätt ovanlig språkkänsla och ett habilt intellekt. Jag får inte linda in det i en duk och stoppa undan det. Jag måste ta risken att förverkliga det, även om det i verkligen blir något lika tafatt och otillräckligt som den här texten.
Det är åtminstone enligt den principen, genomstungen av självtvivel, som jag kommer att fortsätta leva och verka.
En grupp arbetare deltar i bygget av det 33 meter höga monumentet Konungen Kristus i polska Świebodzin år 2010. Skulpturen är alltjämt världens största staty av Jesus, enligt Guinness rekordbok. Foto: Kacper Pempel/Reuters/TT.
I den tidiga arbetarrörelsen var det inte ovanligt att se snickarsonen från Nasaret i de fackliga agitatorerna. I dag tävlar socialister med nyliberaler om att maximera frihet och tillväxt. I tomrummet efter utopierna väller mörkret fram.
Den 6 september 1869 utbröt en gruvbrand i Avondale, Pennsylvania. En gnista från en närliggande ugn förvandlade snabbt hela gruvan till ett brinnande inferno. Räddningsinsatserna var förgäves – samtliga arbetare dog: 110 män och pojkar.
Byborna samlades snart i ett förtvivlat sökande efter sina anhöriga. Bland dem fanns Terence V. Powderly, då 20 år gammal och senare en ikon inom den amerikanska fackföreningsrörelsen. I vimlet ser han en moder som i tyst förtvivlan knäböjer intill sitt döda barn. I sina händer håller hon ömt pojkens kalla, stelnade ansikte.
Det är en syn han aldrig kommer glömma. Resten av sitt liv, varje gång han hör om dödsfall i gruvor, återvänder han till det ögonblicket.
Men ur tragiken föddes beslutsamhet. Snart steg fackföreningsledaren John Siney fram och talade till folkmassan, och Powderly liv fick en ny riktning. Han beskriver det i sina memoarer:
När jag lyssnade på John Siney kunde jag se Jesus i hans ansikte och höra en ny bergspredikan. Jag beslutade där och då att dra mitt strå till stacken, hur litet det än kan vara, för att förbättra villkoren för de som arbetar för att tjäna sitt levebröd.
För en arbetare på 1800-talet var det inte långsökt se Jesus i en arbetaragitator. Detta var en tid och kultur djupt präglad av kristendom, och Bibelns berättelser hörde till allmänbildningen. George Lippard (1822–1854), en annan av rörelses förkämpar, beskrev Jesus som en klassmedveten arbetare som predikade rättvisa. Hans favoritavsnitt var Jesus ord i Nasarets synagoga:
Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet.
Frihet för de förtryckta, verop över de rika och evangelisten Lukas ord om att de första kristna ”hade allting gemensamt”. För många var det självklart att kristendom och socialism hörde samman.
Nästa år får Sveriges kulturtidskrifter två miljoner mindre i statligt stöd. Bland årets sökande som inte får några pengar alls finns Magasinet Konkret, Röda Rummet och anarkistiska Brand – som inte begriper rådets motivering.
– Jag är både förvånad och inte. Vi tyckte vi hade uppfyllt alla kriterier i vår ansökan, och det är förvånande att de tycker det inte är värt ett enda öre, säger Evelina Johansson Wilén från Röda Rummets redaktion.
Den marxistiska tidskriften grundades 1969 och hör till föreningen Socialistisk politik, men har de senaste åren lagt ned mycket arbete på att bli en fristående organisation kvalificerad för stöd, berättar hon för Flamman.
– Samtidigt tänker jag att det bara är en del av Tidöregeringens större angrepp på studieförbunden, kultursfären och vänsterpressen, det känns som en svältkoststrategi på alla fronter. Det är uppenbart att vi inte kan lita på att staten kommer skydda oss här, och att vi måste göra det tillsammans. Jag tänker att det är det vi lär oss.
Onsdagen den 11 december meddelade Kulturrådet vilka kulturtidskrifter som kommer att få ekonomiskt stöd under nästa år. Totalt fördelas 25 miljoner kronor till mindre redaktioner och tidningsföreningar, främst inom konst och kultur – en nedskärning på knappa två miljoner, eller 6,7 procent, jämfört med förra årets bidragspott.
Många möts därmed av sänkta anslag. Antirasistiska Expo får 8,6 procent mindre än 2023, och stödet till grävjournalistiska Scoop kapas med hela 40 procent. Bland de få trendbrotten hittas nätmagasinet Parabol, vars bidrag mer än tredubblas från 50 000 till 170 000 kronor.
Än värre ser det dock ut för de vänstertidskrifter som får avslag på hela sitt stöd – Röda Rummet, den mediekritiska nättidningen Konkret, och den 126-åriga anarkisttidningen Brand.
Mathias Wåg, Brands ansvariga utgivare, förvånas inte av det indragna stödet – men desto mer av hur man förklarat beslutet.
– Vi har fått en motivering, men inte en jag tycker håller. De hävdar att tidningen har blivit mer ”inåtvänd”, men tittar man på våra senaste nummer har det handlat om Norrland, angiveriuppropet, Palestinaaktivism på universiteten. Det är aktuella samhällsfrågor vi verkligen försökt gå in i, och vi har aldrig haft så många prenumeranter som nu.
Med en stadigt växande upplaga är han inte orolig för tidningens ekonomi, men redaktionen har överlag haft svårt att förstå juryns synpunkter. Utöver ”en viss stagnation” och ”en snävare målgrupp” pekar man på ”bristande analys, granskning och objektivitet”, och noterar att ansökan innehåller budget för arvoden trots att Brand i dag inte betalar sina skribenter.
– Vi har aldrig utgett oss för att vara objektiva, utan satsat på att låta en mångfald av röster höras. Vi har haft en dialog med Kulturrådet om arvoden varje gång vi skickat in en ansökan, och varje år har vi fått avslag på delen som skulle gått till arvoden, vilket gjort att vi inte haft råd att betala ut några. Det är väldigt märkligt, säger Mathias Wåg.
För mindre än en månad sedan skrev han själv i Flamman om den kritikstorm som riktats mot Brand från högerextremt håll, efter att ett nummer med tema Antifascistisk aktion väckt reaktioner, och återkommer nu till detta som en troligare förklaring.
– Jag tror allt handlar om AFA-numret. Vi förstod när vi gjorde det att det skulle kosta oss bidragen, men beslöt att inte backa utan förbereda oss på smällen. Det här sammanfaller ju med en nazistisk hetskampanj som bedrivits mot tidningen, och det finns inget kontroversiellt alls i de andra numren, eller åtminstone inget som skulle ha varit det för två år sedan. Det är en markering.
Stefan Bergmark, chefredaktör för Konkret och Opulens, går i liknande tankar:
”Mest intresserad är jag av varför fina Brand, som uppburit tidskriftsstöd i många år, inte bara fick sänkt utan avslag. Detta bara några veckor efter att SD:s kulturpolitiske talesperson Alexander Christiansson gjort ett skandalöst utspel om att deras stöd borde strypas.”
Avslaget för den egna tidningen Konkret förvånar honom, men man lovar att framöver klara sig på ”prenumerationer, annonser och jävlar anamma.”
”Det har varit och är ett viktigt stöd, men sysslar man med maktkritisk journalistik som vi gör är oberoende från stat och kapital alltid publicistiskt eftersträvansvärt”, skriver Stefan Bergmark, och fortsätter:
”Utan att peka ut några av de som får bidrag så är det uppenbart att det inte till hundra procent handlar om journalistiska eller estetiska kvaliteter, utan förmodligen också om att mingla med rätt folk.”
Det är snart jul och vad passar väl bättre än att prata om tro?
Därför har veckans nummer tema tro & socialism, med Joel Halldorf om arbetarrörelsens relation till kristendomen, Lyra Ekström Lindbäck om att vara dålig kristen och socialist, samt en nyskriven dikt av Ali Alonzo.
På fredag släpps numret på Solidaritetshuset och du som bor i Stockholm – eller orkar ta dig hit – får gärna köpa biljett medan de fortfarande finns kvar. (Stödmedlemmar kommer in gratis.)
Joel och Lyra kommer att prata kort om texterna, och Ali kommer att läsa upp sin dikt. Dessutom har vi flera roliga dj:s som kommer att spela dansmusik in i natten – Lur, Lizlovesyou, Nelly Quist, samt Nya Stockholm Water Festival Sound System (Donk Sthlm).
Nåja, åter till religionen. För mig har veckan präglats av ännu mer fromhet.
I går medverkade jag nämligen i den kristna tidningen Dagens ledarpodd. De såg mig anklaga högern i Aktuellt för att förvandla alla frågor identitetspolitik, och helt enkelt vara det de själva kallar ”woke”. Och bjöd in mig för att utveckla min syn, med hjälp av tidningens båda ledarskribenter Fredrik Wenell och Steven Crosson.
Jag sade att Kristdemokratisk samling uppstod just som en reaktion på sekulariseringen, som att skolan även skulle lära ut andra religioner, och – gud förbjude – av lärare som inte själva nödvändigtvis är troende kristna. Dessutom kände man sin identitet hotad av kulturella nymodigheter som jazz, rock och seriealbum.
Impulsen att identifiera sig som majoritetens offer – och samtidigt kämpa för att ens egna grupps värderingar ska dominera det offentliga – är alltså djupt rotad i just Kristdemokraterna. Därför är det inte heller konstigt att man anslutit sig till Sverigedemokraternas världssyn, som ju är minst lika ”högerwoke”. Berättelsen är snarlik: en grupp som tidigare präglat hela kulturen (vita svenskar) blir nu utsatt för allehanda kränkningar i det offentliga, från vegetarisk mat till nymodigt luciafirande.
Men eftersom kristna symboler inte är lika gångbara i Sverige som i USA har Ebba Busch underordnat sig Sverigedemokraternas. Snarare än att sitta med ett träkors framför en molnhimmel med ljus som sipprar ned (eller vad nu den kristna motsvarigheten skulle vara) poserar hon med jaktgevär, svenska flaggor och bensinpumpar – och gör till och med djävulshorn med fingrarna.
Hon beskriver rentav islam som ett existentiellt hot mot ”svenska värderingar” som hbtq-personers rättigheter, vilket är en svår argumentation med tanke på att hennes parti grundades för att bekämpa samma saker. Och om man nu måste göra kristendomen till politik (jag är tveksam) så vore det så mycket trevligare att fokusera på det universalistiska, tanken att alla kan nå frälsningen, att grannen är en vän. Att kopiera någon annans identitetspolitik fungerar däremot illa, som vi ser i partiets valresultat.
Men tyvärr är både KD och SD duktiga på att förvandla alla politiska frågor till kulturkrig. I stället för att diskutera vilka energiinvesteringar svensk industri behöver på både kort och lång sikt, har man (med draghjälp på andra sidan, i form av Miljöpartiet) förvandlat frågan till en konflikt mellan glesbygdsmän som äter kött, kör bil och älskar kärnkraft, och cyklande innerstadsveganer som vill bygga vindkraft.
Där ingår att gå till angrepp mot idiotiska begrepp som ”könsneutrala toaletter” (som vi andra kallar för toaletter), eller mot dragqueens som läser sagor. Att försvara sexuella minoriteters rätt att synas i det offentliga är inte identitetspolitik, utan sann universalism.
Det är helt enkelt högern som är lättkränkta ordpoliser, och nu gäller det att motstå deras försök att förstöra alla samtal om det som är viktigt, som arbetsrätt, välfärd, klimat, bostäder, infrastruktur och skola.
Och ja, jag vet att SSAB skickade ett brev till sina anställda om att säga ”god helg” i stället för ”god jul”. Själv känner jag som stålarbetaren Kevin Widefall i Luleå: ”Är det december så säger jag god jul.” Men den politiska kommentatorn Viktor Barth-Kron påpekat är det här troligen ett fall av en HR-avdelning med för lite att göra, snarare än vänsterideologi. Där har vi ändå något att förena oss kring.
Argentinas president Javier Milei (till höger) är öppen med sina nedskärningar – medan Italiens Giorgia Meloni föredrar att prata om en ”anpassningsbana”. Foto: Natacha Pisarenko/AP.
15 år efter finanskrisen är åtstramningen tillbaka på agendan i Europa. Men metoden är i dag så avskydd att den införs utan att någon vågar säga dess namn.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vid det här laget har åtstramningar blivit så impopulära att ingen längre vågar nämna ordet. När EU-kommissionen i juni förra året inledde ett förfarande mot sju länder som hade alltför stora underskott, och krävde att de skulle återställa sina konton för att undvika att drabbas av sanktioner, tillbakavisade ekonomikommissionären Paolo Gentiloni kraftigt allt tal om åtstramningar.
”Visserligen kräver Bryssel insatser efter de frikostigheter som beviljades under covid-19-pandemin”, medgav han, men ”vi får inte blanda ihop försiktighet i utgifterna, vilket är obligatoriskt för länder med stora underskott och skulder, med åtstramningar.”
Några månader senare talar den franska regeringen därför nu om en ”budget för återhämtning”, ”ansvar” och ”sanning”, för att dölja de 40 miljarder euro i nedskärningar i de offentliga utgifterna som den föreslår för 2025. Den italienska regeringen, som planerar att skära ned med 13 miljarder euro per år under de kommande sju åren, talar i sin tur om en ”anpassningsbana”. Förbudet av uttrycket sträcker sig ända till Québec, där ordföranden för det finanspolitiska rådet, trots att man utlyst ett anställningsstopp i flera departement, var orubblig: ”Det är inte sant. Det finns ingen åtstramning.”
I en osäker värld är idén att man ska dra åt svångremmen i utbyte mot tveksamma resultat inte särskilt lockande.
Så den är tillbaka. Den införs inte som chockterapi, utan på ett gradvis, diskret sätt, nästan i skam. Mycket har förändrats sedan kurerna som södra Europa utsattes för efter finanskrisen 2008, vilket gör att receptet inte längre går att upprepa. Vi har sett resultatet i Grekland: en explosion av arbetslöshet, självmord, drogmissbruk, spädbarnsdödlighet, hiv-infektioner och tuberkulosfall. Bryssel krävde tålamod. Grekerna väntade och såg sitt land förvandlas till ett Airbnb-komplex för rika européer.
15 år senare är det ändå fortfarande åtstramningar som gäller. Bruttonationalprodukten (bnp) ligger fortfarande en fjärdedel under nivån före krisen, den genomsnittliga årslönen är fortfarande en fjärdedel lägre än före krisen, och statsskulden har nått 160 procent av bnp, jämfört med 103 procent 2007.
I Tyskland har budgetkorsetten lett till att investeringarna har minskat så mycket att broar rasar – och resenärerna gapar av förvåning när ett tåg från Deutsche Bahn anländer i tid. Vi vet dock sedan förbundskansler Heinrich Brünings återhållsamma politik 1932 att åtstramning är en farlig idé: den letar i fickorna på dem som inte skapade problemet efter en lösning som inte fungerar.
I en osäker värld, där ett världsomspännande krig verkar kunna bryta ut varje vecka och där den globala uppvärmningen skapar otaliga hot mot framtiden, är idén att man ska dra åt svångremmen i utbyte mot tveksamma resultat inte särskilt lockande. I synnerhet som medborgarna har slutat tro på fablerna om den ”enda vägens politik”. Efter debaclet 2008 genomförde Europeiska centralbanken (ECB) massiva stödköp av statsobligationer, Storbritannien och Island nationaliserade banker och Cypern tog ut en skatt på alla bankinsättningar över 100 000 euro.
I början av coronapandemin upphävde EU alla budgetregler, den franska regeringen täckte lönerna för miljontals arbetare via korttidsarbete, och den amerikanska kongressen skickade checkar på 1 200 dollar till de amerikanska hushållen.
På detta sätt har varje kris krossat de regler och dogmer som man en gång trodde var oföränderliga. Kriget i Ukraina visade att det var möjligt att sätta ett tak på energipriserna. I Frankrike har det också lett till en 40-procentig ökning av militärutgifterna, totalt 413 miljarder euro fram till 2030. En ”krigsekonomi” som regeringen avser att finansiera med ett ekonomiskt krig – mot arbetslösa, pensionärer, offentliganställda och brukare.
Spotifys vd Daniel Ek talar vid en konferens i Norge tidigare i år. Foto: Terje Pedersen / NTB.
För tredje året i rad arrangerar podden Tech Won’t Save Us en tävling för att utse den värsta personen inom it. Förra året vann Elon Musk, efter att tusentals personer röstat – i år var även en svensk med i kampen. Flamman ställde tre frågor till initiativtagaren Paris Marx.
Många stör sig på personer som Elon Musk, Mark Zuckerberg och Jeff Bezos. Varför är just it-miljardärer så irriterande?
– Helt enkelt eftersom de använder sin stora makt och rikedom för att göra världen till en sämre plats för de flesta människor. Det har blivit mycket mer uppenbart under senare år än vad det var tidigare, samtidigt som de paraderar runt som om de försökte rädda världen, säger Paris Marx (bilden).
– It-miljardärer attackerar arbetares rättigheter, eldar på ojämlikhet, stöttar i allt högre grad extrema högerrörelser, och försöker säkerställa en värld där de betalar lite skatt och kan göra vad de vill, oavsett vilka konsekvenser det har för resten av oss.
It-rikingarna har tidigare ofta framstått som progressiva, men under de senaste åren har de drivit mot den konservativa högern. Varför?
– Jag håller inte med om den bilden. Jag menar att den progressiva framtoningen var ett kalkylerat sätt att komma in i värmen under Obamas tid vid makten. Men även på den tiden försökte de rulla tillbaka arbetares rättigheter, begränsa regeringens roll i att bekämpa samhällsproblem och försäkra sig om att industrin kom ut som vinnare.
– Nu när de samlat på sig makt och rikedom bortom vad de flesta kan drömma om har myndigheterna fått ögonen på dem. De ser att deras intressen tjänas mer av att stötta högern, som utlovar mindre makt åt myndigheter, sänkta skatter och frihet att göra vad de vill, oavsett konsekvenserna.
– Den nyare biten är omfamnandet av socialkonservativa värderingar. Men till och med där har miljardärer som Peter Thiel främjat de idéerna i flera årtionden. Nu förespråkar många av hans likar samma sak.
Det finns en svensk på listan, Daniel Ek från Spotify. Berätta varför ni valde honom? Fanns det några andra hemska svenskar med innan de slutliga kandidaterna valdes?
– Även om Spotify är överallt i dag så har baksidan av affärsmodellen varit känd länge. Genom att förändra sättet vi tar till oss musik, tillsammans med en låg ersättning per strömning, har man förvärrat situationen för många artister. Daniel Ek har länge försvarat modellen, som också har fått ett bredare genomslag på grund av Spotifys framgångar.
– Den enda andra svensken jag kan komma på skulle vara Sebastian Siemiatkowski (bilden), vd för det exploaterande finansteknikbolaget Klarna.
Daniel Ek vann första omgången mot Netflix vd Ted Sarandos, men förlorade andra omgången mot Facebooks grundare Mark Zuckerberg.
Sahra Wagenknecht lämnar lanseringen av sitt nya parti. Foto: John MacDougall/AFP/TT.
Sahra Wagenknecht, som samlar missnöjesröster i forna Östtyskland, beskrivs ofta som vänsterradikal. Men hennes marknadsliberala elitkritik hör snarast hemma i mittfåran.
Utkantstyskland får man lov att kalla det, trakten som min farfar kom från. Erzgebirge, den bergskedja som bokstavligen bildar Tysklands yttre kant mot Tjeckien, är inte bara en geografisk och ekonomisk utkant. Numera förknippas regionen även – i likhet med många andra av Europas utkanter – med så kallad ytterkantspolitik.
Inte nog med att chockerande många östtyskar röstar på högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD), i Erzgebirge omkring 40 procent; för ett år sedan tillkom även den före detta vänsterpolitikern Sahra Wagenknechts nystartade parti, Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW), som snabbt vunnit mark och nu är vågmästare i flera östtyska delstater.
Överallt där BSW går bra, går det ännu bättre för AfD.
Varje gång hennes namn dyker upp så vandrar mina tankar till Erzgebirge, de tyska Malmbergen. Visserligen växte hon upp i universitetsstaden Jena, en timmes bilfärd åt nordväst. Min farfar kom däremot från den tyska utkant som så här års mest förknippas med julpyramider: ett traditionellt trähantverk som uppskattas i hela Tyskland och även var ett av få tyska inslag i min egen uppväxt.
Framför allt tänker jag på min syssling – vi kan kalla honom Jan – och den politiska radikalisering som han för tio år sedan började uppvisa genom en lång serie mejl, adresserade till hela släkten.
Redan då var det oklart i vilken riktning han radikaliserades: vänster, höger – eller kanske mitten? Genomgående var avskyn mot etablissemanget, mot nyliberalismen och mot USA:s roll som världspolis. Desto mer entusiastiskt hänvisade Jan till Sahra Wagenknecht. Snart fylldes mejlen med tirader om varför Europas räddning heter Vladimir Putin.
Jag påstår inte att min syssling är en representativ för BSW-väljarna, om han ens är det i dag. Kanske har han gått vidare till AfD. Men Erzgebirge, denna sydösttyska avfolkningsbygd, illustrerar effektivt den pågående ommöbleringen av Tysklands politiska landskap.
Ytterkantspartierna är på frammarsch! Så har det låtit i den svenska rapporteringen om årets Europa- och delstatsval i Tyskland. Valresultat har illustrerats med färglagda kartor där nästan hela det forna Östtyskland framträder som en enda stor utkant; en härd av extremism i Europas mitt.
