Konsten att posera som kulturkonservativ, men i själva verket strunta fullständigt i kultur, demonstrerades av Ebba Busch Thor i Aktuellt (15/11). Att hon själv inte kunde peka ut de svenska klassiker som hon menar att det är så viktigt för invandrare att läsa, var kanske inte helt överraskande eftersom frågan om kanon för Kristdemokraterna inte ytterst handlar om allas tillgång till litteraturarvet, utan om ”svenska värderingar”.
Det är snart ett decennium sedan KD:s förre partiledare Göran Hägglund myntade begreppet verklighetens folk. Motsättningen mellan denna grupp och kultureliten står i centrum för humorgruppen Grotescos fjärde avsnitt ”Moralpanik” som börjar med ett dråp på en linjedomare vid en fotbollsplan, mellanlandar i en lynchning av utpekade pedofiler och slutar i bokbål och ett bokstavligt krig. Avsnittet sänds samtidigt som #MeToo-rörelsen plockar ner manliga skådespelare och ”Kulturprofilens” övergrepp mot unga kvinnor slår sin skugga över Svenska Akademien.
Grotesco skildrar hur den självgott världsfrånvända kultureliten använder Döden i Venedig, Thomas Manns dekadenta kortroman om en äldre kompositörs begär till en polsk yngling, som förklaringsmodell till ett reellt övergrepp. Begäret efter ungdom och skönhet kan alla känna, analyserar kultureliten likt en annan Stig Larsson, och sippar på sitt rödvin. Alla är inte pedofiler, det är ni som är pedofiler, rasar verklighetens folk och sträcker sig efter högafflarna. Starka känslor kan inte bemötas med svala resonemang från elfenbenstornet.
I spåren av #MeToo-rörelsen har en hel trollarmé, med Aftonbladets före detta krönikör Fredrik Virtanen som trofé, velat peka ut sexuella övergrepp som någonting typiskt för den degenererade, vänstersinnade kultureliten. De allra flesta, även de som påstår detta, vet förstås att det inte stämmer. Men frågan är vad det kommer att betyda för det kommande året? Är det som Jonna Sima skriver i Arbetet (22/11) så att kulturkriget, eller slaget om värderingar, kommer att utgöra SD:s strategi under valåret? Och betyder det att 2018 är det år då en sverigedemokratisk kulturpolitik med stöd av M och KD kan börja förverkligas? Vad innebär en sådan?
Ja, i termer av vad vi får är det ingen som riktigt vet.
Folkdansgrupperna som Mattias Karlsson ville ta till svenska förorter organiserar sig antirasistiskt.
Hembygdsföreningarna som de vill strössla pengar över vänder sig mot SD:s kultursyn.
De högerextrema mediekanaler som sympatiserar med partiet bedriver ingen kulturkritik värd namnet.
Astrid Lindgren vars böcker de gillar tar postumt avstånd från deras värderingar.
Detta har vi inte minst vänsterns segrar i kulturkriget att tacka för. Ett i grunden kulturfientligt parti kan i dag inte samla en kritisk massa som vill ställa sig bakom flummig nationalistisk skåpmat om nationell sammanhållning och svenska värderingar. Så vad kan man göra i stället? Jo, strypa stöd till misshagliga, kritiska organisationer och institutioner, drivna av den svartmålade kultureliten, och fortsätta vidga gapet mellan denna elit och verklighetens folk. Det här handlar inte om en strid mellan idéer, det handlar om känslor. Att vara pedofil har inget att göra med svenska värderingar. Kultureliten är pedofiler.
